Svedberg

JESPER SVEDBERG
1600-talet













DU GODE HERDE, SOM GAV UT DITT LIV FÖR FÅREN



1. Du gode Herde, som
gav ut ditt liv för fåren,
och gav dem läkedom
utur de helga såren,
du håller ännu vakt
omkring din klena hjord
med samma gudomsmakt
och samma nådens ord.

2. Jag är bland dina får,
dock du mej velat kalla
till herdesysslan svår,
som inte får förfalla,
i din dyrköpta hjord.
Ack, Herre, säg, hur skall
jag tala dina ord
och sköta så högt kall?

3. Men då nu detta är
ditt stora verk allena,
och du, o Herre kär,
själv sänt mej att där tjäna,
så ge din nåd därtill,
med gåvor själv mej krön
att tjäna som du vill.
O Herre, hör min bön!

4. Hjälp att med kristligt nit
jag söka må din ära,
din hjord med vaksam flit
uppbygga, trösta, lära,
ej akta världens pris,
ej heller trug och hot,
men på ett rättframt vis
befordra syndabot.

5. Mej styrk att rätt, o Gud,
ditt löftesord utsprida,
och skärpa in ditt bud,
om än jag måste lida.
I ditt försvar mej tag,
ty jag ej tala får
till vars och ens behag,
men vad ditt ord förmår.

6. Då jag förkunna skall
ditt ord och dina under,
så höre man ditt kall
och inga mänskofunder.
Den goda säd som är
ditt rena, helga ord
må rikligt utsås här
och falla i god jord.

7. När i ditt ljus jag bör
rätt visa andra vägen,
mej själv, o Herre, gör
till ljusets verk benägen,
så jag ej lättjefull,
då helgelse jag lär,
med synder slår omkull
vad av mej uppbyggt är.

8. Giv att jag ej begär
gods, yppighet och ära,
men glatt förnöjsam är
med mitt och mina kära.
När jag har dagligt bröd,
jag glad dej tacka vill
och nöjas till min död
med vad du lägger till.

9. Du, Överherde, giv
att dina får jag vårdar
så de får evigt liv
med mej i dina gårdar,
så jag på domens dag
kan säga inför dej:
O Herre, här är jag
med dem du givit mej!














DU HAR FÖRORDNAT, STORE GUD


1. Du har förordnat, store Gud,
ett ämbete på jorden
som ska förkunna dina bud
och alla löftesorden,
så vi som detta hör och lär,
i tro den andre håller kär,
i Kristus kristligt lever.

2. Dem som arbetar i din säd,
som dyrbar är och mycken,
med kraft från höjden själv bekläd,
så de i alla stycken
må vara dina tjänare
och trogna skördarbetare,
så säden ej fördärvas. 

3. Din nåd dem ge, så de i allt
dej mer än mänskor lyder
och vad du bjudit och befallt
med nit och sanning tyder.
Det vare ljuvt, det vare tungt,
dock skall ditt ord till minsta punkt
för hög och låg förkunnas.


4. De på sej själva må ge akt
och själva buden hålla.
De står ju på sin Herres vakt,
så må de aldrig vålla
att någon tar förargelse
av deras onda leverne
som bör allt gott oss lära.
¨

5. I högfärd och i yppighet,
o Gud, låt dem ej leva,
ej efter gods och världslighet
och fåfäng ära sträva.
Må de besinna, en och var,
att du ju dem förordnat har
till herdar, ej till herrar.


6. Så skicka herdar till din hjord,
som den för ulvar vaktar,
den spisar med ditt eget ord
och på dess bästa aktar.
Vi är ju dina egna får,
igenom Jesu dyra sår
från ulven återlösta.














GIV OSS, O GUD, DIN ANDE GOD


Giv oss, o Gud, din Ande god,
som på din väg oss leder,
upplyser, styrker håg och mod
och nådigt oss bereder,
att vi må rätt ditt ord förstå
och oss därefter ställa så
att ditt namn alltid helgas. 












GUDS RIKE INGEN EFTERSTÅR




1. Guds rike ingen efterstår,
hans ord man överallt försmår.
Anammas det av någon man,
strax ros och fördel söker han.
Man pryder sej med fagert sken,
fast Gud ser genom var och en.

2. Man gör nu efter sitt behag,
föraktar Guds och mänskors lag.
Den meningen förfäktar vi,
att man i allt ska vara fri.
För egennytta sällan man
gemensamt bästa sköta kan.

3. Man är nu mest bekymrad om
prål, vällust, ståt och rikedom.
Den fromme blir på dörren körd,
den rike ärad blir och hörd.
Gods, vänner, gunst, så är vårt sätt.
Den sådant äger, den får rätt.

4. Den hålls för vis och vällärd man,
som kappan sin snart vända kan.
En lismare stort lovord bär,
den sanning sagt hålls inte kär.
Och därför går det illa till
i världen, säga vad man vill.

5. Men tro på Herren Jesus Krist
och öva kärlek utan list!
Ja, tala sanning, fäll rätt dom,
och var av allt ditt hjärta from!
En sådan skall det sist gå väl.
Gud hjälpe oss till liv och själ!





HERRE, SIGNE DU OCH RÅDE

Herre, signe du och råde
och bevare du oss väl.
Herre, ditt ansikt' i nåde
lyse alltid för vår själ.
Herre Gud, dig till oss vänd
och din frid oss allom sänd.
O Gud Fader, Son och Ande,
dig ske pris i allo lande!

MED HIMLEN DET BLIR SOM FÖR TIO JUNGFRUR


1. Med himlen det blir som för tio jungfrur,
när storbröllopsdagen var inne.
Hos fem av dem ser vi vår tröga natur,
vårt sömniga, syndiga sinne.
Gud nåde oss syndare alla!

2. De andra fem lär oss att akta vår tid,
om vi i Guds rike vill vara
och leva med Kristus, vår Frälsare blid,
i glädjen han lovat sin skara.
Väl oss, om vi alltid är redo!

3. När brudgummen senast drog ut från sitt hus,
då bad han de tärnorna alla
att möta med brinnande oljelampsljus
när festföljets rop börjar skalla.
Men alla var inte beredda!

4. De ovisa hade sin olja förtärt,
då ville de få av de andra.
Men svaret de fick var dem inte så kärt:
"Ni måste till säljaren vandra".
Så kom då de ovisa efter.

5. De visa med brudgummen kunde gå in
i himmelska salen att fägnas.
Där bjöds de till bords och fick obemängt vin,
men porten, den måste nu stängas.
De andra fick bulta förgäves.

6. De ropade: Herre, o Herre, låt opp!
Låt oss inte bli uteslutna!"
Men nu var för sent för den tro och det hopp,
som blivit så länge uppskjutna.
Han sade: "Jag känner er inte!"

7. Så låt oss då vaka och be med all flit,
att tro, hopp och kärlek må brinna!
Ja, låt oss i ljus följa brudgummen dit,
där ofattbar fröjd står att finna:

det himmelska bröllopet. Amen.















NÄR KRISTUS, GUDS DEN HÖGSTES SON


1. När Kristus, Guds den Högstes Son,
just skulle fara härifrån
att himlens glans och lovsång få,
han sa till lärjungarna så:

2. Jag far nu upp till Gud, min Far,
men stanna här i staden kvar
till dess ni får Guds Ande god
som Fadern lovar ger er mod.

3. I hjärtat gömde de hans tal,
där de i husets övre sal
endräktigt, enligt Kristi bud,
i bönen ropade till Gud. 

4. På pingstens dag vid timme tre,
då fick de Herrens under se.
En häftig vind kom ovanfrån,
uppfyllde huset med ett dån.

5.Eldstungor kunde de nu se,
av Andens gåvor fylldes de,
så de Guds ord förkunnade
och många språk nu talade.

6. Från många länder fanns där folk,
som allt förstod helt utan tolk.
Fast galileer talade
sitt modersmål dock hörde de.

7. En del som redan kände dem
och visste väg till deras hem,
de sa: Hur ska man alls förstå
att olärt folk kan tala så?

8. Fast andra gjorde spe av dem:
Det är ju bara druckna män!
Men Petrus sa: Ge noga akt
på allt det som nu här blir sagt!

9. Från Joels bok han texten tog,
från Davids psalmer verser drog,
hans tal till deras hjärtan gick
och många annat sinne fick.

10. Ni män och bröder, sporde de,
hur ska vi bli befriade
från synden som vi fångats i?
Ja, säg, vad gör vi, säg det ni!

11. Men Petrus svarade: gör bot,
i Jesu namn ta dopet mot,
som gåva ni då Anden får,
för er och barnen löftet står.


12. De följde Petrus´ goda råd,
de trodde Kristus och hans nåd.
Tre tusen blev med tro och dop
upptagna i Guds kyrkas hop.

13. Guds Ande, du som skänks oss fritt,
låt oss vart syndaband bli kvitt
på Kristi sanna kyrkas vis,
Gud, Fader, Son och dej till pris.










SÅ ÄR FULLKOMNAT, JESUS KÄR


1. Så är fullkomnat, Jesus kär,
vad om din död förkunnat är.
Vad Guds profeter förutspått,
det har nu i fullbordan gått.

2. Du lydig var din Fader huld
till korsets död för mänskors skuld.
För mänskors skuld ditt blod utrann,
som all vår synd utplåna kan.

3. Nu döden dina ögon sövt,
din mun är tyst, ditt öra dövt,
men i din död oss liv du ger,
ej kan oss döden skada mer.

4. Oss graven synes mörk och kall,
men det vårt hopp ej störa skall:
när du i graven har lagts ner,
dess mörker vi ej fruktar mer.

5. Tack vare dej, o Jesus kär,
som för oss pint och dödad är!
Tack dej som gravens mörka port
har ljus med din begravning gjort!

6. Ja, vila, Jesus, bli och bo
nu i mitt bröst med ostörd ro.
Har du i mej din vilostad,
så far jag sist i graven glad.

7. Du som besegrat gravens makt,
du om min grav har vård och vakt,
och medan stoftet vilar sej
har själen fröjd och frid i dej.

8. Du som ur graven fick uppstå,
låt oss med lust ur graven gå
och följa dej med salig fröjd
till evig ro i himlens höjd.