Thorsell

JOHAN GUSTAV THORSELL
1900-talet














ETT FOSTRARKALL DU, GUD, MEJ GAV




1. Ett fostrarkall du, Gud, mej gav. 
Jag ofta bävat för dess krav. 
Men får jag med dess börda gå, 
det större glädje gav ändå. 

2. Jag glömmer livets tyngd och ve 
och som ett barn jag själv kan le, 
när denna späda mänskovår 
så skön och daggfrisk runt mej står. 

3. Men vårens liv som växer opp 
av frosten hotas i sin knopp 
och stormen stark vill bryta ned 
och masken stinga bark och ved. 

4. Så livets Herre, allas Far, 
jag lämnar dem i ditt förvar. 
Men lär mej leva bland dem så 
att jag ditt ljus ej skymma må. 

5. Välsigna varje hem och hus, 
så att vi alla i ditt ljus 
får växa här, ditt namn till pris, 
och blomstra sist i paradis.

JAG VILL INTE GRUBBLA OCH SÖRJA



1. Jag vill inte grubbla och sörja
och se mot det mörka förflutna.
Jag vill inte räddhågat spörja
vad plåga som än står mej kvar.
Åt honom som ensam kan hela
jag lämnar det trasiga, brutna.
Vad honom det täcks åt mej dela
nu nöjd ur hans händer jag tar.

2. Det blev mej för tungsamt att bära
all sorg, både andras och egen.
Jag måste omsider mej lära
att maktlös i grunden jag är.
Bekymren, som hårt mej belastat
och hopplöst förtyngde mej stegen,
jag nu för hans fötter har kastat
som just mina bördor begär.

3. Där själv jag ej härvan kan reda,
hans vishet vet vägar att handla.
Så må han då råda och leda
min vilja, till hörsamhet böjd.
Jag lyfter i tro mina händer
till honom som allt kan förvandla,
och beder, att allting han vänder
till sist i fullkomning och fröjd.

KRISTUS, HJÄLTEN, HAN ALLENA





1. Kristus, hjälten, han allena
har mig löst ur träldomsbandet.
Skulle jag ej honom tjäna
all min tid i främlingslandet?
Han som verkar min förvandling,
Herre över herrar alla,
varje tanke, ord och handling
vill han styra och befalla.

2. Ensam skall jag ej förbida
Herrens dag, som ingen känner.
När och fjärran kämpa, lida
rikets barn, min Konungs vänner.
Får hans saktmods milda ande
oss i endräkt sammangjuta,
skall vår väg i mörko lande
himmelsk klarhet övergjuta.

3. Då vi livets goda dela,
dela sorgerna som bränna,
bedja varmt för dem som fela,
villigt våra fel bekänna,
då av Andens röst vi ledas
under bön i stilla stunder,
genom lydnad vi beredas
till att se Guds dolda under.

4. Du som var till döden trofast,
fostra oss att bliva trogna.
Ingen är på jorden bofast,
vi för himlen måste mogna.
Lär oss här i timligheten
kämpa utan all förfäran,
tills vi se i härligheten
dig som makten har och äran.