1800-talet
VILL SKUGGOR JORDEN HÖLJA
1. Vill skuggor jorden hölja
när dagens buller dör
och blott av vattnets bölja
ett dunkelt brus jag hör,
från bädden jag mej höjer
och Sions harpa tar:
ditt lov min själ förnöjer,
o Skapare och Far!
2. Och stjärnorna som tindrar
i himlens blåa hus
och vågorna som glindrar
i månens helga ljus
och asparna som bävar
med sakta suckars ljud
och skuggorna som svävar,
allt prisar dej, o Gud!
3. Och paradisiskt stänker
en glädjedagg min hy,
i själen ro sej sänker,
låt sorg och smärtor fly!
Likt regnbegjutna stänglar
mitt hjärta lyfter sej
och alla mörkrets änglar
förmår ej mer mot mej.
VÄN! I FÖRÖDELSENS STUND
1. Vän, i förödelsens stund,
när ditt inre av mörker betäckes,
när i ett avgrundsdjup
minne och aning förgår,
2. tanken famlar försagd
bland skuggestalter och irrbloss,
hjärtat ej sucka kan,
ögat ej gråta förmår;
3. när från din nattomtöcknade själ
eldvingarna faller,
och du till Intet, med skräck,
känner dej sjunka på nytt,
4. säg, vem räddar dej då?
vem är den vänliga ängel,
som åt ditt inre ger
ordning och skönhet igen,
5. bygger på nytt din störtade
värld, uppreser det fallna
altaret, tändande där
flamman med prästerlig hand?
6. Endast det mäktiga Väsen,
som först ur den eviga natten
kysste Serafen till liv,
solarna väckte till dans.
7. Endast det heliga Ord
som ropade fram alla världar
och i vars levande kraft
världarna rör sej ännu.
8. Därför nu gläd dej, min vän,
och sjung i bedrövelsens mörker:
Natten är dagens mor,
Kaos är granne med Gud.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar