Åström

JOHAN ÅSTRÖM
1800-talet















AV EN RINGA JORDISK MODER

1. Av en ringa jordisk moder, 
Herre, du dig födas lät 
och blev människornas broder,
döljande ditt majestät. 
Må du även i mitt hjärta 
födas och förbliva där, 
du som Gud och evig är. 

2. Vishet strålar i din lära, 
helighet i dina bud. 
Dina läppar vill oss bära 
fridens ord från nådens Gud. 
Må du då min själ upplysa,
värm mitt hjärta när jag hör, 
så jag ordet gärna gör. 

3. Livets kval och dödens smärta 
du för mina synder led. 
Kärleksblodet ur ditt hjärta 
rann för mig på korset ned. 
Allt är inför Gud fullkomnat. 
Ljude också i mitt bröst 
samma himmelskt ljuva röst. 

4. Ljude den vid dödens möte, 
ljude den vid gravens port. 
Själv du lades i dess sköte 
och har helgat vilans ort. 
Även dit jag dig skall följa
för att så med dig uppstå 
och till nya livet gå.

1. Dej allena vare ära,

världars Konung, härars Gud!

Från din tron, fast fjärran nära,

evigt klädd i ljusets skrud,

du din allmaktsspira sträcker

till ett rike utan gräns;

i din höghet som förskräcker

dock din mildhet ses och känns.

2. Med ditt "Varde!" skapas detta:

världar, himlar, hav och jord.

Då du gräns för dem vill sätta,

fordras blott ett enda ord.

Alla varelser försvinner

vid din vink som allt förmår,

himlar flyr och världar brinner,

allt till intet återgår.

3. Du, o Gud, om du behagar 

ändra kan naturens bud.

Dessa blott för oss är lagar,

inte lag för dej, o Gud!

Då en blick ditt öga sänder,

alla krafters motstånd flyr

för den makt med fria händer

som sin värld mot målet styr.

4. Du, då våld och list bereder

godhets undergång och fall,

ondskan till det målet leder

där dess böljor stanna skall.

Du, då dina vänner bävar,

med osynlig hand förstör

hotet som omkring dem svävar

och till livets flod dem för.

5. Giv, o Gud, mej ljus och styrka,

att i tron dej hålla kär,

att av allt mitt hjärta dyrka

dej, som Gud och Fader är,

att din trogna kärlek skåda,

och din nåd, var morgon ny,

att i all min nöd och våda

till din makt med glädje fly.

DU SOM FRÅN GUDOMSSKÖTET GÅR

DEN HELIGE ANDES NÅD

 

1. Du som från gudomsskötet går
att mänskor återföra
till Gud ifrån fördärvets spår
och syndens makt förstöra,
kom, helge Ande, fyll mitt bröst,
mitt hjärta rena, stäm min röst
att dina under sjunga!

2. När blinda vi av överdåd

oss i fördärvet kastar,
så förekommer oss din nåd,

du till vårt möte hastar

och ropar: "Stanna, syndens träl!

Sök räddning för din kropp och själ!

Stå upp och fly från faran!"

3. Vi vaknar av din nåderöst,

vår synd oss nu förskräcker.

En stråle tränger till vårt bröst

och ångerns känsla väcker.
Vårt öga öppnas och vi ser

var lagens ljungeld faller ner,

var nådesolen skiner.

4. Förkrossade av lagens hot

vi av din hand kan ledas

till nådens tron vid korsets fot,

för salighet beredas.

Här renas vi i Jesu blod

här kan vi åter fatta mod,

här liv i tron du ger oss.

5. Hur blir vårt tillstånd nu förbytt!

Förvandlat blir vårt sinne,

av sanningsordet fött på nytt

med Herrens frid därinne.

Förlåten blir vår synd och skuld,

vi hos vår Fader kärleksfull

på nytt blir barn i huset.

6. Nu den som så av dej blir ledd

till himlen ställer loppet,

av Jesus och hans nåd beredd

med kärleken och hoppet

i tron vill följa i hans spår,

förlåtelse och styrka får 

och därför seger vinner.

7. Du ger Guds barn i faran skydd

och himmelsk frid i nöden,

då du gör Jesus trodd och lydd

och älskad intill döden.

I himlen själen härliggörs

och stoftet som till graven förs

en gång står upp förklarat.

8. O gode Ande, led du mej
till sanningen och livet!
Skriv i mitt hjärta vad av dej
i livets ord är skrivet.
Styrkt av din kraft, ledd av din nåd,
jag vill ditt kärleksfulla råd
i ord och gärning prisa!

GODE GUD, SOM LÄT MEJ HUNNA

 

1. Gode Gud, som lät mej hinna
fram till denna glada dag,
må för dej mitt offer brinna!
Se det an med välbehag!
Min familj, mitt hela hem
du åt mej och mej åt dem
mild bevarat - dej ske ära,
lovsång må vi till dej bära!

2. Glad och tacksam vill jag vörda
dina faderliga råd.
Rika prov har jag fått skörda,
Herre, av din stora nåd.
Ny den är när dagen gryr,
och sej lik när dagen flyr.
Den så vitt som himlen räcker
och från släkt till släkt sej sträcker.

3. Låt den fröjd du skänkt de mina
gå till dej, dess ursprung, opp.
Låt dem, Fader, vara dina
under hela livets lopp.
Och när du vill kalla mej
hem, du gode Gud, till dej,
låt dem då den trösten njuta
att ej du ska dem förskjuta.

4. Fader, jag i dina händer
överlämnar dem och mej.
Du som allt till godo vänder,
led oss alla hem till dej.
Du oss gett så mycket gott;
vi vill nöjda med vår lott
synden fly, det goda göra,
frukta dej och dej tillhöra.

5. Om vi länge här får vandra,
det står, Herre, i din hand;
för oss tiden från varandra,
sliter döden ömma band,
du förbarmar dej helt visst
över dina verk och sist
oss församlar i ditt rike,
o du Fader utan like!






OÄNDLIGE, I LJUSETS STRÅLAR

1. Oändlige, i ljusets strålar 
för dödlighetens blickar skymd! 
Ditt väsens härlighet sej målar 
kring himlens valv, kring stjärnors rymd. 
Upp till din höjd ej tanken hinner, 
ner till ditt djup ej tanken når; 
men hjärtat i ditt verk dej finner 
och dyrkar dej i dina spår. 

2. Från jordens stoft till himlars himlar, 
allt det som existens har fått, 
allt som i vida rymden vimlar, 
allt är ditt verk, och allt var gott. 
I allt din makt sej uppenbarar, 
i allt din vishet strålar klar, 
i allt du mild och god förklarar, 
att du är alla väsens far. 

3. I renhet prydd, ur dina händer 
gick mänskan fram, din tankes bild; 
men snart hon sej till brottet vänder 
och blir från paradiset skild.
Begärens yrsel föder nöden, 
i hjärtat vredens gissel slår; 
förbannelsen i följd med döden 
går tätt i fallna släktets spår. 

4. Ack, vad försoning kan jag giva, 
vad offer för min syndaskuld? 
Blod? Tårar? Kan jag friköpt bliva 
med lösen av allt jordens guld? 
Förgäves! Men det dyra Ordet, 
som är i Skaparns hjärta fött, 
- mysterium! - det är nu vordet 
i tiden uppenbart i kött. 

5. Oändlige, i ändligheten 
du sänker dej försonande! 
O höjd, o djup! Och mänskligheten 
får nu i dej en broder se,
som går för syndare att blöda 
och, skuldfri själv, vår börda bär 
och låter sej på korset döda 
och säger: Allt fullkomnat är! 

6. Hos Gud då inga hinder mera 
för mänskans frälsning, ljus och frid! 
Men i mitt eget bröst dess flera, 
som jag med tårar kännes vid. 
Ack, född i synd och på dess bana 
så irrande i överdåd, 
hur kan jag bryta skadlig vana, 
hur vinna del i himlens nåd? 

7. Blott vanmakt är all min förmåga, 
men evigt Herrens råd består. 
Hans Ande, helighetens låga, 
av gudomsskötet evigt går. 
Ej endast i naturens under, 
ej blott i återlösningens, 
i nådens verk ock alla stunder 
hans kärlek strålar utan gräns. 

8. Ja, han, den evigt gode Anden, 
själv kallar mej från villsamt spår 
och bryter sönder syndabanden 
och läker mina samvetssår. 
Han mej förnyar och bereder 
sej själv en boning i min själ 
och mej på livets bana leder 
till frid och fröjd och evigt väl. 

9. Så, Evige, den nåd du skrivit 
som Fader vår i skapelsen, 
av Sonen din förnyad blivit, 
och Anden själv bekräftar den. 
En i ditt väsen, du förklarar 
i dina verk dej trefalt stor; 
och helig, helig, helig svarar 
de änglar som i ljuset bor.










STORE GUD, SOM HANDEN RÄCKTE

 

1. Store Gud, som handen räckte 
mej till räddning i min nöd 
och mej med din Ande väckte
då jag låg i synden död, 
må du nu min själ upplysa,  
så jag rätta vägen ser 
och ej vandrar vilse mer. 

2. Giv, att jag må kunna skåda 
vidden av mitt överdåd, 
djupet av min själavåda,  
höjden av din dyra nåd. 
Låt den klara morgonstjärnan 
stråla mot mej, så min själ  
kan förstå sitt sanna väl. 

3. Ack, med ånger, skam och smärta 
mina synders mängd jag ser: 
men ifrån ditt fadershjärta 
flödar nåden mycket mer. 
Lagens blixt vid korset faller, 
släcks i Jesu Kristi blod,  
som ger själen frid och mod. 

4. Skingra, Gud, all tvivlets dimma, 
låt mej ljus i ljuset se,  
låt i tron mej få förnimma, 
att blott du kan frälsning ge,
att den väg som Jesus banat 
är den enda jag kan gå,
för att liv och räddning få. 

5. Var mitt ljus på livets bana,
var mitt ljus i dödens dal,
låt mej fri från syndens vana,
lagens hot och ångerns kval,
mer och mer det landet nalkas
där allt mörker skingrat är,
ty du själv är solen där.

TILL DEN HIMMEL SOM BLIR ALLAS

1. Till den himmel som blir allas
som hör Jesus Kristus till,
ingen är som inte kallas,
ingen han förlora vill.
Till hans hjärta en och var
lika öppen tillgång har.
Samma röst till alla ljuder,
samma frälsning han dem bjuder.

2. "Kom ni alla som arbetar,
allt är redo", ropar han.
"Nåden, friden, saligheten
jag åt tyngda själar vann.
Och du vilseförde, kom!
Vill du leva, o vänd om!
Överge den breda vägen."
Så han ropar, god och trägen.

3. Den som ändå hjärtat sluter
för hans kallelse och nåd,
den som honom så förskjuter
i ett tanklöst överdåd,
som ej vänder om och tror,
men i synden säker bor,
livets källa övergivit
och sin egen dödsdom skrivit.

4. Jesus, gör mej angelägen
om vad evigt gagnar mej.
Du till himlen själv är vägen,
låt mej alltid följa dej.
Du mej frälst från synd och last,
gör min kallelse så fast
att jag, skyddad i all fara,
din i liv och död må vara.