Ödmann

SAMUEL LORENTZ ÖDMANN
1700-1800-talet

DEJ,  O GUD, EN EVIG DAG

1. Dej, o Gud, en evig dag, 

dej en evig klarhet höljer; 

evig sanning är den lag 

du i nåd och vishet följer. 

Känslan av din sannings makt 

du i detta hjärta lagt. 

2. Sanning, Herre, i ditt hot 

över mej förfärlig ljungar, 

då jag bryter dej emot 

och med synder mej betungar. 

Tränge denna varningsröst 

djupt uti mitt kalla bröst! 

3. Sanning från ditt hjärta går, 

då som Fader fram du träder, 

kallar mej från villospår 

och med löften hjärtat gläder. 

Tränge denna milda röst 

djupt uti mitt väckta bröst! 

4. Sanning, Gud, den lära är, 

som av dej förkunnad blivit 

och sitt eget vittne bär 

i den kraft hon hjärtat givit. 

Vare denna kraft mitt stöd 

till att göra det du bjöd! 

5. Förr skall himmel, hav och jord 

till sitt forna intet falla 

än du, Gud, ett enda ord, 

som du sagt, skall återkalla. 

Oföränderlig och sann 

dej du ej förneka kan.

DIN SYND, O VÄRLD, BESINNA

1. Din synd, o värld, besinna.
Se här det blodet rinna,
som frälsar Adams släkt!
Se höjden av all smärta!
O måtte dock vart hjärta
av Jesu sista suck bli väckt!

2. Det kval hans känsla följer,
den krans hans huvud höljer,
det kors som honom bär,
den törst som ingen lindrar
hans hjärta dock ej hindrar
dej intill döden hålla kär.

3. Till dej sin blick han sträcker,
till bättring dej han väcker
och dej till livet för.
Mot nåden mer ej sträva,
se här din dom och bäva
om Jesus fruktlöst för dej dör.

4. I dag till korset hasta
och ångerns blickar kasta
på synd som samlat sej.
Mot frestelserna vaka,
gå aldrig dit tillbaka
där skam och jämmer väntar dej.

5. Så lev till Jesu ära!
Att övermodet nära
han inte göt sitt blod.
Nej, mörkrets furste krossad
och mänskors släkt förlossad
är Jesu kärleks segerstod.










DU SOM DIN FÖRSAMLING VÅRDAR



1. Du som din församling vårdar,
med ditt blod den återlöst
och i dina helga gårdar
söker oss med fridens röst,
hör idag ditt folk begära
sej en herde av din nåd,
som predikar livets lära
och förkunnar dina råd.

2. Hjälp oss du att rätt bedöma
vad som hör till herdens kall.
Skulle vi vårt ansvar glömma,
går vi mot vårt snara fall.
Låt oss sakens utgång bära
utan skam och samvetskval.
Själars frälsning och din ära
vare målet för vårt val.
 







HERRE, DEJ I NÅD FÖRBARMA

1. Herre, dej i nåd förbarma,
hör ditt folk som hjälp begär,
du som ömmar för de arma
och vår enda tillflykt är.
Kom att från vår hjässa vända
våra synders svåra lön
och ditt ljus från höjden sända.
Fräls ditt folk och hör dess bön.

2. Du som med en faders hjärta
bär en faders ljuva namn,
du som under dödens smärta
öppnat oss en broders famn,
du som världens väl bereder,
söker den som skadat sej,
kallar, väcker, lyser, leder,
över oss förbarma dej.

3. Oss som dina lagar brutit
skona, milde Herre Gud.
För det blod din kärlek gjutit,
hjälp oss, milde Herre Gud.
Från de brott som dej bedrövar,
då vi trampar dina bud,
från de synder som oss söver,
oss bevara, Herre Gud.

4. Från allt ont som hjärtat leder
till begärens villostig,
från försåt som fall bereder,
svältens fasa, pest och krig,
uppror, tvedräkt, brand och lågor,
hagel, storm, din vredes bud,
och från evighetens plågor
oss bevara, Herre Gud.

5. Du som föddes mänskors like
och ditt liv för världen gav,
du som öppnade ditt rike
då du uppstod ur din grav
och beseglade din lära
då du klädd i segerskrud
återgick till himlens ära,
hjälp oss, milde Herre Gud.

6. Skydda, styr och fräls din kyrka,
samla själv din spridda hjord.
Giv dess herdar mod och styrka
rätt att lära livets ord.
Räck din hand åt dem som faller,
och med nådens milda ljud
de förledda återkalla.
Hör oss, milde Herre Gud.

7. Du som världens synd borttager,
över oss förbarma dej.
Du som världens synd borttager,
fräls dem som förirrat sej.
Du som världens synd borttager,
avvänd våra synders lön,
för det blod som dem avtvager
giv oss nåd och hör vår bön.











LOV SKE DIG, STORE GUD





1. Lov ske dig, store Gud!
Ditt folk får, dig till ära,
i dag från detta rum
sitt första offer bära,
upphöja här ditt namn,
din godhet, dina råd,
av hjärtat tacka dig
och bedja om din nåd.

2. Du som, oändligt stor,
all världens öde vänder,
du bor ej i det hus
som byggs av mänskohänder.
En väckt, förkrossad själ,
som nåd och tröst begär
i Jesu Kristi namn,
ditt rätta tempel är.

3. Så kom, o Gud, att oss
i nåd och sanning leda,
att här i våra bröst
ett tempel dig bereda.
Din Ande till oss sänd
och låt i detta hus
oss glädjas av din tröst
och lysas av ditt ljus.

4. Låt icke här ditt ord
på hårda klippan falla.
Låt Jesu kors vår själ
till tro och bättring kalla. 
Hjälp dem som här gör tjänst
för dig på skilda sätt.
Giv prästen kraft och nåd
att tolka Ordet rätt.

5. De barn som fram till dig
i dopet vi får bära, 
bevara dem till liv
och var dem alltid nära.
Låt gäster vid ditt bord
nytt liv med Kristus få.
Låt den som kom betryckt
med lättat hjärta gå.

6. Nu, gode Gud, åt dig
vi viger denna kyrka,
för oss en tillflyktsort
där vi får hopp och styrka.
Se, svalan fann ett hem
och svalan bo åt sig:
ditt altare, o Gud,
där vi får möta dig! 







NATUREN ÅTER TRÄDER





1. Naturen åter träder
förnyad fram i högtidsskrud.
Allt av din nåd sig gläder,
du världens Skapare och Gud.
Av solens milda strålar
förlängs nu glädjens dag,
och blommans knopp du målar
med färger och behag.
Du fröjdar alla väsen
med känslan av din nåd.
Din dagg på låga gräsen
är ymnighetens förebåd.

2. Dig, milde Fader, ärar
allt vad du liv och anda gett:
dig prisar luftens härar
som din försyn ett bord berett,
dig prisar regnets droppar
och vindens ljuva fläkt
och fruktens späda knoppar
och trädets rika dräkt
och havets vilda vågor
och bäckens lena fall
och blixtens klara lågor
och åskans dunder, fart och knall.

3. Till dig naturen sänder,
o Skapare, sin högtidssång.
Dig prisar flodens stränder,
dig prisar källans friska språng.
De stjärnbeströdda himlar
och djupets mörka stig,
allt vad i böljan vimlar,
allt, Fader, prisar dig,
och allt vad ljuset gläder
och allt vad jorden bär
till dig med lovsång träder
och vittne om din godhet är. 



STORE GUD, MED SKÄL DU KLAGAR

 

1. Store Gud, med skäl du klagar
att ett folk fördärvat är,
som ditt namn på tungan bär
men förtrampar dina lagar
och för hjärtats överdåd
hämtar styrka av din nåd.

2. I din helgedom dej möter
mången själ som kall och död,
utan känsla av sin nöd,
endast världens nöjen sköter
och, då den sej lycklig ser,
glömmer dej som lyckan ger.

3. Kärleksfull i våra själar
ordet du på stengrund sår,
där det inga rötter slår.
Livets frö hos världens trälar
dör och kvävs av ont begär,
så det inga frukter bär.

4. Du kan tusen världar styra
med ett enda allmaktsord:
hejda ondskan på vår jord,
väck vårt folk och kväv dess yra,
men i nåd så det i tid
än besinna må sin frid.

5. När du oss till bättring väcker,
krossa då med lagens röst
säkerheten i vårt bröst.
När i nödens stund du sträcker
oss till hjälp din milda hand,
bryt då även syndens band.

6. Gör mej, Gud, min uppgift värdig,
renad genom Jesu blod.
Lär mej tro att du är god,
liksom helig och rättfärdig,
att din kärlek frälste mej
till att evigt tjäna dej.