Billing

EINAR BILLING
1900-talet

GUDS RIKE ÄR NÄRA

1. Guds rike är nära, ty Herren är här

och söker och kallar oss alla.

Han delar med ingen, vårt gensvar begär,

trots upphovsmans rätt att befalla.

Om bara vi märkte hur nära han är,

så ofattbart nära oss alla!

2. Snabbt dagarna flyktar, snart slår för envar

den stund, ja, långt förr än vi menar,

då allting oss lämnar, blott Herren blir kvar,

som makten och rätten förenar.

Då skingras allt mörker: vi ser då envar,

att riket är Herrens allena.

3. Guds rike är nära, Guds rike är här,

med honom som tjänar och lider,

som ber för oss alla och bördorna bär,

står trofast i stormar och strider. 

Se, allt är fullbordat! Vi är redan här

i riket som står över tiden.

4. Han lever, han kommer i Ande och ord,

och när i ett människosinne

hans budskap blir trott och hans kärlek blir spord,

då viker från djupen därinne

det ruvande mörkret på Skaparens ord:

nu grundas hans rike därinne.

5. Guds rike är här, men så fjärran likväl!

Hör, Herre, hur skapelsen klagar

och suckar och våndas med människans själ

och bidar förlossningens dagar.

Ty ljuset väl kom, men i dunkel likväl

framskrider din skapelses dagar.

6. Ni klentrogna, säg, varför klagar ni så?

Se kring er och lär er omsider

den liknelsens mening och tydning förstå,

som når er var gång när det lider

från vintriga månader, långa och grå,

mot vår och mot ljusare tider.

7. För Gud är årtusen som dagen igår,

med korta och ilande stunder,

och kortaste dag är som tusende år

för dej som ger liv och gör under

i skapelsetider, i själarnas vår,

i Andens besökelsestunder.

8. I tron vi förbidar den vår som en gång -

om fjärran, fördröjd eller nära -

skall skapelsen lösa ur träldomens tvång,

så allt kan förkunna din ära

och blanda med själarnas lovpsalm sin sång 

till dej som för evigt är nära!

I ÅNGESTDAGAR OCH VANMAKTSTIDER

 

1. I ångestdagar och vanmaktstider, 

då hjärtat våndas i nöd och kvider, 

så hjälp mej, Gud, att min arma tro 

må ständigt finna till dej en bro. 

2. Hur smal och sviktande den må vara, 

om den mej bär och jag når dej bara, 

då är jag stark, fastän hjälplöst svag, 

och segrar mitt i mitt nederlag. 

3. Men stängs den vägen och du är borta, 

o Gud, hur kommer all kraft till korta!

Förtvivlan gräver sej stund för stund 

allt längre ned, in mot själens grund. 

4. Blir allt än mörkt här i världens vimmel, 

om du är där, är det ändå himmel. 

Men skänks allt gott mej i överflöd, 

är du ej med, är det bitter nöd. 

5. Så hjälp mej bedja om detta ena: 

dej, Gud, att finna - dej, Gud, att tjäna! 

Ja, Fader, ta mej i ditt förvar, 

i Jesu namn ber ditt barn om svar! 

NU GLÄD DIG, MIN ANDE, I HERRAN

 

1. Nu gläd dig, min ande, i Herran,
upp, jubla, min själ, i din Gud.
Låt ängslan och sorg vika fjärran
på Guds, den allsvåldiges, bud.
Väl andra må sucka och kvida,
men dig som har Gud vid din sida,
dig höves blott lovsångens ljud.

2. Som allting för intet han gav dig,
så allting han ännu dig ger.
Den börda du bar tog han av dig,
nu intet kan skada dig mer.
Så får du ej tveka och dröja.
Ditt huvud du dristigt må höja,
och himmelen öppen du ser.

3. Ser ögat Guds himmel den klara,
och bär du i hjärtat hans frid,
då trygghet du har i all fara
och mod för var stundande strid.
Ja, villigt ditt liv kan du mista
och glad kan du ge till det sista
din kraft i din kallelses id.

4. När friden ett hjärta bevarar,
stor rikedom får det och makt.
Det räknar ej längre och sparar,
står ej om sitt eget på vakt.
Det frestaren bjuder att vika
och källor att flöda så rika
i lidandets brännheta trakt.

5. Men såsom den jagade hinden,
som ej änger rast eller ro,
men räds för vart prassel av vinden
och själv ej sin räddning kan tro,
så värnlöst är människans sinne,
när icke på djupet därinne
Guds frid och hans salighet bo.

6. Vet, hela Guds frid du behöver,
om hjärtat skall provet bestå,
och hela Guds himmel däröver
sitt skyddande valv måste slå.
Här duger ej dela och tveka.
Hur vågar ditt hjärta du neka
att hela sin rikedom få?

7. Vi ängsliga gå, och betryckta,
på vakt kring vårt nedgrävda pund.
Vi sitta med dörrarna lyckta,
en räddhågad lärjungarund,
då Herren oss väntat att finna
därute, där striderna brinna,
i manligt och troget förbund.

8. Som örnar med vingfjädrar unga
att stiga mot himmelens höjd,
som hjältar att mäktiga ljunga
och sjunga om seger med fröjd:
till sådana ting har oss alla
vår väldige Gud velat kalla.
Med mindre han icke är nöjd.

9. Kom, himmelske Fader, var när mig:
all kraft utav dig är ett lån.
Om du icke lyfter och bär mig,
var tager jag vingar ifrån?
Jag vet ju du aldrig kan svika,
men att jag från dig ej må vika,
o Fader, sänd till mig din Son.

10. O Jesus, den frid som vi alla
begära, blott finnes hos dig.
I mörker vi famla och falla,
så snart du ej lyser vår stig.
Min tro är en flämtande gnista,
din segrade än i det sista.
O Herre, så tro du för mig.

11. Din Helige Ande du sände,
som allt vad oss felar beskär,
han styrke mig i mitt elände,
han vise mig dig som du är.
I ångest, i vanmakt och smärta
han säge mitt klentrogna hjärta
att, Herre, du än är mig när. 

VI SER DEN STORA SKARAN DÄR

1. Vi ser den stora skaran där

av dem som Herren sände.

Din kärlek tvang dem, Fader kär,

din eld i dem du tände.

De sökte inte sej och sitt.

Blott dej det gällde, dej och ditt:

de barn du återlöste.

2. Se, Herren Jesus själv går med

som fordom främst i skaran.

Hans ord slår varje tvekan ned,

hans blick ger mod i faran.

Hans längtan varje själ att nå

från trakt till trakt dem bjuder gå:

hans väg de måste följa.

3. Han själv går med, men blir dock kvar

där, dit en gång han hunnit.

Se, längs den väg han vandrat har

allt medan sekler svunnit,

hur helgedom vid helgedom

nu vittnar att till oss han kom

och tog bland oss sin boning.