Franzén

FRANS MICHAEL FRANZÈN
1800-talet












ACK, VI ÄR JU ALLA




1. Ack, vi är ju alla
Adams barn, o Gud! 
Därför ses vi falla, 
bryta dina bud. 
Högmod vill få höra 
ormens smicker än, 
att varann förstöra 
vän förleder vän. 
Herre, förbarma dej! 
Kristus, förbarma dej!
Herre, förbarma dej!  

2. Men den fröjd försvinner, 
som mitt brott mej vann;  
snart min brist jag finner,  
som ej skylas kan. 
Fåfängt jag mej döljer 
undan Herrens röst; 
vart jag flyr, den följer, 
ropar i mitt bröst. 
Herre, förbarma dej! 
Kristus, förbarma dej!
Herre, förbarma dej!    

3. Borta är det Eden, 
där jag skuldlös var. 
Bort med samvetsfreden 
himlens glädje far. 
Om än lyckan mäter 
mej sitt överflöd, 
skild från Gud jag äter 
dock med sorg mitt bröd. 
Herre, förbarma dej! 
Kristus, förbarma dej!
Herre, förbarma dej!  

4. Se, av jorden komna
blir vi jord igen; 
fåfängt får vi domna, 
själen vakar än, 
vakar och begråter 
utan slut sin nöd, 
lever för att åter 
dö en evig död.
Herre, förbarma dej! 
Kristus, förbarma dej!
Herre, förbarma dej!    

5. Världar ser vi röra
sej på Herrens bud; 
bara vi kan göra 
mot din lag, o Gud! 
Till den minsta lilja 
allt var skapat gott; 
genom mänskors vilja 
blev det onda sått.
Herre, förbarma dej! 
Kristus, förbarma dej!
Herre, förbarma dej!    

6. Ska vi då förskjutas 
utan hjälp och tröst? 
Ska din himmel slutas 
för var böneröst? 
Ska din jord oss nära 
till förtappelse 
och blott tistlar bära 
och förbannelse? 
Herre, förbarma dej! 
Kristus, förbarma dej!
Herre, förbarma dej!    

7. Nej, på ormen träder 
kvinnans helga säd. 
Gud, din nåd oss gläder 
än vid livets träd. 
Jesus kom, och jorden 
är välsignad än, 
dukade är borden,  
öppnad himmelen. 
Herre, förbarma dej! 
Kristus, förbarma dej!
Herre, förbarma dej!   

8. Du som frälst oss alla, 
Jesus, kom till mej, 
låt mej mer ej falla, 
håll mej fast vid dej! 
Hjälp mej när jag strider,  
gör mej god och vis 
och mej tag omsider 
till ditt paradis! 
Herre, förbarma dej! 
Kristus, förbarma dej!
Herre, förbarma dej!    









ALLT FULLKOMNAT ÄR, O JESUS, OCH DU FAR



Allt fullkomnat är, o Jesus, och du far
upp till det ljus, vars sändebud du var.
Nu himlars himmel för dej öppen står,
till Majestätets högra hand du går.
Dock ser du än med kärlek till den jord,
där du ditt blod har lämnat och ditt ord.
Ifrån all världens tron, o mänskors vän,
du ser till oss och oss välsignar än,
då vi på korsets stig, som här du gick,
med hopp och tro mot dej har vänt vår blick.
Helig är Herren, Fadern, Skaparen,
helig är Herren, Sonen, Medlaren,
helig är Herren, Anden, Tröstaren!
Så himlen stämmer upp sitt fröjdeljud,
och jorden kläder sej i högtidsskrud
och svarar: Helig, helig, helig Gud!








BERED EN VÄG FÖR HERREN

1. Bered en väg för Herren,

berg, sänk er, djup, stå opp!

Han kommer, han som fjärran

var sedd som världens hopp.

Rättfärdighetens förste,

av Davids hus den störste.

Välsignad vare han

som kom i Herrens namn!

2. Guds folk, för dej han träder

en evig konung opp.

Strö palmer, bred ut kläder,

sjung ditt uppfyllda hopp.

Guds löften är ju sanna,

nu ropa: hosianna!

Välsignad vare han,

som kom i Herrens namn!

3. Gör dina portar vida

för Herrens härlighet.

Se, folken kring dej bidar

att nå din salighet.

Kring jordens länder alla

ska denna lovsång skalla:

Välsignad vare han

som kom i Herrens namn!

4. Ej kommer han med härar

och ej med ståt och prakt,

dock ondskan han förfärar

i all dess stolta makt.

Med Andens svärd han strider

och segrar när han lider.

Välsignad vare han

som kom i Herrens namn!

5. O folk, från Herren viket

i syndig lust och flärd,

märk väl, det helga riket

ej är av denna värld,

ej av dess vise funnet,

ej av dess hjältar vunnet.

Välsignad vare han

som kom i Herrens namn!

6. Den tron som han bestiger

är i hans Faders hus.

Det välde han inviger

är kärlek blott och ljus.

Hans lov av späda munnar

blott nåd och frid förkunnar.

Välsignad vare han

som kommer i Herrens namn!

DEN KORTA STUND JAG VANDRAR HÄR


DEN GODE HERDEN

1. Den korta stund jag vandrar här,
vad fruktar jag och klagar?
Han som den gode herden är,
han mina steg ledsagar.
Han som gav livet för sin hjord
än med sin Ande och sitt ord
är hos oss alla dagar.

2. Jag hör hans röst och känner den
och går dit han vill kalla.
De sina känner han igen,
han räknat har dem alla.
Han söker den som vilse far,
den svage i sin famn han tar,
upprättar än de fallna.

3. Han styrker mej med livets bröd
vid nådens helga källa,
där Andens kraft mot synd och död,
där frid och fröjd ska välla.
Hur mörk min väg bland törnen går,
blott jag ej viker från hans spår
jag ej ska modet fälla.

4. O du som sade: "Ingen kan
de mina från mej taga",
dej mot en värld jag ropar an,
som vill mej från dej draga.
Låt mig ej villas bort från dem,
som till din Faders sälla hem
du lovat att ledsaga.

5. Hur tomt är allt vad världen har,
hur kort dess nöjen varar!
Snart stundar natten, då envar
av oss ska hädanfara.
Och då, vad är all lycka här
emot det löftet: "Där jag är,
där ska ni också vara!"

DIN SOL GÅR BORT, MEN DU ÄR HÄR

1. Din sol går bort, men du är här,
ja, Gud, du alltid hos oss är.
I mörkret ser du oss ännu,
och när vi sover, vakar du.

2. Allt vilar under Herrens hand,
som hägnar både stad och land,
och till de trötta barnens ro
hans goda änglar hos dem bo.

3. Sött sover den som fruktar Gud
och vandrar efter Herrens bud.
Med glädje står han upp igen
och prisar Gud, sin Far och vän.

 

DIN SPIRA, JESUS, STRÄCKES UT

1. Din spira, Jesus, sträckes ut
så långt som dagen hinner.
Ditt rike står till tidens slut,
det står då allt försvinner.
Ditt namn bekänns med himmelskt mod
och för ditt kors, din segerstod,
nedfaller folk och kungar.

2. Det barn som föds till dig man bär,
till dig man flyr i döden.
Om du i lyckan bortglömd är
man söker dig i nöden.
Där friden bryts, där orätt rår,
på plågans bädd, i sorgens år
din tröst allena gäller.

3. Kom, Jesus, var i ve och väl,
i liv och död oss nära
och gjut i var förkrossad själ
din Ande med din lära.
Oss styrka giv till helig strid
och samla oss i evig frid
då du all världen dömer.

FRIDENS GUD, OSS FRID FÖRLÄNA

1. Fridens Gud, oss frid förläna:
hör oss, milde Herre Gud!
Hjälp oss att dig troget tjäna,
fäst oss vid din viljas bud,
så att vi med helgad ro
får i fridens hyddor bo.

2. Ack, där synd och svek får råda
hjälper inte svärd och spjut.
Skuld på skuld ses förebåda
nöd och undergång till slut.
Världslig vishet, världsligt mod
hejdar ej fördärvets flod.

3. Frid i landet du oss give,
frid i husen följe den.
Makar, syskon, grannar live
fridens anda, kärleken.
Frid i hjärtat, Jesus, bjud,
frid med mänskor och med Gud.

4. "Frid på jorden!" sjöngs i höjden,
Jesus, i din födslostund.
Frid från himlen utgör fröjden
av ditt saliga förbund.
Men i denna prövotid
vinns den inte utan strid.

5. Hjälp oss du, o kärleksrike,
styrk oss med din Ande god,
du vår Konung i det rike,
som du köpte med ditt blod.
Här med oss mot synden strid,
tills vi når en evig frid. 







GUD, MIN GUD, SOM VILLE ÄN

FÖR EN MODER SOM SKALL KYRKOTAGAS

1. Gud, min Gud, som ville än
mej åt barn och make frälsa,
gläd mej i ditt hus igen,
fyll min kropp och själ med hälsa.
Stärk mej, helga mej idag,
utan dej vad vore jag?

2. Jesus, på ditt rika ord
vill jag som Maria höra,
låt dess kraft på denna jord
mej på rätta vägen föra,
så jag jämt på hjärtat bär
vad den bästa delen är.

3. Sedan kan jag lugn och nöjd
även Martas omsorg bära,
tacksam för din frid och fröjd,
tacksam att du är mej nära.
Rätta glädjen är hos dej,
bli en daglig gäst hos mej.

4. Kom, o Jesus, låt ditt namn
mej som mor och maka gläda.
Se till barnet i min famn,
du som signade de späda,
du som själv så späd och arm
legat vid en moders barm.

5. Kom! Med kärlek och med tro
vill jag dej, o Herre, tjäna.
Kom! Välsigna bröd och bo
och din Ande mej förläna.
Låt mej göra, vis och from,
av mitt hem din helgedom.

JAG LEVER OCH UPPHÖJER


1. Jag lever och upphöjer
min själ igen till dej,
o Gud, vars vård jag röjer
i allt, som omger mej:
i dagens nya ljus,
i lugnet kring mitt läger,
i allt vad kärt jag äger
bevarat i mitt hus.

2. Lov ske ditt ord i tiden,
som bjöd att ljuset är!
Och tack för ron och friden
som natten till oss bär!
Så ljuvt att i dess famn
sitt trötta huvud gömma
och dagens sorger glömma
och somna i din famn!

3. Så skönt att åter träda
förnyad på din jord
och åt din sol sej gläda
och livas av ditt ord
och gå med hälsans fröjd
till sina plikters övning,
beredd till kamp och prövning
och med din vilja nöjd.

4. Ej blott att kroppen stärka
du gav oss vilan, Gud,
nej, må den hos oss verka
ny håg för dina bud!
Om på min gårdag nu
jag ser med skam tillbaka,
hjälp mej idag att vaka
och älska liksom du.

5. Hjälp mej att aldrig kränka
min nästas minsta rätt,
ej tala eller tänka
på falska vänners sätt,
att ej för stundens ro
förspilla samvetsfriden,
ej håglös dräpa tiden,

men tjäna dej i tro.

6. Kanhända snart jag saknar
den tid du nu mej ger.
Jag bäddas ner och vaknar
till jordens dag ej mer.
O Jesus, giv mej då
den frid som du blott skänker,
till dess den dagen blänker,
vars sol ej ner ska gå!

JESUS, DEJ I DJUPA NÖDEN

1. Jesus, dej i djupa nöden 
dina egna överger. 
Dej som går för dem i döden
sviker och förnekar de. 
Ack, jag själv, som bland de dina 
du vill frälsa med din pina, 
överger dej för en värld 
full av dårskap, synd och flärd. 

2. Vem var den som dej förrådde, 
då din tår för honom flöt, 
dej som nyss hans fötter tvådde, 
brödet nyss med honom bröt? 
Ack, jag själv, som från det bordet 
där ditt blod beseglar ordet, 
där du mej min synd förlät,  
återföll i frestarns nät. 

3. Ej förmår de svaga vänner 
vaka ens en stund med dej, 
då du, höljd av blodsvett, känner 
dödens fasor samla sej. 
Ack, jag själv förmår ej vaka, 
ej en flyktig ro försaka: 
rörs en stund, men inom kort 
sover jag min bättring bort. 

4. Vem var den som inte kände
dej, sin mästare och vän, 
bröt den tro han nyss bekände, 
bröt den tredje gången än? 
Ack, jag själv, som flera gånger 
brutit löften, glömt min ånger,  
svikit och förnekat dej
som så ofta sökte mej. 

5. Salig den dej aldrig sviker, 
en gång av din kärlek rörd, 
aldrig från din sida viker
av en fåvitsk värld förförd, 
som, Johannes lik, vid ropen 
från den onda, blinda hopen 
trofast följer dina spår, 
vid ditt kors till änden står. 

6. Men du ock den fallne åter 
med en blick upprätta kan.
Denne då likt Petrus gråter,
får dej lika kär som han. 
Jag dej vållat sorg och smärta, 
se, dej älskar dock mitt hjärta.
Jesus, du min bäste vän,
tack att du känns vid mej än!









JESUS HA I STÄNDIGT MINNE


1. Jesus ha i ständigt minne,
vill du bli Guds barn och vän.
Jesus bär i hjärtat inne,
Jesus ha för ögonen.
Vid din möda, vid din vila,
i din glädje, i din nöd:
se på Jesu liv och död.

2. Se på Jesus, då upplivas
tro och kärlek i din själ.
Till allt gott du då ska drivas,
när du ser hur han gjort väl.
Verka såsom han i tiden
det som evigt frukter bär.
Verka medan dagen är.

3. Se på Jesus när du döden,
när du domen för dej ser.
Jesus än i sista nöden
ger den frid ej världen ger.
Bed som han och böj ditt huvud:
Jesus fullgjort allt för dej,
Jesus tar din själ till sej.
 






JESUS, LÄR MEJ RÄTT BETRAKTA


1. Jesus, lär mej rätt betrakta
Ordet, som blev kött i dej,
och ej något högre akta
än den fröjd du bjuder mej:
fröjd av sanning, nåd och frid,
fröjd, som blir i evig tid,
då du Faderns råd förklarar,
Fadern själv oss uppenbarar.

2. Fadern själv, hos vilken Ordet
evigt var och evigt är,
av vars tanke allt är vordet
och vars hand all världen bär,
honom, den Oändlige,
i hans ende Son vi ser,
i den vise, kärleksrike,
helige, som blev vår like.

3. Gud, när du i molnen ljungar
och i morgonsolen ler,
när du föder fågelns ungar,
liljorna sin fägring ger,
när du mej ur faran för,
när din röst hos mej jag hör,
o, då känner jag dej vara
och din härlighet förklara.

4. Dock, när tanken dej vill hinna
i det ljus som höljer dej,
kan den ingen vila finna,
hjärtat självt förirrar sej.
Men du tar en jordisk hamn,
Gud och mänska, i din famn
du oss sluter såsom bröder,
och för oss ditt hjärta blöder.

5. Se, då viker tvivlet fjärran
för det klara livets ord!
Tro och kärlek skådar Herran
i hans vägar på vår jord.
Då han föds, som lovad är,
då för oss han korset bär,
då ut ur sin grav han träder,
nåd och sanning världen gläder.

6. Gud, din kärlek kan ej kallna
mot det stoft du livat har.
Själv du söker här den fallna,
som av dej en avbild var.
Sen ej mer hon liknar dej,
ej till dej kan lyfta sej,
du till mänskan stiger neder,
själv till himlen henne leder.

7. Led oss, Jesus, lär oss lida,
lär oss verka såsom du
och ett evigt liv förbida
efter detta korta nu.
Som du ett med Fadern var,
Fadern i dej uppenbar,
så vi ett med dej må vara,
dej i allt vårt verk förklara.









KOM, O JESUS, VÄCK MITT SINNE



1. Kom, o Jesus, väck mitt sinne 
och bered mej med ditt ord 
till den stund som snart är inne, 
då jag inbjuds till ditt bord, 
till det bord dit själv du stiger 
kärleksfull från himlen ner 
och till salighet inviger 
den som dej sitt hjärta ger. 

2. I din kärlek underbara
fyll mitt hjärta med din nåd. 
Din för alltid vill jag vara, 
led mej i din Andes råd. 
Du som tog de små i famnen
och min barndoms tillflykt var, 
för mej fram till himlahamnen, 
så jag inte vilse far. 

3. Låt ditt ljus så för mej skina 
att jag aldrig lämnar dej, 
påminn mej din död och pina 
då en avväg frestar mej. 
Låt mej djupt i själen fatta 
hur du lidit för min skuld 
och din kärlek högre skatta 
än all världens makt och guld. 

4. Mer än allting annat väger
kärleken jag får av dej,
ingen bättre vän jag äger 
än den vän som dött för mej. 
Ja, jag vet att du mej känner,
att din Ande hos mej är,
ja, jag vill bland dina vänner 
följa dej och ha dej kär.







MILDE JESUS, DU SOM SADE

Milde Jesus, du som sade: 

"låt nu barnen komma få",

händerna på dem du lade 

och välsignar än de små. 

Själv som barn till Herrens tempel 

bars du i din moders famn. 

Låt mej minnas ditt exempel 

lika länge som ditt namn.

MIN VILOTIMMA LJUDER


1. Min vilotimma ljuder
en gång, en sista gång,
och mej i jorden bjuder
en bädd så kall och trång.
Dock den mej ej förskräcker,
så sött jag sover där,
tills Herrens röst mej väcker,
då ingen natt mer är.

2. Men Herre Gud, bevara
min själ till evig tid
för syndasömnens fara,
för världens falska frid.
Här hjälp mej att fullkomna
mitt värv med tro och hopp,
sen kan i ro jag somna
och stå med glädje opp.







NÄR ALLT OMKRING MEJ VILAR 



1. När allt omkring mej vilar,
till dej min ande ilar,
o Gud, och lovar dej.
När världens larm försvinner
och jag mej ensam finner,
är du, Barmhärtige, hos mej.

2. När mörker jorden höljer
och all dess prakt fördöljer,
jag till ditt rike ser.
Jag ser det kring de dina
av nåd och sanning skina
i saligt ljus som ej går ner.

3. I natten mörk du ser mej,
din kärleks ljus omger mej,
i det jag somnar in.
I det jag vaknar åter,
allt medan du mej låter
här fostras att bli evigt din.

4. Låt mej din nåd ej sakna,
tills jag en gång får vakna
där själv du solen är,
där jämt jag på dej aktar,
ditt anlete betraktar
och kommer dej alltmera när.









O GUD, VÅR BRODER ABELS BLOD


1. O Gud, vår broder Abels blod
till dej från jorden ropar!
Än rasar ondskans övermod,
än brott på brott den hopar.
Dock vid allt otrons överdåd
de dina du hugsvalar.
Till jorden ser du än i nåd,
ty Jesu blod här talar.

2. Och se, då en rättfärdig man
står fram att sanning yrka,
all världens makt ej fruktar han,
Guds sak ger honom styrka.
Förgäves ondskan tänder skär
och till hans död sig väpnar:
hans uppsyn lik en ängels är,
för vilken brottet häpnar.

3. Med himlens glädje för sin syn
går Stefanus att lida
och skådar i den öppna skyn
Guds Son vid Faderns sida.
Lik honom ber han i sitt fall
för dem som ont vill göra
och dör med lugn, ty en gång skall
dock mörkrets makt upphöra.

4. Ja, Herrens ljus ej slocknar ut,
fast det i moln sej döljer.
Det goda segra skall till slut,
fast världen det förföljer.
Och han som kom i Herrens namn
och utstod korsets pina
skall samla i en evig hamn
från tidens storm de sina.

O JESUS, ÄN DE DINA





1. O Jesus, än de dina

du vill omkring dej se,

och av din bittra pina

en salig frukt dem ge.

Dem in i döden älskar du,

och i din Faders rike

vill möta dem ännu.

2. Men redan här på jorden

bland oss du stiger ner.

För oss ett offer vorden,

dej själv åt oss du ger

och säger, evigt mild och god:

"Tag, det är min lekamen,

och tag, det är ditt blod."

3. Vi, Jesus, dej får höra
ännu i dessa ord.

Oss alla vill du göra

till dina vid ditt bord.

Oss alla, då du brödet tog,

du slöt intill det hjärta

som för oss alla slog.

4. Det hjärtat, som i nöden

den armes tillflykt var,

som bad för oss i döden

och våra synder bar,

det hjärtat än med frid och tröst,

med salighet från höjden

här nalkas trogna bröst.

5. Du kommer, kärleksrike,

ännu i Herrens namn

och för oss i ditt rike

emot en Faders famn,

en Faders, som förlåta vill

de barn du återlöste

och som dej nu hör till.

6. Ja, dej vill vi tillhöra,

o Jesus, till vår död,

och Herrens vilja göra

i medgång som i nöd.

Då blir du hos oss alla dar

intill vår levnads ände,

som själv du lovat har.

PÅ SINAI STOD HERREN GUD



1. På Sinai stod Herren Gud,
bland eld och rök och tordönsljud
han stod, fördold i töcken.
Basunen ljöd, och Herrens röst
med häpnad slog allt folkets bröst,
och berget skalv och öknen.
Och Herren talade och bjöd
och sade: Den är evigt död
som av min budords rätter
blott en åsidosätter.

2. O samvete, o röst av Gud!
Som himlens stjärnor lagens bud
oss lyser evigt klara.
Men vem på hela jordens rund,
vem finns, som kan i domens stund
den starke Hämnarn svara?
En enda finns, som svara kan:
"Allt är fullbordat!" säger han,
sin blick till himlen höjer
och ner sitt huvud böjer.

3. Från Sinai till Golgata
ditt öga vänd, o människa,
och se vad du har brutit.
För dig han lagens vrede bär,
o syndare, för din skull är
hans helga blod utgjutet.
O kom, försmält av ånger, kom
och låt ditt hjärta skapas om.
Låt tron din ande liva
och frukt i kärlek giva.  









VAD LJUS ÖVER GRIFTEN



*1. Vad ljus över griften!
Han lever, o fröjd!
Fullkomnad är Skriften,
o salighets höjd!
Från himmelen hälsad
han framgår i glans
och världen är frälsad
och segern är hans.
Se, bortvält är stenen
och inseglet bräckt,
och vakten har flytt för
hans andes fläkt,
och avgrunden bävar.
Halleluja!

*2. Här var mellan ljuset
och mörkret en strid,
dock segrade ljuset
för evig tid.
Nedstörtad är döden
och tron står opp
bland jordiska öden
med himmelskt hopp.
Ni sörjande kvinnor,
vem söker ni här?
Den levande ej
bland de döda är.
Uppstånden är Jesus.
Halleluja!

*3. Så himlen med jorden ¨
försonade sig,
så graven är vorden
till glädjen en stig.
Ni huvun som böjdes
vid korsets fot,
lyft upp er och fröjdas
trots världens hot!
Kom, skingrade hjord,
till din herde igen.
Han lever, han lever
och följer dig än
osynlig från himlen.
Halleluja!

*4. Nu storma, o tider!
Hans kyrka står fast,
som ljuset sig sprider
hans lära med hast.
Ut går i all världen
hans utsända bud
och vittnar bland svärden
och bålen om Gud,
och vittnar om honom,
o tröst i all nöd,
som, död för vår synd, ¨
blev genom sin död
en förstling till livet.
Halleluja!

*5. Ni fromma som klagar,
vad sörjer väl ni?
Snart är både dagar
och nätter förbi.
Snart jorden upplåter
sin famn till er ro,
snart uppstår ni åter
likt kornen som gror.
Han själv som dem sådde
skall komma till slut
och samla in skörden,
men först skilja ut
ogräset från vetet.
Halleluja!

VAK UPP! HÖR, VÄKTEN LJUDER




1. Vak upp! Hör väkten ljuder
från Sions murar än.
Se, nådens sol dig bjuder
en bättringsdag igen.
Men snart skall budet fara
från livets Furste ner
och i hans namn förklara
att ingen tid är mer.

2. För sent skall syndarn vakna
där ingen morgon är,
där han skall evigt sakna
den nåd han spillde här,

där inga böner höras,

där ingen bättring sker,

ty kan väl bättring göras

då ingen tid är mer?

3. O du i synden döde!

Se denna evighet,

där allt är mörkt och öde

och ej av ändring vet.

Att synden hopplöst minnas:
o mask, som ro ej ger!
Ack, kan väl hoppet finnas,
då ingen tid är mer?

4. Vak upp! Hör, ropet skallar:
Nu är behaglig tid!
Nu gå dit Herren kallar
med bön och bot och strid.
Vill du den nåd förnimma,
som syndarn bjuds ännu,
så tänk var dag, var timma,
att nu är tid, blott nu. 

ÄR DET EJ HELT, VAD GUD OSS UPPENBARAT

 

1. Är det ej helt, vad Gud oss uppenbarat?

Är det ej ett från början och till slut?

Hur kunde Evangelium bli förklarat,

om profetian icke gått förut?

2. Det står för evigt, vad de har gemensamt,

de två förbunden; och det främsta är,

att över allting älska Gud. Det ensamt

om bådaderas enhet vittne bär.

3. Ej blott till Israel, nej, till oss alla

ur Sinais åskmoln höjdes Herrens röst.

Den skarpa domsbasun där hördes skalla,

genljuder än från syndarns slagna bröst.

4. Som i ett tornur, på de tolv i ringen

vad tiden lider allas ögon ser,

så, vad är rätt, vad brytas må av ingen,

de tio bud, de tvenne tavlor ter.

5. Dem vill man dock ifrån oss fjärran skjuta.

Hur kan man det, då Han, som kommen var,

att allt fullborda, allting sammansluta,

med sitt insegel dem förnyat har?

6. Vems var den röst, som Moses´ anda väckte?

Vem var den ängel, som för honom gick,

som folkets törst ur brustna klippan släckte,

och brödet gav, som det från himlen fick?

7. "Mitt namn i Honom är", så Herren sade,

och hör: som Herren själv, så bjuder Han.

Hos Abraham Han redan gästat hade,

och det var Honom, Jakob övervann.

8. Dold inom sej, blir Gudomen i Ordet,

Enfödde Sonen, för oss uppenbar.

Som Skaparordet, Hans är ock budordet.

Hos Gud Han före tidens början var.

9. "Förklara mej", så bad Han själv på jorden,

"o Fader! som jag, förrän världen fanns,

stått härlig inför dej". Märk väl de orden:

av evighet den klarheten var hans!

10. Vad skapat är, från stjärnorna till gräsen,

Guds vishet, godhet, härlighet beter.

Men honom själv den ur hans eget väsen

ursprungne synligt för oss återger.

11. Och hur i gudomsdjupet än må spana

en prisad vishet: ack! vad vet hon mer,

än vad det budskapet oss låter ana,

att Gud, som mänska, till oss stigit ner;

12. att vi må nära se och känna Herran;

liksom av oss med glädje igenkänns

i älsklig yngling, sänd till oss ur fjärran,

hans faders bild, en länge saknad väns!

13. Han kom från himlen, för att dit oss föra,

förnedrad, för att vi upphöjas må,

och detta skulle ej oss fallna röra,

ej mer än lagens blixt vårt hjärta slå?

14. Se Fadern, som sin ende Son ej skonar,

se Sonen, som sig själv till offer ger!

Vad vet du väl som världens synd försonar,

om det ej så, av sådan kärlek sker?

15. I varje tid, vart vi vill ögat välva,

omväxlar fint fördärv med vild natur.

Ack, vad eländighet inom oss själva!

Ve oss om ej förlossning sker därur!

16. Behövs då ej en lösen för den fångne?

Och vem betalar den, om icke Han,

den med sitt blod för oss i borgen gångne,

som syndens makt och döden övervann.

17. Med synden döden kom. Men du det glömmer,

du som bestrider syndens straff av Gud.

Vad sker då på den dag, då Herren dömer,

och visar bort dem, som ej lytt hans bud?

18. Vi saknar hopp, det må var dag betonas,

om vi ej får vid korset falla ner,

där Han, som lider för att vi ska skonas,

i hånat kval för sina bödlar ber.

19. Har Kristus endast med sin sedelära

förmått att lösa syndavanans band? -

Se där den lame, som sig låter bära

till Frälsarns fot, att helas av Hans hand.

20. "Din synd förlåtes dig, min son", så ljuder

till syndarns tröst det första nådens ord.

"Stå upp och gå", det andra sedan bjuder.

Och han står upp och går, helbrägdagjord.

21. Men märk hans tro; från dörren undanskjuten

han kom från taket in, och nu han bär

vad honom bar liksom en fånge sluten.

Fri, som hans kropp, nu ock hans ande är.

22. Så Frälsarn själv oss nådens ordning visar,

vem är det som med tröst från honom går?

Månn farisén, som sig rättfärdig prisar?

Nej, synderskan, vars gråt hans fötter tvår.

23. Men som försoning är tillika rening,

i kraft utav det blod, som offrat är,

så måste grenen röja sin förening

med ädla stammen i den frukt, han bär.

24. Den gode Herden gav sitt liv för fåren

och som uppstånden vårdar sina får.

Hans röst dem samlar ifrån villospåren,

och ulven flyr, då de med Honom går.