1800-talet
ALLT MÄNSKOSLÄKTET AV ETT BLOD
1. Allt mänskosläktet av ett blod
den store Guden danat,
och allas väg han, vis och god
till samma mål har banat,
för att, som barn av samme Far
och syskon till varandra,
vi skulle våra prövningsdar
i endräkt genomvandra.
2. Vi hit ej förde gods och guld,
ej pengar, makt och ära.
Vi ner i gravens tysta mull
kan inget med oss bära.
Varandras bistånd, tröst och råd
är här för oss av nöden,
och Guds barmhärtighet och nåd
i livet och i döden.
3. Allt mänskosläktet med ett blod
förlöstes att i renhet,
i ödmjukhet och tålamod
bevara Andens enhet.
En Medlare, en tro, ett dop
bjöd samma tröst åt alla,
som låter sej av nådens rop
till bot och bättring kalla.
4. Som tjänare åt tjänare
kom alla herrars Herre
att frälsa det förtappade,
det större med det smärre,
och vid sin bortgång skänkte han
oss detta testamente:
"Ni syskon, tjäna så varann,
som jag er alla tjänte!»
5. Och i hans Ande blev nu vi
varann som kristna lika.
I dopet både slav och fri
fick arvsrätt till hans rike.
Sej allas blick från kvalens jord
till samma himmel höjde,
och allas knän vid nådens bord
i samma tro sej böjde.
6. Så hjälp oss, Herre, att vi må
bland gåvor mångahanda,
som av din rika nåd vi får,
dock livas av en Ande,
som, kärleksfull och ljuv och blid,
kan våra hjärtan rena
och i rättfärdighet och frid
med Kristus oss förena.
7. Ta bort allt köttsligt överdåd,
allt högmod ur vårt sinne.
Du ger ju de ödmjuka nåd:
förakt och hat försvinne!
Att nyttja rätt de pund vi fått,
det må du själv oss lära.
För allt som av din nåd blir gott
du ensam ska ha ära.
BE TRÄGET, BE I JESU NAMN
1. Be träget, be i Jesu namn,
se, öppen står Guds fadersfamn!
Han ger dej då sin Andes nåd
till ljus och hjälp i råd och dåd,
till hopp och tröst i sorgens tid,
till kraft och mod i andlig strid.
2. Be ödmjuk, be förtröstansfull,
att Gud för dina synders skull
ej vägrar lyssna utan ger
dej vad du ber om, så det sker.
Ja, be med ånger och med tro,
så får du i ditt hjärta ro!
3. I förbön fall för Herren ner,
ja, be för andra mer och mer!
Försonlig, omtänksam och öm
i bönen ej din nästa glöm:
hans vånda som din egen känn,
han vare ovän eller vän!
4. Vår Fader, vilken förmån skön
att komma nära dej i bön!
Låt Anden driva oss därtill,
ja, lär oss leva som du vill!
Gud, må vår bön från hjärtat gå
och ej i tomma ord bestå!
BEFALL I HERRENS HÄNDER
1. Befall i Herrens händer
din möda och din väg,
och hur sej världen vänder
hans ord i hjärtat äg!
Ty intet ord är givet
så fast som Herrens ord,
din gärning tjänar livet
när den i Gud är gjord.
2. Här gäller det att verka
hans verk som dej har sänt,
och med hans Ande stärka
det liv hos dej han tänt.
Här gäller det att söka
först hans rättfärdighet
och med all id föröka
hans rikes härlighet.
3. Tro ej han löftet bryter,
tro ej han från dej flyr
då stormen mot dej ryter
och dundret kring dej gnyr!
Han går på stormens vingar,
han far på dundrets vagn
och själva skadan tvingar
att tjäna dej till gagn.
4. Var trofast! Natten dagas,
ren purpras österns rand.
Allt mörker skall förjagas
utav den Starkes hand,
som ur sitt tjäll Orion
och morgonstjärnan för
och nåden över Sion
i arladaggen strör.
5. Alltså Guds hjälp förbida
och räds ej mänskors hot!
Är Herren på din sida,
vem kan dej stå emot?
Sin kraft han dem förlänar,
som vandrar i hans bud.
Allt till det bästa tjänar
för dem som älskar Gud.
BÖNHÖR MEJ, GUD, BÖNHÖR DEN SVAGA ANDEN
1. Bönhör mej, Gud, bönhör den svaga anden,
som sviktande i striden till dej beder.
Min Frälsare, om du ej räcker handen,
lik Petrus jag i djupet sjunker neder.
2. Jag skröt av dygd, då frestelsen var fjärran,
men ack, hur plötsligt sedan vid dess möte
jag glömde mej likt Simson, glömde Herren,
och sjönk i slummer, sjönk i syndens sköte.
3. Jag ropet hört: Vak upp, du blir förgången!
Jag vaknar upp, vill slita syndabanden,
förmår det ej: ack, jag är blind och fången.
Förbarma dej, o Jesus, räck mej handen.
4. Ge mej min syn, så jag kan se mitt bästa.
Slit syndens band: du det förmår allena,
och visa mej det helande Betesda,
det Siloa, som kan mitt hjärta rena.
5. Det är ditt blod som mina brister helar,
när jag dess kraft med otro ej förskjuter.
Det är din nåd som ljus och tröst mej delar,
när jag mitt bröst ej för din Ande sluter.
6. Jag tror, men Gud, må du min otro hjälpa.
Jag bättras vill, ack, styrk min matta vilja.
Låt köttets makt ej mer i synd mej stjälpa,
ej världens lust mej från din kärlek skilja.
7. Rannsaka mej, förnim hur jag det menar,
mej uppehåll, så jag ej modet fäller
men vandrar framåt trots de stötestenar
och de försåt som frestarn för mej ställer.
8. Då vet jag visst, att när med skam och smärta
jag ser min synd och ångern hjärtat gnager,
är du, o Gud, dock större än mitt hjärta
och än till nåd för Jesu skull mej tager.
DAGAR KOMMA, DAGAR FLYKTA
1. Dagar komma, dagar flykta,
håll dig vid Guds ord och säg:
det är mina fötters lykta
och ett ljus på all min väg.
Hav din lust i detta ord,
som av ålder på vår jord
mänskors tröst och frid beredde
och till himmelen dem ledde.
2. Kristne, medan vi här vandra,
låtom oss på fädrens vis
fromma bedja med varandra,
glada sjunga Herrens pris.
Barnens liksom fädrens ljud
stige upp till samme Gud
att hans godhet nederkalla
över oss och över alla.
DEN MUN ÄR TYST, SOM BAD SÅ ÖMT
1. Den mun är tyst, som bad så ömt
för mänskors fallna släkte,
och kärleken den kalk har tömt
som heligheten räckte.
Till ro den gode herden går,
som gav sitt liv för sina får;
från kval och strid och möda
han vilar hos de döda.
2. Men evigt ej, du mänskors vän,
din hjord du övergiver;
en liten tid, och så av den
du återfunnen bliver.
Det korn, som dött i jorden var,
skall efter korta väntansdar
stå upp och frukter bära
att hela världen nära.
3. O livets förste, som steg ned
i gravens mörka sköte,
mej i din nåd och sanning led
till dödens vissa möte.
När från en värld av oro full
jag sänkes i den tysta mull,
må du min själ förvara
bland dina frälstas skara.
DET FINNS ETT ORD, FÖR MEJ SÅ KÄRT
1. Det finns ett ord, för mej så kärt,
så fast och så anammansvärt
till själens liv och hälsa:
att Jesus världens synder bar,
ja, hit i världen kommen var
att syndare få frälsa.
O nådens evangelium,
att han som rövaren ett rum
i paradiset unnar
förlåtelse förkunnar!
2. O Jesus, Davids Son, till dej
min blick, mitt hjärta vänder sej:
låt nu din hjälp mej räckas!
Gör ångern sann, fast den är sen,
och två mej från de synder ren
av vilka jag befläckas.
Ett vilset får som funnet är
nu åter hem till hjorden bär
på starka herdearmar,
o du som dej förbarmar!
DET RINGER TILL VILA
1. Det ringer till vila och veckan går ut.
Guds sabbat sig nalkar och mödan har slut.
Tack, evige Fader, för hälsa och frid
och nådenes gåvor i nödenes tid.
2. Du varit mitt stöd i mitt anletes svett,
min börda du lättat, mitt bord du berett.
Och om i min blindhet jag knotat ibland,
du tog dock ej från mig din skyddande hand.
3. Förlåt mina brister och giv att alltmer
din nåd jag förnimmer, din sanning jag ser.
Ack, öppna mig ögonen, Gud, för ditt ord,
som bliver då himlen förgås med vår jord.
4. Det ordet skall vara min tröst och mitt ljus.
I morgon det ljuder ännu i ditt hus.
Jag dit med de fromma så gärna då vill,
och själen hon längtar och trängtar därtill.
5. Lär mig då besinna mitt eviga väl,
upplys du mitt sinne, upplyft du min själ
från levernets oro och sorg och besvär
till dig och till det som evinnerligt är.
6. Det dröjer ej länge, så är det förbi
med färden i världen och tingen däri.
Vad blev det väl av mig, om, Herre, ej du
mot mig var barmhärtig och nådig ännu?
7. Mot målet nu vill jag så vandra min stig,
att synden ej skiljer mitt hjärta från dig.
Min omsorg om själen förena jag skall
med trohet och flit i mitt jordiska kall.
8. Till detta beslut att ej glömma ditt bud,
välsigna min gudstjänst i morgon, o Gud.
När åter jag börjar min veckas besvär,
ett steg jag då närmare himmelen är.
DET VAR EN MAN, VARS GIRIGA HÅG
1. Det var en man vars giriga håg
ej aktade svett och möda,
allenast han vart ögonblick såg
sitt gods förökas och flöda.
Hans borg blev full
av silver och gull,
hans lador ej rymde hans gröda.
2. Han sade då med innerlig fröjd:
"Min levnads ro jag tillagar,
jag äta må och dricka förnöjd
och leva som mej behagar:
i många år
mitt goda förslår
till glädje och goda dagar."
3. Men Herren bjöd: "Du dåre, i natt
du samlas till dina fäder,
ditt överflöd, din hopade skatt
ej mer dej båtar och gläder."
Och dåren föll;
ej mer han behöll
än fyra multnande bräder.
4. Så har det gått, så skall det ock gå,
besinna det, unga och gamla.
En timlig lott kan inte bestå,
en jordisk hydda skall ramla.
Ja, lär er här
hur vanskligt det är
att bättre skatter ej samla!
5. För egen törst, för kläder och glans,
i otid ej våndas och bäva.
Nej, kristna! först Guds rike och hans
rättfärdighet eftersträva!
Mot himlen, där
vår rikedom är,
vårt hjärta alltid må stäva!
6. Och han, som där oss ämnar ett arv,
det ingen ifrån oss kan skilja,
ja, han som när den ringaste sparv
och kläder den minsta lilja,
sitt bröd oss ger
att dela med fler,
allt efter sin nådiga vilja.
DIN KLARA SOL GÅR ÅTER OPP
1. Din klara sol går åter opp,
jag tackar dig, min Gud.
Med kraft och mod och nyfött hopp
jag höjer glädjens ljud.
2. Din sol går opp för ond och god,
för alla som för mig;
o, må jag så i tålamod
och kärlek likna dig.
3. O, hjälp mig lyda dina bud
och ha din vilja kär,
förnöjd och glad i dig, min Gud,
var dag jag lever här.
4. Då skall jag, trygg i råd och dåd,
till dig, o Fader fly
och än förnimma att din nåd
är varje morgon ny.
DITT LIDANDE HAR NÅTT SITT SLUT
1. Ditt lidande har nått sitt slut.
O Jesus, du har kämpat ut
för oss den svåra striden.
Ej förr än frid åt oss du vann,
du ville njuta friden.
2. Så vila, gode Herde, nu.
Du förr ej fristad haft, där du
ditt huvud luta kunnat.
Det tjäll du ej bland mänskor fann
dig hårda klippan unnat.
3. Du stilla grav, du sälla bo,
min Jesus helgat har din ro.
När dödens afton skymmer,
som han jag somna skall förnöjd
från möda och bekymmer.
4. Du tunga sömn, du långa natt,
min Jesus målet för dig satt!
När livets morgon flammar,
som han jag träda skall med fröjd
ut ur min vilokammar.
DITT STORA VERK FULLBORDAT ÄR
1. Ditt stora verk fullbordat är.
Guds nåd och stränghet ser vi här:
En helig Gud för mänskors brott
har offer krävt och offer fått;
en nådig Gud, en himmelsk Far
till sina barn oss återtar.
2. Men ack, hur svaga är ej vi,
om, Herre, du ej står oss bi!
O Jesus, både snart och lätt
förspiller vi vår barnarätt
om du som oss förvärvat den
ej styrker själv de svaga än.
3. Så styrk oss, hjälp oss, var oss när
i faror, sorger och besvär.
I frestelsen giv heligt mod,
i striden kraft utav ditt blod.
Giv tröst av din försoningsdöd
i livets och i dödens nöd!
DU, HERRE, GOTT EJ FANN
1. Du, Herre, gott ej fann,
att mänskan blev allena.
Du velat därför man
och kvinna själv förena,
att de med trogna bröst
må vara till sin död
varandras hjälp och tröst,
förnöjelse och stöd.
2. Som du, o Jesus, ett
med din församling blivit,
åt henne frid berett,
för henne dej utgivit,
en make främje så
av kärlek makans väl,
och blive av de två
ett hjärta och en själ.
3. Ty kärleken är mild,
den tål och den förlåter,
från agg och misstro skild,
och vänder inte åter.
Den ökar livets fröjd
och minskar dess besvär,
den över smärtan höjd
och stark som döden är.
4. Men, Herre, utan dej
vi alla är så svaga!
Vi har ju var för sej
att våra fel beklaga.
I mildhet för oss an,
vi har ej annat råd
än älska ömt varann
och hoppas på din nåd.
5. När vi besinnar det
och på din väg vill vandra,
med kärlek, fridsamhet
och trohet mot varandra,
då blir du, kärlekens
och fridens Gud, oss när
och oss till livets gräns
allt gott av nåd beskär.
6. Jag kan mitt hjärtas vän
ej själv åt mej bevara.
O Gud, bevara den
för dold och öppen fara!
Ja, låt oss sammanbo
att lova än ditt namn
och följas åt i ro
en gång till fridens hamn!
7. Men är det ditt behag
att vännen från mej skilja,
o, lär mej dag för dag
att bedja "ske din vilja",
så att, när livets lopp
för mej har nått sitt slut,
jag går med saligt hopp
dit vännen gått förut.
DU SOM HÄRLIG STÄLLDE
1. Du som härlig ställde
din tron högt över tiden,
där sällheten och friden
ej växlar eller hejdar sej,
Evige, ditt välde
ej ljus och mörker skiftat.
Den lag för oss du stiftat
förvandlar inte dej.
2. Åren utan vila
med tidens böljor rinner,
och mänskans dar försvinner
som skum och bubblor däribland.
Livets stunder ilar;
vi måste alla följa
med tidens strida bölja
till evighetens strand.
3. Konung i det höga,
du släkten bortgå låter
och andra komma åter,
och åldrar undan åldrar fly.
Men ditt fadersöga
milt vakar över alla;
din nåd som vi åkallar
är varje morgon ny.
4. År och vänner flyktar,
men du densamme bliver.
Du än åt barnen giver
den omsorg du de gamla gav,
mod åt de betryckta
och styrka åt de svaga
och tröst åt dem som klagar
vid sina vänners grav.
5. Gud, vi vandrar trygga
när vi med dej får vandra
i kärlek till varandra
och tro som vilar vid ditt ord.
Vi på dej vill bygga
vårt hopp i alla öden;
i livet och i döden
du leder hem din hjord.
6. Gud, du vare lovad!
Sannfärdig, vis och nådig
och helig och rättrådig
du alltid allt allen förmår.
Gud, du vare lovad!
Din lag, din nådelära,
din härlighet och ära
i evighet består.
DU SOM OSS FRÄLST UR SYNDENS BAND
1. Du som oss frälst ur syndens band,
ur dödens natt och avgrundsbrand,
du höjs från vansklighetens land
till ära på Guds högra hand.
2. Du Faderns verk fullbordat har
och till din Faders boning far,
men är osynlig hos oss kvar
när skyn dig från vår åsyn tar.
3. En herde för din kära hjord
du leder oss med livets ord.
Din kärlek verkar på vår jord
i dopets bad, vid nådens bord.
4. Till tidens slut din lära än
skall leda jordens vandringsmän,
till dess du kommer hit igen
med härlig makt från himmelen.
5. Säll den som fast i tron består
och bär sitt kors i dina spår!
Dit du har gått med fröjd han går
och av din hand sin krona får.
DU SOM ÅT MÄNNISKAN
1. Du som åt människan
den ädla förmån skänker,
att tungan yttra kan
vad själen vill och tänker,
med ansvar, fullt av vikt,
du lämnar i mitt val
att tillse, när min plikt
är tystnad eller tal.
2. Må aldrig denna röst
sig blanda med de fräckas,
av vilka jordens tröst
och himlens budord gäckas.
En oblyg ordalek
mitt skämt besmitte ej,
ej svordom eller svek
mitt öppna ja och nej.
3. Jag väja må det ord
som villar eller sticker,
och fly som själamord
allt baktal och allt smicker.
Jag sanning tala vill
och anse för ett rån
såväl att lägga till
som taga därifrån.
4. Jag söke ingen del
i mångas usla ära
att träffa nästans fel
och dem i dagen bära.
Den illsint gripes an
jag kristligt hägna vill,
och där jag det ej kan,
jag tige hellre still.
5. Min tunga aldrig skall
en hemlighet förråda,
hon hellre stum och kall
må fast vid gommen låda.
Vad vännen trygg förtror
åt ömhetens förvar,
må han som trätobror
där ännu finna kvar.
6. Men lossne tungans band
att tolka vad jag känner
för hem och fosterland,
välgörare och vänner.
Jag spare ej mitt tal
där jag med Jesu nåd
kan lindra armas kval
och hindra ondas råd.
7. Vad rätt, vad ärligt är,
vad kyskt, vad ljuvligt lyder,
vad glädje med sig bär,
vad ung och gammal pryder,
må spridas med min röst
liksom en morgondagg,
till styrka och till tröst,
till bot mot sorg och agg.
8. Men först och sist, min Gud,
jag vill med tacksam tunga
förkunna dina bud,
din nåd och sanning sjunga
och gå i fröjd och kval
till dig med bönens ljud.
Låt mina läppars tal
behaga dig, min Gud!
EJ STÖRRE BRÖD OSS KOMMER TILL
1. Ej större bröd oss kommer till
än Gud oss vill tillmäta,
men den som ej arbeta vill
skall inte heller äta.
Och detta bud
från Herren Gud
du aldrig får förgäta!
2. Var arbetsam, du jordens son!
I svett skall du dej föda.
Gud kommer allt ditt goda från,
låt svettens droppar flöda!
Han lovat ge
välsignelse,
men efter använd möda.
3. Var arbetsam! I nyttans värv
ditt mod, din kraft sej dane!
Vet, lättjan är din själs fördärv,
din oskulds säkra bane,
då plikten är
så lätt, så kär,
för den vid bördan vane.
4. Var arbetsam! Guds hjälp ej dröjt
för dem som den kan skatta.
De händer du mot himlen höjt
med kraft i verket fatta,
och bönen gör
dig arbetsför,
när händerna blir matta.
5. Var arbetsam! Men se ej blott
på vinst och eget bästa!
Gör alltid rätt, gör gärna gott,
ha ömhet för din nästa!
De hjälptas bön
skall frid och lön
vid dina mödor fästa.
6. Var arbetsam! Men blott de dar,
då Gud dej bjöd arbeta.
Den sjunde dagen helgad var,
att Herrens sabbat heta.
Så låt din själ
sitt högre väl
begrunda, se och veta!
7. Ditt verk du både sist och först
med Guds behag förlike.
Bli hellre än på jorden störst
den minste i Guds rike.
Ett enda här
nödvändigt är!
För det allt annat vike!
EN RÖST, EN LJUVLIG RÖST JAG HÖR
2. O Jesus, Davids Son, till dej
min blick, mitt hjärta vänder sej:
låt nu din hjälp mej räckas!
Gör ångern sann, fast den är sen,
och två mej från de synder ren
av vilka jag befläckas.
Ett vilset får som funnet är
nu åter hem till hjorden bär
på starka herdearmar,
o du som dej förbarmar!
DET RINGER TILL VILA
1. Det ringer till vila och veckan går ut.
Guds sabbat sig nalkar och mödan har slut.
Tack, evige Fader, för hälsa och frid
och nådenes gåvor i nödenes tid.
2. Du varit mitt stöd i mitt anletes svett,
min börda du lättat, mitt bord du berett.
Och om i min blindhet jag knotat ibland,
du tog dock ej från mig din skyddande hand.
3. Förlåt mina brister och giv att alltmer
din nåd jag förnimmer, din sanning jag ser.
Ack, öppna mig ögonen, Gud, för ditt ord,
som bliver då himlen förgås med vår jord.
4. Det ordet skall vara min tröst och mitt ljus.
I morgon det ljuder ännu i ditt hus.
Jag dit med de fromma så gärna då vill,
och själen hon längtar och trängtar därtill.
5. Lär mig då besinna mitt eviga väl,
upplys du mitt sinne, upplyft du min själ
från levernets oro och sorg och besvär
till dig och till det som evinnerligt är.
6. Det dröjer ej länge, så är det förbi
med färden i världen och tingen däri.
Vad blev det väl av mig, om, Herre, ej du
mot mig var barmhärtig och nådig ännu?
7. Mot målet nu vill jag så vandra min stig,
att synden ej skiljer mitt hjärta från dig.
Min omsorg om själen förena jag skall
med trohet och flit i mitt jordiska kall.
8. Till detta beslut att ej glömma ditt bud,
välsigna min gudstjänst i morgon, o Gud.
När åter jag börjar min veckas besvär,
ett steg jag då närmare himmelen är.
DET VAR EN MAN, VARS GIRIGA HÅG
1. Det var en man vars giriga håg
ej aktade svett och möda,
allenast han vart ögonblick såg
sitt gods förökas och flöda.
Hans borg blev full
av silver och gull,
hans lador ej rymde hans gröda.
2. Han sade då med innerlig fröjd:
"Min levnads ro jag tillagar,
jag äta må och dricka förnöjd
och leva som mej behagar:
i många år
mitt goda förslår
till glädje och goda dagar."
3. Men Herren bjöd: "Du dåre, i natt
du samlas till dina fäder,
ditt överflöd, din hopade skatt
ej mer dej båtar och gläder."
Och dåren föll;
ej mer han behöll
än fyra multnande bräder.
4. Så har det gått, så skall det ock gå,
besinna det, unga och gamla.
En timlig lott kan inte bestå,
en jordisk hydda skall ramla.
Ja, lär er här
hur vanskligt det är
att bättre skatter ej samla!
5. För egen törst, för kläder och glans,
i otid ej våndas och bäva.
Nej, kristna! först Guds rike och hans
rättfärdighet eftersträva!
Mot himlen, där
vår rikedom är,
vårt hjärta alltid må stäva!
6. Och han, som där oss ämnar ett arv,
det ingen ifrån oss kan skilja,
ja, han som när den ringaste sparv
och kläder den minsta lilja,
sitt bröd oss ger
att dela med fler,
allt efter sin nådiga vilja.
DIN KLARA SOL GÅR ÅTER OPP
1. Din klara sol går åter opp,
jag tackar dig, min Gud.
Med kraft och mod och nyfött hopp
jag höjer glädjens ljud.
2. Din sol går opp för ond och god,
för alla som för mig;
o, må jag så i tålamod
och kärlek likna dig.
3. O, hjälp mig lyda dina bud
och ha din vilja kär,
förnöjd och glad i dig, min Gud,
var dag jag lever här.
4. Då skall jag, trygg i råd och dåd,
till dig, o Fader fly
och än förnimma att din nåd
är varje morgon ny.
DITT LIDANDE HAR NÅTT SITT SLUT
1. Ditt lidande har nått sitt slut.
O Jesus, du har kämpat ut
för oss den svåra striden.
Ej förr än frid åt oss du vann,
du ville njuta friden.
2. Så vila, gode Herde, nu.
Du förr ej fristad haft, där du
ditt huvud luta kunnat.
Det tjäll du ej bland mänskor fann
dig hårda klippan unnat.
3. Du stilla grav, du sälla bo,
min Jesus helgat har din ro.
När dödens afton skymmer,
som han jag somna skall förnöjd
från möda och bekymmer.
4. Du tunga sömn, du långa natt,
min Jesus målet för dig satt!
När livets morgon flammar,
som han jag träda skall med fröjd
ut ur min vilokammar.
DITT STORA VERK FULLBORDAT ÄR
1. Ditt stora verk fullbordat är.
Guds nåd och stränghet ser vi här:
En helig Gud för mänskors brott
har offer krävt och offer fått;
en nådig Gud, en himmelsk Far
till sina barn oss återtar.
2. Men ack, hur svaga är ej vi,
om, Herre, du ej står oss bi!
O Jesus, både snart och lätt
förspiller vi vår barnarätt
om du som oss förvärvat den
ej styrker själv de svaga än.
3. Så styrk oss, hjälp oss, var oss när
i faror, sorger och besvär.
I frestelsen giv heligt mod,
i striden kraft utav ditt blod.
Giv tröst av din försoningsdöd
i livets och i dödens nöd!
DU, HERRE, GOTT EJ FANN
1. Du, Herre, gott ej fann,
att mänskan blev allena.
Du velat därför man
och kvinna själv förena,
att de med trogna bröst
må vara till sin död
varandras hjälp och tröst,
förnöjelse och stöd.
2. Som du, o Jesus, ett
med din församling blivit,
åt henne frid berett,
för henne dej utgivit,
en make främje så
av kärlek makans väl,
och blive av de två
ett hjärta och en själ.
3. Ty kärleken är mild,
den tål och den förlåter,
från agg och misstro skild,
och vänder inte åter.
Den ökar livets fröjd
och minskar dess besvär,
den över smärtan höjd
och stark som döden är.
4. Men, Herre, utan dej
vi alla är så svaga!
Vi har ju var för sej
att våra fel beklaga.
I mildhet för oss an,
vi har ej annat råd
än älska ömt varann
och hoppas på din nåd.
5. När vi besinnar det
och på din väg vill vandra,
med kärlek, fridsamhet
och trohet mot varandra,
då blir du, kärlekens
och fridens Gud, oss när
och oss till livets gräns
allt gott av nåd beskär.
6. Jag kan mitt hjärtas vän
ej själv åt mej bevara.
O Gud, bevara den
för dold och öppen fara!
Ja, låt oss sammanbo
att lova än ditt namn
och följas åt i ro
en gång till fridens hamn!
7. Men är det ditt behag
att vännen från mej skilja,
o, lär mej dag för dag
att bedja "ske din vilja",
så att, när livets lopp
för mej har nått sitt slut,
jag går med saligt hopp
dit vännen gått förut.
DU SOM HÄRLIG STÄLLDE
1. Du som härlig ställde
din tron högt över tiden,
där sällheten och friden
ej växlar eller hejdar sej,
Evige, ditt välde
ej ljus och mörker skiftat.
Den lag för oss du stiftat
förvandlar inte dej.
2. Åren utan vila
med tidens böljor rinner,
och mänskans dar försvinner
som skum och bubblor däribland.
Livets stunder ilar;
vi måste alla följa
med tidens strida bölja
till evighetens strand.
3. Konung i det höga,
du släkten bortgå låter
och andra komma åter,
och åldrar undan åldrar fly.
Men ditt fadersöga
milt vakar över alla;
din nåd som vi åkallar
är varje morgon ny.
4. År och vänner flyktar,
men du densamme bliver.
Du än åt barnen giver
den omsorg du de gamla gav,
mod åt de betryckta
och styrka åt de svaga
och tröst åt dem som klagar
vid sina vänners grav.
5. Gud, vi vandrar trygga
när vi med dej får vandra
i kärlek till varandra
och tro som vilar vid ditt ord.
Vi på dej vill bygga
vårt hopp i alla öden;
i livet och i döden
du leder hem din hjord.
6. Gud, du vare lovad!
Sannfärdig, vis och nådig
och helig och rättrådig
du alltid allt allen förmår.
Gud, du vare lovad!
Din lag, din nådelära,
din härlighet och ära
i evighet består.
DU SOM OSS FRÄLST UR SYNDENS BAND
1. Du som oss frälst ur syndens band,
ur dödens natt och avgrundsbrand,
du höjs från vansklighetens land
till ära på Guds högra hand.
2. Du Faderns verk fullbordat har
och till din Faders boning far,
men är osynlig hos oss kvar
när skyn dig från vår åsyn tar.
3. En herde för din kära hjord
du leder oss med livets ord.
Din kärlek verkar på vår jord
i dopets bad, vid nådens bord.
4. Till tidens slut din lära än
skall leda jordens vandringsmän,
till dess du kommer hit igen
med härlig makt från himmelen.
5. Säll den som fast i tron består
och bär sitt kors i dina spår!
Dit du har gått med fröjd han går
och av din hand sin krona får.
DU SOM ÅT MÄNNISKAN
1. Du som åt människan
den ädla förmån skänker,
att tungan yttra kan
vad själen vill och tänker,
med ansvar, fullt av vikt,
du lämnar i mitt val
att tillse, när min plikt
är tystnad eller tal.
2. Må aldrig denna röst
sig blanda med de fräckas,
av vilka jordens tröst
och himlens budord gäckas.
En oblyg ordalek
mitt skämt besmitte ej,
ej svordom eller svek
mitt öppna ja och nej.
3. Jag väja må det ord
som villar eller sticker,
och fly som själamord
allt baktal och allt smicker.
Jag sanning tala vill
och anse för ett rån
såväl att lägga till
som taga därifrån.
4. Jag söke ingen del
i mångas usla ära
att träffa nästans fel
och dem i dagen bära.
Den illsint gripes an
jag kristligt hägna vill,
och där jag det ej kan,
jag tige hellre still.
5. Min tunga aldrig skall
en hemlighet förråda,
hon hellre stum och kall
må fast vid gommen låda.
Vad vännen trygg förtror
åt ömhetens förvar,
må han som trätobror
där ännu finna kvar.
6. Men lossne tungans band
att tolka vad jag känner
för hem och fosterland,
välgörare och vänner.
Jag spare ej mitt tal
där jag med Jesu nåd
kan lindra armas kval
och hindra ondas råd.
7. Vad rätt, vad ärligt är,
vad kyskt, vad ljuvligt lyder,
vad glädje med sig bär,
vad ung och gammal pryder,
må spridas med min röst
liksom en morgondagg,
till styrka och till tröst,
till bot mot sorg och agg.
8. Men först och sist, min Gud,
jag vill med tacksam tunga
förkunna dina bud,
din nåd och sanning sjunga
och gå i fröjd och kval
till dig med bönens ljud.
Låt mina läppars tal
behaga dig, min Gud!
EJ STÖRRE BRÖD OSS KOMMER TILL
1. Ej större bröd oss kommer till
än Gud oss vill tillmäta,
men den som ej arbeta vill
skall inte heller äta.
Och detta bud
från Herren Gud
du aldrig får förgäta!
2. Var arbetsam, du jordens son!
I svett skall du dej föda.
Gud kommer allt ditt goda från,
låt svettens droppar flöda!
Han lovat ge
välsignelse,
men efter använd möda.
3. Var arbetsam! I nyttans värv
ditt mod, din kraft sej dane!
Vet, lättjan är din själs fördärv,
din oskulds säkra bane,
då plikten är
så lätt, så kär,
för den vid bördan vane.
4. Var arbetsam! Guds hjälp ej dröjt
för dem som den kan skatta.
De händer du mot himlen höjt
med kraft i verket fatta,
och bönen gör
dig arbetsför,
när händerna blir matta.
5. Var arbetsam! Men se ej blott
på vinst och eget bästa!
Gör alltid rätt, gör gärna gott,
ha ömhet för din nästa!
De hjälptas bön
skall frid och lön
vid dina mödor fästa.
6. Var arbetsam! Men blott de dar,
då Gud dej bjöd arbeta.
Den sjunde dagen helgad var,
att Herrens sabbat heta.
Så låt din själ
sitt högre väl
begrunda, se och veta!
7. Ditt verk du både sist och först
med Guds behag förlike.
Bli hellre än på jorden störst
den minste i Guds rike.
Ett enda här
nödvändigt är!
För det allt annat vike!
EN RÖST, EN LJUVLIG RÖST JAG HÖR
1. En röst, en ljuvlig röst jag hör:
EN STARK FÖRTRÖSTE EJ PÅ MAKT
1. En stark förtröste ej på makt
och på sin visdom ej en vis.
Vad är dock lycka, fröjd och prakt
och jordagods och mänskopris?
Fåfänglighet! Förgänglighet!
2. När samma jord man famna ser
en dagakarls och konungs ben,
vad säger mindre eller mer
en mullhög eller marmorsten?
Fåfänglighet! Förgänglighet!
3. Se, den som nyss på maktens höjd
av böjda skaror dyrkan fått,
för dödens makt själv nederböjd,
bekräftar stum all världens lott:
Fåfänglighet! Förgänglighet!
4. O mänskor, mänskor, frukta Gud
som ensam evig spira bär!
Hans löften varar och hans bud.
Allt annat under solen är
fåfänglighet, förgänglighet.
EN ÅLDRIG JAKOB SIN JOSEF MISTER
(UR DÖDENS ÄNGEL)
En gång dö, och sedan domen.
PAULUS
1. En åldrig Jakob sin Josef mister,
och Jonatan ifrån David går,
och pressat bröst i en suckan brister,
som ingen tröst i all världen får!
Och Rakel gråter
de kära späda
och sig ej låter
av något gläda;
ty ute är med vad dyrast var
för hennes hjärta och hennes dar.
2. Men Gud är kärleken. - Lugnen eder,
betryckta hjärtan, och fatten hopp!
Det korn, I laden i jorden neder,
i gyllne skördar skall spira opp!
O, vad I laden
med sorg i graven,
vad kärt I haden,
vad kärt I haven,
det är ej borta - men dock ej där,
det är hos Honom, som evigt är!
3. I Honom lever allt liv, och röres
all kraft, och tänder sig klart allt ljus.
Hans kärlek famnar ock det, som föres
till andra boningar av Hans hus.
Se genom dimman,
du barnasinne!
När även timman
för dig är inne,
så kallar Fadern. Men denna tid
med trohet verka och tåligt lid!
4. Dröj, lik Maria, med känslor rena,
vid Jesu fötter, och hör och bed!
Se upp till korset, som Magdalena,
där nåden blickar till ångern ned!
Johannes! slut dig
till Vännens hjärta!
Han tager ut dig
ur tvång och smärta,
till helig frihet och salig fröjd
uti sitt himmelska rikes höjd.
5. Väl dem, som redligt det ädla velat,
det rätta sökt och det milda tänkt,
som älskat mycket, fastän de felat.
då mycket blivit dem efterskänkt.
De här ej blivit
allt vad de skulle;
men änglar skrivit
- o Kärleksfulle! -
vad genom dem, uti minsta mån,
den världen glätt, som de kommit från.
6. De hava hållit sig vid det ena,
att frukta Herran och intet mer:
och sina kläder de tvagit rena
i Jesu blod, som dem oskuld ger.
All strid är lyktad,
all synd förlåten
och oron flyktad
och stillad gråten.
Den store Fadern vet deras namn —
och trötta sjunka de i Hans famn.
7. Så fridfullt de uti Herran somna,
så fröjdfullt hälsa de Herrans dag:
De ur bedrövelse äro komna
och undan ödenas alla slag.
Ej mera fångna
i jordebanden,
de äro gångna,
så talar Anden,
ur mödans träldom till fridens hem,
och deras gärningar följa dem.
8. De äro gångna! De gingo tida
till rätta hemmet i Fadrens hus.
De skola bo i den staden vida,
där sol och måne ej skifta ljus:
Ty klara solen
är Han, som råder
från höga stolen,
och ser i nåder
till allt, som rum i den staden fick -
och liv och salighet är Hans blick!
9. Och rum för alla, som tro och hoppas,
för alla rum uti himlen är.
Och som när fikonaträdet knoppas,
I veten sommaren vara när;
alltså I kännen,
då dagen svalkas,
hur Himlavännen
till eder nalkas,
och för till rummet, som Han berett,
där I med honom förbliven Ett.
10. Då dagen svalkas och skuggan breder
kring edra dalar och berg sitt flor,
så kommer Han och förlossar eder,
vars makt är såsom Hans kärlek stor.
De ögon trötta,
en stund de somna -
de verktyg nötta,
en stund de domna.
En annan stund, till ett annat lopp
I edra huvuden lyften opp.
FÖR TIDENS KORTA KVAL OCH FRÖJD
1. För tidens korta kval och fröjd
jag är ej ämnad vorden,
ej blott en mask till jorden böjd
och genast gömd i jorden.
Till dej, o Herre, ser jag upp,
till dej på tankens vingar
jag upp mej svingar
och, full av saligt hopp,
dej lovets offer bringar.
2. För mej din vishet, nåd och makt
har uppenbarad blivit.
I blommans skrud, i stjärnans prakt
för mej ditt namn du skrivit.
En värld, av dej beredd och prydd,
för mej med tusen munnar,
Gud, dej förkunnar,
som liv och fröjd och skydd
åt alla väsen unnar.
3. Dock ställde du ej målet här,
vartill mitt hjärta strävar.
Mitt aldrig vilande begär
mot andra rymder svävar.
En liten tid en jordens gäst
du vill för himlen öva,
uppfostra, pröva.
Du känner medlen bäst,
ja, allt jag kan behöva.
4. Ditt ord jag till min ledning fått
och samvetet, som säger
vad inför dej är rätt och gott
och evigt värde äger.
I helig lydnad för ditt bud
jag söka vill mitt bästa
och så befästa
mitt hopp till dej, o Gud,
med kärlek till min nästa.
5. Så går jag med din nåd förnöjd
mot obekanta dagar.
Jag tror att du i sorg och fröjd
till målet mej ledsagar.
Och när min pilgrimsfärd är slut
jag upp i dina händer
min ande sänder.
Från dej den gick ju ut,
till dej den återvänder.
GLÄDJE UTAN GUD EJ FINNES
1. Glädje utan Gud ej finnes,
utan Gud ej finnes frid.
Tom den lycka är som vinnes,
om vi glömmer Gud därvid.
Men ej högsta nöd skall rycka
frid och glädje ur vårt bröst,
om i både nöd och lycka
vi förnimmer Herrens röst.
2. Molnen våra blickar stänger,
vanmakt tecknar våra spår,
men till allt hans blickar tränger,
över allt hans makt förmår.
Fadershjärtat i det höga
vårdar barnahjärtats rätt:
fadershand och fadersöga
heter Guds regeringssätt.
3. Låt oss därför glada sträva
genom tidens dunkla lopp
och ej tröttna eller bäva,
men till Herren ha vårt hopp.
I hans fruktan låt oss vandra
på den väg som blivit vår,
och den högre väg ej klandra
där han själv i vishet går.
4. Stilla är hans gång och säker
som hans milda stjärnors gång.
Våra hjärtans sår han läker,
löser våra bördors tvång,
när de budord vi betänker
som han skrev i våra bröst,
när den nåd som han oss skänker
är vår tillflykt och vår tröst.
5. Så vi känner hur försoning,
helgelse och sinnesro
på vår vandring, i vår boning
med oss vandrar, bland oss bor.
Så får hjärtat tröst och minnes
under livets sorg och strid:
glädje utan Gud ej finnes,
utan Gud ej finnes frid.
HA I DITT MINNE JESUS KRIST
1. Ha i ditt minne Jesus Krist,
som oss från mörkrets makt och list
förlossat och bevarat
och, oss till ljus och salighet,
Guds vilja uppenbarat.
2. Ha i ditt minne Jesus Krist,
som, själv förutan synd och brist,
Guds lag för oss fullgjorde
och lärde oss med ord och verk
hur här vi vandra borde.
3. Ha i ditt minne Jesus Krist,
som återgav oss vad vi mist,
då han på korset blödde.
Till Herrens nåd och avbild sann
hans död oss återfödde.
4. Ha i ditt minne Jesus Krist
som stod ur graven upp förvisst
och dödens hot förstörde
och liv och oförgänglighet
i ljuset återförde.
5. Ha i ditt minne Jesus Krist,
som upp till himlen for och sist
skall än till jorden komma,
att döma med rättfärdighet
de onda och de fromma.
6. Du som så högt har älskat mej,
min Jesus, jag ej glömmer dej
i glädjen eller nöden.
Min vän är min och jag är hans
i livet och i döden.
HELGE ANDE, DU SOM SAMLAR
1. Helge Ande, du som samlar,
lyser, tröstar med ditt ord
en förvillad släkt, som famlar
kring en olycksalig jord,
sanningens och nådens tolk,
som av jordens alla folk
gör en kyrka, där de alla
Gud i Kristus Far får kalla,
2. vittna ständigt med min anda,
att ock jag av samme Gud
är ett barn, som vågar blanda
rösten med de frälstas ljud,
att till mej han även såg,
när jag i det tysta låg,
att till mej hans famn ock sträcktes,
när jag ur det tysta väcktes.
3. När du fordom lik en duva
sänkts till Jordanflodens brädd,
hördes orden, sköna, ljuva,
strömma ner ur molnens bädd:
"Se min Son, till vilken jag
evigt har ett gott behag!"
Ack, ännu med dessa orden
öppnas himlen över jorden!
4. Ja, ännu, o gudaflamma,
du dej sänker, ljus och mild,
över mänskors barn i samma
frihetens och fridens bild.
Även jag ur nådens bad
gick, pånyttfödd, ren och glad,
min Försonare till möte
i hans helga kyrkas sköte.
5. Du som troget mej påminner
om vårt heliga förbund,
giv, att där jag styrka vinner
under varje livets stund!
Visa än, jag beder dej,
att en Fader leder mej.
Bland besvären, plågan, bristen
säg mej, att jag är en kristen!
I DIN VÅRD SOM RÄCKER TILL
Alt. koral:
1. I din vård som räcker till,
gode Gud, för alla,
jag min nästa lämna vill
och ditt namn åkalla:
Herre, var
hans försvar,
var hans hjälp i nöden,
styrk hans hopp i döden.
2. Med ditt fadershjärtelag
ville du mej lära,
att mot alla borde jag
brodershjärta bära.
Denna plikt
ökad vikt
av det blod har vunnit,
som för alla runnit.
3. Ingen kristen glädjas kan
åt en broders skada.
Med de sorgsna sörjer han,
glädes med de glada.
Hatets röst
till hans bröst
ingen ingång finner,
avund där ej brinner.
4. Litet mindre eller mer
skall min håg ej fästa.
När, o Gud, din vilja sker,
sker också mitt bästa.
Vad mej här
nyttigt är
vet jag du förlänar
mer än jag förtjänar.
JAG VET PÅ VEM JAG TROR
TRONS SEGER, FÖRTRÖSTAN OCH VISSHET OM SYNDAFÖRLÅTELSE
1. Jag vet på vem jag tror,
när mina synders minne
med ångerns bittra kval
betungar själ och sinne.
Botfärdig nalkas jag
min Gud i Jesu namn
och möter i min nöd
en öppen fadersfamn.
2. Jag vet på vem jag tror,
när modfälld och förlägen
jag saknar egen kraft
att gå den goda vägen.
Mitt i min hjälplöshet
min bön till Jesus går,
och helighetens kraft
jag av hans Ande får.
3. Jag vet på vem jag tror,
när syndig lust och lycka
mej söker söva in
och i fördärvet rycka.
Jag Jesu varning hör
och vandrar i hans spår
och så med heligt mod
i frestelsen består.
4. Jag vet på vem jag tror,
när livets glädje rymmer
och hjärtat brista vill
bland oro och bekymmer.
Jag minns vad Jesus led;
min själ ock måste så
igenom svåra prov
in i Guds rike gå.
5. Jag vet på vem jag tror,
när dödens timme nalkas
och dagens heta kval
i aftonskuggan svalkas.
Min Jesus i sin död
har döden bragt på fall;
han lever, och min själ
med honom leva skall.
6. Jag vet på vem jag tror.
Men honom rätt jag prisar,
när jag mitt hjärtas tro
med verk och gärning visar,
ej ropar "Herre" blott,
men Herrens vilja gör.
Blott så i Kristi tro
jag lever och jag dör.
JERUSALEM, HÄV UPP DIN RÖST
1. Jerusalem, häv upp din röst
och dotter Sion, fatta tröst.
Din konung kommer, och hans hand
skall råda över alla land.
2. Som sanningens och nådens tolk
till världens konungar och folk
han kommer, frid hans hälsning är
och kärleken hans spira bär.
3. Som salighetens sändebud
till jordens barn från jordens Gud,
han kommer, hoppet föregår,
och glädjen följer i hans spår.
*4. All världen stämme upp med fröjd:
Pris vare Gud i himlens höjd!
Välsignad blive jordens krets
och mänskan bättrad och tillfreds.
JESU NAMN BEGYNNA SKALL
1. Jesu namn begynna skall
våra företag,
styrka oss i livets kall,
helga mödans dag,
ty han är den
som ger krafter till allt gott
och åt troheten sin lott
i himmelen.
2. Jesu namn bevara skall
i en farlig värld
våra fötter ifrån fall,
hjärtat ifrån flärd,
ty han är den
som den onde övervann
och oss leda vill och kan
till himmelen.
3. Jesu namn bemanna skall
vårt beklämda bröst,
när vi under sorgens svall
suckar efter tröst,
ty han är den
som oss lugnar och oss lär
att den smala vägen bär
till himmelen.
4. Jesu namn betrygga skall
våra böners ljud,
att vid nådens fotapall
våga nalkas Gud,
ty han är den
som oss Faderns nåd berett,
barnaskapet återgett
i himmelen.
5. Jesu namn besegla skall
livets kamp och strid,
när vi efter prövning all
får gå hem i frid,
ty han är den
som utplånat all vår skuld
och oss möter evigt huld
i himmelen.
JORD OCH HAV OCH HIMLAR BÄVAR
"Stå upp och fira som sej bör
den dag som Herren gör!"
I dag till mej når Herrens ord:
"Kom i min famn, kom till mitt bord!"
2. Jag kommer, Jesus, på ditt bud,
men kläd mej själv i helig skrud,
min Herre och min Gud!
Ikläd mej din rättfärdighet,
att jag må se din salighet.
3. Likt Petrus som berömde sej
jag svek dej svårt och glömde dej -
men du ej dömde mej.
Din blick mej fann, din kärleksblick
till djupet av mitt hjärta gick.
4. Med smärta jag min svaghet ser,
o hjälp mej att jag aldrig mer
dej, Jesus, överger,
men går med glädje dit du går
och bär mitt kors i dina spår.
5. Och när jag önskar återfå
de krafter som jag ser förgå,
jag likt Maria då
vid dina fötter sitta vill
och vad du talar lyssna till.
6. Ett enda mej nödvändigt är:
att hålla dej av hjärtat kär
och tro vad du mej lär.
Av denna kärlek, denna tro
i liv och död har själen ro.
7. De själar du åt himlen vann
på jorden ej sin näring fann,
av stoft ej mättas kan.
Den dryck och föda som oss när,
ditt eget blod, din kropp det är.
8. Dej själv du åt de dina bjöd.
Du är det sanna livets bröd
som frälsar oss från död.
Du är den källa, av vars flod
en kristen hämtar kraft och mod.
9. Så kom att i mitt hjärta bo.
Till dej jag sätter all min tro,
hos dej jag finner ro.
Med dej jag lugn till målet går
och trygg på Herrens dag består.
10. Din Andes vittnesbörd mej lär
att inget mer fördömer här
den som i Kristus är.
Så håll mej där i liv och död,
du nådens källa, livets bröd!
I dag till mej når Herrens ord:
"Kom i min famn, kom till mitt bord!"
2. Jag kommer, Jesus, på ditt bud,
men kläd mej själv i helig skrud,
min Herre och min Gud!
Ikläd mej din rättfärdighet,
att jag må se din salighet.
3. Likt Petrus som berömde sej
jag svek dej svårt och glömde dej -
men du ej dömde mej.
Din blick mej fann, din kärleksblick
till djupet av mitt hjärta gick.
4. Med smärta jag min svaghet ser,
o hjälp mej att jag aldrig mer
dej, Jesus, överger,
men går med glädje dit du går
och bär mitt kors i dina spår.
5. Och när jag önskar återfå
de krafter som jag ser förgå,
jag likt Maria då
vid dina fötter sitta vill
och vad du talar lyssna till.
6. Ett enda mej nödvändigt är:
att hålla dej av hjärtat kär
och tro vad du mej lär.
Av denna kärlek, denna tro
i liv och död har själen ro.
7. De själar du åt himlen vann
på jorden ej sin näring fann,
av stoft ej mättas kan.
Den dryck och föda som oss när,
ditt eget blod, din kropp det är.
8. Dej själv du åt de dina bjöd.
Du är det sanna livets bröd
som frälsar oss från död.
Du är den källa, av vars flod
en kristen hämtar kraft och mod.
9. Så kom att i mitt hjärta bo.
Till dej jag sätter all min tro,
hos dej jag finner ro.
Med dej jag lugn till målet går
och trygg på Herrens dag består.
10. Din Andes vittnesbörd mej lär
att inget mer fördömer här
den som i Kristus är.
Så håll mej där i liv och död,
du nådens källa, livets bröd!
EN STARK FÖRTRÖSTE EJ PÅ MAKT
1. En stark förtröste ej på makt
och på sin visdom ej en vis.
Vad är dock lycka, fröjd och prakt
och jordagods och mänskopris?
Fåfänglighet! Förgänglighet!
2. När samma jord man famna ser
en dagakarls och konungs ben,
vad säger mindre eller mer
en mullhög eller marmorsten?
Fåfänglighet! Förgänglighet!
3. Se, den som nyss på maktens höjd
av böjda skaror dyrkan fått,
för dödens makt själv nederböjd,
bekräftar stum all världens lott:
Fåfänglighet! Förgänglighet!
4. O mänskor, mänskor, frukta Gud
som ensam evig spira bär!
Hans löften varar och hans bud.
Allt annat under solen är
fåfänglighet, förgänglighet.
EN ÅLDRIG JAKOB SIN JOSEF MISTER
(UR DÖDENS ÄNGEL)
En gång dö, och sedan domen.
PAULUS
1. En åldrig Jakob sin Josef mister,
och Jonatan ifrån David går,
och pressat bröst i en suckan brister,
som ingen tröst i all världen får!
Och Rakel gråter
de kära späda
och sig ej låter
av något gläda;
ty ute är med vad dyrast var
för hennes hjärta och hennes dar.
2. Men Gud är kärleken. - Lugnen eder,
betryckta hjärtan, och fatten hopp!
Det korn, I laden i jorden neder,
i gyllne skördar skall spira opp!
O, vad I laden
med sorg i graven,
vad kärt I haden,
vad kärt I haven,
det är ej borta - men dock ej där,
det är hos Honom, som evigt är!
3. I Honom lever allt liv, och röres
all kraft, och tänder sig klart allt ljus.
Hans kärlek famnar ock det, som föres
till andra boningar av Hans hus.
Se genom dimman,
du barnasinne!
När även timman
för dig är inne,
så kallar Fadern. Men denna tid
med trohet verka och tåligt lid!
4. Dröj, lik Maria, med känslor rena,
vid Jesu fötter, och hör och bed!
Se upp till korset, som Magdalena,
där nåden blickar till ångern ned!
Johannes! slut dig
till Vännens hjärta!
Han tager ut dig
ur tvång och smärta,
till helig frihet och salig fröjd
uti sitt himmelska rikes höjd.
5. Väl dem, som redligt det ädla velat,
det rätta sökt och det milda tänkt,
som älskat mycket, fastän de felat.
då mycket blivit dem efterskänkt.
De här ej blivit
allt vad de skulle;
men änglar skrivit
- o Kärleksfulle! -
vad genom dem, uti minsta mån,
den världen glätt, som de kommit från.
6. De hava hållit sig vid det ena,
att frukta Herran och intet mer:
och sina kläder de tvagit rena
i Jesu blod, som dem oskuld ger.
All strid är lyktad,
all synd förlåten
och oron flyktad
och stillad gråten.
Den store Fadern vet deras namn —
och trötta sjunka de i Hans famn.
7. Så fridfullt de uti Herran somna,
så fröjdfullt hälsa de Herrans dag:
De ur bedrövelse äro komna
och undan ödenas alla slag.
Ej mera fångna
i jordebanden,
de äro gångna,
så talar Anden,
ur mödans träldom till fridens hem,
och deras gärningar följa dem.
8. De äro gångna! De gingo tida
till rätta hemmet i Fadrens hus.
De skola bo i den staden vida,
där sol och måne ej skifta ljus:
Ty klara solen
är Han, som råder
från höga stolen,
och ser i nåder
till allt, som rum i den staden fick -
och liv och salighet är Hans blick!
9. Och rum för alla, som tro och hoppas,
för alla rum uti himlen är.
Och som när fikonaträdet knoppas,
I veten sommaren vara när;
alltså I kännen,
då dagen svalkas,
hur Himlavännen
till eder nalkas,
och för till rummet, som Han berett,
där I med honom förbliven Ett.
10. Då dagen svalkas och skuggan breder
kring edra dalar och berg sitt flor,
så kommer Han och förlossar eder,
vars makt är såsom Hans kärlek stor.
De ögon trötta,
en stund de somna -
de verktyg nötta,
en stund de domna.
En annan stund, till ett annat lopp
I edra huvuden lyften opp.
FÖR TIDENS KORTA KVAL OCH FRÖJD
1. För tidens korta kval och fröjd
jag är ej ämnad vorden,
ej blott en mask till jorden böjd
och genast gömd i jorden.
Till dej, o Herre, ser jag upp,
till dej på tankens vingar
jag upp mej svingar
och, full av saligt hopp,
dej lovets offer bringar.
2. För mej din vishet, nåd och makt
har uppenbarad blivit.
I blommans skrud, i stjärnans prakt
för mej ditt namn du skrivit.
En värld, av dej beredd och prydd,
för mej med tusen munnar,
Gud, dej förkunnar,
som liv och fröjd och skydd
åt alla väsen unnar.
3. Dock ställde du ej målet här,
vartill mitt hjärta strävar.
Mitt aldrig vilande begär
mot andra rymder svävar.
En liten tid en jordens gäst
du vill för himlen öva,
uppfostra, pröva.
Du känner medlen bäst,
ja, allt jag kan behöva.
4. Ditt ord jag till min ledning fått
och samvetet, som säger
vad inför dej är rätt och gott
och evigt värde äger.
I helig lydnad för ditt bud
jag söka vill mitt bästa
och så befästa
mitt hopp till dej, o Gud,
med kärlek till min nästa.
5. Så går jag med din nåd förnöjd
mot obekanta dagar.
Jag tror att du i sorg och fröjd
till målet mej ledsagar.
Och när min pilgrimsfärd är slut
jag upp i dina händer
min ande sänder.
Från dej den gick ju ut,
till dej den återvänder.
GLÄDJE UTAN GUD EJ FINNES
1. Glädje utan Gud ej finnes,
utan Gud ej finnes frid.
Tom den lycka är som vinnes,
om vi glömmer Gud därvid.
Men ej högsta nöd skall rycka
frid och glädje ur vårt bröst,
om i både nöd och lycka
vi förnimmer Herrens röst.
2. Molnen våra blickar stänger,
vanmakt tecknar våra spår,
men till allt hans blickar tränger,
över allt hans makt förmår.
Fadershjärtat i det höga
vårdar barnahjärtats rätt:
fadershand och fadersöga
heter Guds regeringssätt.
3. Låt oss därför glada sträva
genom tidens dunkla lopp
och ej tröttna eller bäva,
men till Herren ha vårt hopp.
I hans fruktan låt oss vandra
på den väg som blivit vår,
och den högre väg ej klandra
där han själv i vishet går.
4. Stilla är hans gång och säker
som hans milda stjärnors gång.
Våra hjärtans sår han läker,
löser våra bördors tvång,
när de budord vi betänker
som han skrev i våra bröst,
när den nåd som han oss skänker
är vår tillflykt och vår tröst.
5. Så vi känner hur försoning,
helgelse och sinnesro
på vår vandring, i vår boning
med oss vandrar, bland oss bor.
Så får hjärtat tröst och minnes
under livets sorg och strid:
glädje utan Gud ej finnes,
utan Gud ej finnes frid.
HA I DITT MINNE JESUS KRIST
1. Ha i ditt minne Jesus Krist,
som oss från mörkrets makt och list
förlossat och bevarat
och, oss till ljus och salighet,
Guds vilja uppenbarat.
2. Ha i ditt minne Jesus Krist,
som, själv förutan synd och brist,
Guds lag för oss fullgjorde
och lärde oss med ord och verk
hur här vi vandra borde.
3. Ha i ditt minne Jesus Krist,
som återgav oss vad vi mist,
då han på korset blödde.
Till Herrens nåd och avbild sann
hans död oss återfödde.
4. Ha i ditt minne Jesus Krist
som stod ur graven upp förvisst
och dödens hot förstörde
och liv och oförgänglighet
i ljuset återförde.
5. Ha i ditt minne Jesus Krist,
som upp till himlen for och sist
skall än till jorden komma,
att döma med rättfärdighet
de onda och de fromma.
6. Du som så högt har älskat mej,
min Jesus, jag ej glömmer dej
i glädjen eller nöden.
Min vän är min och jag är hans
i livet och i döden.
HELGE ANDE, DU SOM SAMLAR
1. Helge Ande, du som samlar,
lyser, tröstar med ditt ord
en förvillad släkt, som famlar
kring en olycksalig jord,
sanningens och nådens tolk,
som av jordens alla folk
gör en kyrka, där de alla
Gud i Kristus Far får kalla,
2. vittna ständigt med min anda,
att ock jag av samme Gud
är ett barn, som vågar blanda
rösten med de frälstas ljud,
att till mej han även såg,
när jag i det tysta låg,
att till mej hans famn ock sträcktes,
när jag ur det tysta väcktes.
3. När du fordom lik en duva
sänkts till Jordanflodens brädd,
hördes orden, sköna, ljuva,
strömma ner ur molnens bädd:
"Se min Son, till vilken jag
evigt har ett gott behag!"
Ack, ännu med dessa orden
öppnas himlen över jorden!
4. Ja, ännu, o gudaflamma,
du dej sänker, ljus och mild,
över mänskors barn i samma
frihetens och fridens bild.
Även jag ur nådens bad
gick, pånyttfödd, ren och glad,
min Försonare till möte
i hans helga kyrkas sköte.
5. Du som troget mej påminner
om vårt heliga förbund,
giv, att där jag styrka vinner
under varje livets stund!
Visa än, jag beder dej,
att en Fader leder mej.
Bland besvären, plågan, bristen
säg mej, att jag är en kristen!
I DIN VÅRD SOM RÄCKER TILL
Alt. koral:
1. I din vård som räcker till,
gode Gud, för alla,
jag min nästa lämna vill
och ditt namn åkalla:
Herre, var
hans försvar,
var hans hjälp i nöden,
styrk hans hopp i döden.
2. Med ditt fadershjärtelag
ville du mej lära,
att mot alla borde jag
brodershjärta bära.
Denna plikt
ökad vikt
av det blod har vunnit,
som för alla runnit.
3. Ingen kristen glädjas kan
åt en broders skada.
Med de sorgsna sörjer han,
glädes med de glada.
Hatets röst
till hans bröst
ingen ingång finner,
avund där ej brinner.
4. Litet mindre eller mer
skall min håg ej fästa.
När, o Gud, din vilja sker,
sker också mitt bästa.
Vad mej här
nyttigt är
vet jag du förlänar
mer än jag förtjänar.
JAG VET PÅ VEM JAG TROR
TRONS SEGER, FÖRTRÖSTAN OCH VISSHET OM SYNDAFÖRLÅTELSE
1. Jag vet på vem jag tror,
när mina synders minne
med ångerns bittra kval
betungar själ och sinne.
Botfärdig nalkas jag
min Gud i Jesu namn
och möter i min nöd
en öppen fadersfamn.
2. Jag vet på vem jag tror,
när modfälld och förlägen
jag saknar egen kraft
att gå den goda vägen.
Mitt i min hjälplöshet
min bön till Jesus går,
och helighetens kraft
jag av hans Ande får.
3. Jag vet på vem jag tror,
när syndig lust och lycka
mej söker söva in
och i fördärvet rycka.
Jag Jesu varning hör
och vandrar i hans spår
och så med heligt mod
i frestelsen består.
4. Jag vet på vem jag tror,
när livets glädje rymmer
och hjärtat brista vill
bland oro och bekymmer.
Jag minns vad Jesus led;
min själ ock måste så
igenom svåra prov
in i Guds rike gå.
5. Jag vet på vem jag tror,
när dödens timme nalkas
och dagens heta kval
i aftonskuggan svalkas.
Min Jesus i sin död
har döden bragt på fall;
han lever, och min själ
med honom leva skall.
6. Jag vet på vem jag tror.
Men honom rätt jag prisar,
när jag mitt hjärtas tro
med verk och gärning visar,
ej ropar "Herre" blott,
men Herrens vilja gör.
Blott så i Kristi tro
jag lever och jag dör.
JERUSALEM, HÄV UPP DIN RÖST
1. Jerusalem, häv upp din röst
och dotter Sion, fatta tröst.
Din konung kommer, och hans hand
skall råda över alla land.
2. Som sanningens och nådens tolk
till världens konungar och folk
han kommer, frid hans hälsning är
och kärleken hans spira bär.
3. Som salighetens sändebud
till jordens barn från jordens Gud,
han kommer, hoppet föregår,
och glädjen följer i hans spår.
*4. All världen stämme upp med fröjd:
Pris vare Gud i himlens höjd!
Välsignad blive jordens krets
och mänskan bättrad och tillfreds.
JESU NAMN BEGYNNA SKALL
1. Jesu namn begynna skall
våra företag,
styrka oss i livets kall,
helga mödans dag,
ty han är den
som ger krafter till allt gott
och åt troheten sin lott
i himmelen.
2. Jesu namn bevara skall
i en farlig värld
våra fötter ifrån fall,
hjärtat ifrån flärd,
ty han är den
som den onde övervann
och oss leda vill och kan
till himmelen.
3. Jesu namn bemanna skall
vårt beklämda bröst,
när vi under sorgens svall
suckar efter tröst,
ty han är den
som oss lugnar och oss lär
att den smala vägen bär
till himmelen.
4. Jesu namn betrygga skall
våra böners ljud,
att vid nådens fotapall
våga nalkas Gud,
ty han är den
som oss Faderns nåd berett,
barnaskapet återgett
i himmelen.
5. Jesu namn besegla skall
livets kamp och strid,
när vi efter prövning all
får gå hem i frid,
ty han är den
som utplånat all vår skuld
och oss möter evigt huld
i himmelen.
JORD OCH HAV OCH HIMLAR BÄVAR
1. Jord och hav och himlar bävar
och ner Guds goda änglar svävar.
Han kommer, Gud och Mänskoson.
Djupen öppnas, berg ses falla
och Adams barn församlas alla
med hopp och fruktan kring hans tron.
Här blir det fröjd och gråt:
han ska dem skilja åt
som en herde.
De trogna då
ska kronan få,
men bort de onda måste gå.
2. Jesus, mej din ankomst gläder,
där jag i dina fotspår träder
på törnestig, av sorger böjd.
Törnet byter du mot palmer
och sorgerop mot glädjepsalmer,
min grav, den byts mot liv och fröjd.
Om än av mödan trött
en stund jag sovit sött
i dess skugga,
jag glöms dock ej,
du väcker mej
till evig frid och fröjd hos dej.
LOVSJUNG VÅR HERRES NÅD OCH MAKT
Alt. koral:
1. Lovsjung vår Herres nåd och makt!
Nu spiran, som profeten sagt,
har kommit ifrån Juda.
Nu erbjuds världen Herrens fred,
ty fridens Furste stiger ned
att frid på jorden bjuda.
I Betlehem, i Davids hus,
går upp ett stort, ett härligt ljus
för alla folk och tider,
och sanning, nåd och salighet
det över tid och evighet
på milda strålar sprider.
2. Den växer, dold för världens larm,
den starke segerhjältens arm,
som Israel förlossar.
Den nalkas, trygg för våldets hot,
den ljuvlige budbärarns fot,
som ormens huvud krossar.
Och i den låga krubban gömt,
så gudarent, så mänskoömt,
det hjärta börjat klappa,
som vittna skall att Gud är god,
och offra vill sitt eget blod
att ingen själ borttappa.
3. Dej kläd i helighetens skrud,
o Sion, låt din harpas ljud
nu klinga när och fjärran!
Brist ut och sjung, du Kristi brud:
Min ande fröjdar sig i Gud,
mitt hjärta prisar Herran.
Han kungjort har för oss sitt råd,
hans sanning, evig som hans nåd,
han hit med Sonen sände.
Han öppnat har för oss sin famn,
hans lov skall vara som hans namn
allt intill världens ände.
MED ALLA HERRENS FROMMA
1. Med alla Herrens fromma
jag till den staden går,
där livets träd i blomma
vid livets källa står,
där tusen sinom tusen
åtnjuter vad vi tror,
och i de sälla husen
hos Gud för evigt bor.
2. Och herdens röst jag känner
som ropar mej vid namn,
och många gamla vänner
där räcker mej sin famn.
Ty sorgerna och nöden
ej hittar denna stråt,
och aldrig mer skall döden
oss kunna skilja åt.
3. Här får vi tåligt lida
och vara vid gott mod
och Herrens dag förbida
och tro att Gud är god.
Ack, för så liten möda,
vad härlig lön han ger!
Där skall ej såren blöda,
ej ögat gråta mer!
4. O klarhet, som fördriver
all tidens dunkelhet!
O härlighet som bliver
min lott i evighet!
Där alla tungor höjer
vår Faders lov och pris
och alla hjärtan röjer
att Gud är god och vis.
MITT VITTNE VARE GUD!
1. Mitt vittne vare Gud! Jag vill
min sak åt honom lämna.
Förlåta hör oss mänskor till
och Gud att ondskan hämna.
Hur skulle jag väl själv bestå,
om han med mej till doms vill gå?
2. Med kristligt saktmod, o min själ,
ditt barnaskap besanna.
Mot dem som hatar dej gör väl,
välsigna dem som bannar.
Försonlig var och kärleksrik,
ja, var den högste Fadern lik.
3. Ännu han till sin nådastol
ej någon vägrar kalla,
ty nådens liksom dagens sol
går upp ännu för alla.
Än flödar kraft av Jesu blod
likt Herrens regn till ond och god.
4. Men syndar vi på Herrens nåd,
vår dom vi själva vållar.
Så låt oss dämpa hämndens råd
och vreden återhålla,
att över den ej solen må
kanske för alltid nedergå.
5. Kom, broder, räck mej här din hand
till vänskap och försoning.
När mänskor knyter fridens band,
blir fröjd i änglars boning.
Men vill vi ej förlåta här
så blir oss ej förlåtet där.
6. O Herre, du vår Fader är,
och dina barn vi blivit.
Så lär oss hålla friden kär,
o du som den oss givit.
Välsigna oss i all vår tid
och låt oss mötas i din frid.
MORGONRODNADEN SKALL VÄCKA
1. Morgonrodnaden skall väcka
mej till helga sångers ljud.
Tidigt vill jag händer sträcka
upp till Herren Gud, min Gud,
och med hjärta och med tunga
den Allsmäktige lovsjunga.
Han min lovsång ej försmår,
när till nådens tron den går.
2. Sol från världens gryningstimma,
som i Edens lunder brann,
för vars strålar nattens dimma
från en nyfödd jord försvann,
se, hon ännu härlig brinner,
ännu milt hon oss påminner
att med samma nåd och makt
Herren på sitt verk ger akt.
3. Herren Gud i alla tider
är de sinas ljus och tröst.
Frid och salighet sej sprider
från hans ord till alla bröst.
Han i alla evigheter
över allt vad fader heter
är i himmel och på jord
som den rätte Fadern spord.
4. Därför vill jag hoppfull möta
allt vad han mej förelagt,
och mitt kall med trohet sköta
och förbida vad han sagt.
Glad som fågeln skall jag sjunga,
när jag går i dagens tunga,
trygg i Herrens skugga bo,
när jag går till nattens ro.
5. Och när solen mer ej röjer
sej för jordisk blick en gång,
örat hör och tungan höjer
här ej mera bön och sång,
då skall öga, tunga, öra
bättre skåda, sjunga, höra
Herrens nåd och härlighet
i en salig evighet.
O DU SOM ALLA HJÄRTAN SER
1. O du som alla hjärtan ser
och alla hjärtan döma skall,
Allsmäktige, vi faller ner
i stoftet vid din fotapall.
Här samlas medellös och rik,
här hög och låg ej skiljas vill,
den ene är den andre lik:
oss namnet syndare hör till.
2. Ack, fjärran gångna från det liv
som är i dig, vi länge gått
med jordens sorg och tidsfördriv
och glömt för dem vår himlalott.
Ja, vi har övergivit dig
i tankar, tal, begär och värv
och hastat på de dårars stig
med stora steg till vårt fördärv.
3. Vi vill nu ej med fagert sken
oss värja mot din stränga rätt,
ty inför dig är ingen ren,
din lag vi alla överträtt.
Nej, vi vill hellre med varann
åkalla din barmhärtighet
och tro på den som skyla kan
vår brist med sin rättfärdighet.
4. Lyft upp vår själ ur jordens mull,
vårt hjärtas uppsåt styrk och stöd
att räkna godhet mer än guld
och rädas mer för synd än nöd.
Låt ära växa i vårt land,
låt frid och rätt där sammanbo
och trohet räcka godhet hand,
till enskilt väl och allmän ro.
5. Ja, gör oss, Herre, till ett folk
med fromhet vist, med vishet fritt,
och varje hjärta, Gud, är ditt,
ett folk som glatt beflitar sig
att villigt göra det du bjöd
och så på dig förlitar sig
i väl och ve, i liv och död.
6. Så, Gud, med oss du vara skall
som du med gångna släkten var,
och frälsa än från synd och fall
ett folk som du förvärvat har.
Så blomstra skall vår gamla bygd
från tidevarv till tidevarv
och hopp och tro, i nådens skygd,
till barnen gå som evigt arv.
O GUD, OM ALLT MIG SÄGER
1. O Gud, om allt mig säger
att jag ej dröjer här,
hjälp att jag överväger
hur dyrbar tiden är
och frukter samlar in
av stunden som jag äger:
den nästa är ej min.
2. Vad båtar det att ärva
börd, rikedom och makt,
vad båtar att förvärva
all världens gunst och prakt,
om detta allt likväl
blott tjänte att fördärva
min återlösta själ?
3. Jag vill för eget bästa
så sträva, att min plikt
mot Gud och mot min nästa
för mig har helig vikt,
så bruka denna värld
att den mig ej må fästa
i bojan av sin flärd.
4. Men gör mig angelägen,
o Jesus, om min nåd.
Hos dig jag from och trägen
vill hämta kraft och råd.
Ack, led mig med din hand,
o du, som känner vägen
till salighetens land!
5. Fast domaren är över
och graven under mig,
jag varje stund behöver
ett varningsrop från dig,
en väckelse, som gör
att synden mig ej söver
och jag för evigt dör.
6. Så intryck i mitt sinne
din egen bild, din lag,
att jag med dem i minne
må helga dem min dag
och gå med salig ro
när aftonen är inne,
hem till min Herres ro.
O GUD SOM MINA STEG LEDSAGAR
EN ÄLDRE KRISTENS TACKOFFER PÅ SIN FÖDELSEDAG
1. O Gud, som mina steg ledsagar
ifrån min vagga till min grav,
dej helgas, främst bland mina dagar,
den dag du mej att födas gav.
I ditt beskydd, min högste vän,
jag lugn och lycklig firar den.
2. För svag är denna röst att lova
ditt milda, underbara råd.
Allt vad jag äger är din gåva,
allt vad jag njuter är din nåd.
Vad är det jag dej offra vill,
då allt, o Herre, hör dej till?
3. Att jag ifrån de späda åren
fått i din kunskap växa opp,
att faror som mej följt i spåren
ej helt förtagit mod och hopp,
dej tackar jag, o Gud, för det,
jag levt av din barmhärtighet.
4. För allt som har lyst upp min levnad,
för mödors lön, för vänners tro,
för hälsa, dagligt bröd och trevnad,
för husets och för hjärtats ro,
dej tackar jag, till tårar rörd,
och vet att jag av dej är hörd.
5. Jag ödmjukats i nödens stunder
och sorgen undervisat mej.
Men om för dem jag dukat under,
det var den stund jag glömde dej.
Jag tackar dej som gav och tog,
din nåd, o Herre, är mej nog.
6. Jag sörjer ej för morgondagen,
du, Herre, för mej sörja skall.
Din hand är aldrig från mig tagen,
när jag är trogen i mitt kall.
Vad fruktar jag, vad fattas mej,
o Herre, när jag dock har dej?
7. Vad mer, om hjärtat än skall blöda
en stund av korsets tyngd och kval?
Jag vet att tidens vedermöda
och några mulna timmars tal
ej är att likna mot den fröjd,
som väntar mej i himlens höjd.
8. O du som räknat mina dagar
och känner vad mej görs behov,
jag vet att du mej dock ledsagar
till målet genom alla prov.
Så är jag nöjd med ditt behag
och tackar dej för varje dag.
O GUD, VÅR GUD OCH ALLAS FAR
1. O Gud, vår Gud och allas far,
välsigna detta glada par!
Från Sion räck din milda hand
att helga dessa vänners band.
2. Låt äkta kärlek, hopp och tro
med dem i deras hem få bo.
Gör lång och lycklig deras tid
och giv dem sist en salig frid.
O HOPPETS DAG, SOM KLARNAR OPP
1. O hoppets dag som klarnar opp
ur dödlighetens dimma!
Du skänker till mitt vandringslopp
av himlens ljus en strimma,
och brist och nöd
och sorg och död
flyr bort som nattens skuggor.
2. Förgås må världen med sin prakt,
sin ära, lust och lycka,
dock skall från vansklighetens makt
de sina Herren rycka,
ty döden har
sin udd ej kvar
för dem som Herren känner.
3. Jag livets dag ej slöse bort
på tidens små bekymmer!
Allt skall dock lämnas inom kort
när livets afton skymmer.
Mig följer blott
vad rätt och gott
i Kristi tro jag övat.
4. Så vill jag innan det blir natt
och vilans bädd tillagas
blott samla här åt mig den skatt
som ej från mig kan tagas,
blott söka här
det namn som är
i livets bok inskrivet.
5. Men Jesus, under dagens lopp
låt mig din nåd förnimma
och kom till mig med saligt hopp
i livets aftontimma.
Hos mig förbliv.
Är du mitt liv,
blir döden ock min vinning.
O HUR LÄNGE SKA ETT HJÄRTA
1. O, hur länge ska ett hjärta
sucka, söka efter friden
och i outsäglig smärta
aldrig finna den i tiden?
Ja, hur länge ska ett öga
efter ljus förgäves spana
i det molnbetäckta höga
och på livets dunkla bana?
2. Stilla, heligt dunkla minne
av ett Eden som försvunnit!
Tysta aning i vårt sinne
om ett mål som vi ej hunnit!
Vi har dock en väg till livet,
som är uppenbarad vorden:
vi har ordet, som är skrivet
först i himlen, så på jorden.
3. Oförgänglig profetias
löftesord sej här fullbordar.
Han är kommen, vår Messias!
Herrens, Herrens Ande ordar:
Flydda är nu nattens väkter,
över Sion uppgår ljuset,
och för jordens fallna släkter
öppnas åter fadershuset!
4. Ner i dödligheten stiger
nåd och sanning och försoning
och Guds Ande kroppen viger
till sitt tempel och sin boning.
Sej med människonaturen
Herrens härlighet förenar,
och Guds Son, av kvinna buren,
blir det offer som oss renar.
*5. Salig, salig den som kände,
den som trodde dej allena,
Sanne Gud, och den du sände
att med dej oss än förena.
Jesus Kristus, du är vorden
vägen, sanningen och livet,
och i himlen och på jorden
är ej annat namn oss givet.
O JESUS, MÅ DU MEJ LEDSAGA
Din nåd och sanning sviker ej.
Du som är mäktig i de svaga,
med Andens kraft låt fylla mej.
Då kan jag trygg mot målet gå
och en gång livets krona få.
med Andens kraft låt fylla mej.
Då kan jag trygg mot målet gå
och en gång livets krona få.
O MIN JESUS, DIT DU GÅTT
1. O min Jesus, dit du gått
vill jag också fara.
Jag av världen aldrig fått
det som kan bevara.
Jesus, mej din Ande giv,
den som pånyttföder,
som ger trons fördolda liv
och den svage stöder.
2. Jag mitt kött korsfästa vill
med dess onda lustar,
ständigt be att du därtill
med din kraft mej rustar,
älska dej i lust och nöd,
dej, du kärleksfulle,
du som lidit bitter död,
så jag leva skulle.
3. Med ditt blod du renat mej
och så velat kalla
till att leva helt för dej,
dö från synder alla.
För att jag ska få en lott
hos dej väl bevarad,
du ju ut ur graven gått
härlig och förklarad.
4. Liv och oförgänglighet
tog du fram i ljuset,
för att jag din salighet
ska få se ur gruset.
O så vill jag alltid dit
under färden blicka
och med allvar och med flit
mej för himlen skicka.
5. Korset som du lagt på mej
hjälper du mej bära.
Jag vill följa efter dej,
leva till din ära,
troget hålla ditt förbund,
minnas vad du lärde,
tills jag i en salig stund
får gå mina färde.
O SYNDARE ARME, SOM FARIT SÅ VILL
BOT- OCH BÖNEPSALM
1. O syndare arme, som farit så vill
allt genom den villande världen!
Du farit, som vore en Gud icke till.
Men snart är det slut på den färden.
Gud hjälpe dig, hjälpe oss alla!
2. Du var ock bland dem, som i morgonens stund
till Jesus föräldrarna förde;
dig skedde ock ordet av Frälsarens mun,
att himmelen dig ock tillhörde.
Gud hjälpe dig, hjälpe oss alla!
3. Du var ock bland dem som vid altarets rund
med ljuvliga tårar nedföllo
och gåvo, i kärlekens nya förbund,
ett löfte, som alla ej höllo.
Gud hjälpe dig, hjälpe oss alla!
4. Nu är du det barnet, som glömde sin ed
och följde osaliga strömmen.
Den porten var vid och den vägen var bred,
men livet har farit som drömmen.
Gud hjälpe dig, hjälpe oss alla!
5. Nu är du det trädet som, gagnlöst och torrt,
den Högste beslutat nedhugga.
Din tid har du ståndat, och den var ej kort,
men tiden är flydd som en skugga.
Gud hjälpe dig, hjälpe oss alla!
6. Det ligger bakom dig en tigande rymd,
i den tala synderna bara;
framom dig en annan, av dimmorna skymd,
blott domedags blixtar där fara.
Gud hjälpe dig, hjälpe oss alla!
7. Finns nåd ej i himmel och råd ej på jord?
Vart vill du dig, törs du dig vända,
att du ock må höra och fatta ett ord,
som kan till hugsvalelse lända?
Gud hjälpe dig, hjälpe oss alla!
8. Det ordet allena till människan bär
all nåd och allt råd och all hälsa,
att Jesus är kommen som människa här,
oss syndare arma att frälsa.
Gud hjälpe dig, hjälpe oss alla!
9. Till världen var Skaparens kärlek så stor
att Sonen, den ende, han sände,
på det att envar, som på honom nu tror,
skall icke förgås i elände.
Gud hjälpe dig, hjälpe oss alla!
10. Så lyft nu i tron, ur den djupaste nöd,
båd´ bedjande hjärta och händer
till honom som icke vill syndarens död,
men endast att han sig omvänder.
Gud hjälpe dig, hjälpe oss alla!
11. Ty den, som för alla har bedit och blött,
han lade ock på sig din smärta,
och den, som för alla har lidit och dött,
han bar ock din skuld på sitt hjärta.
Gud hjälpe dig, hjälpe oss alla!
12. Till honom ditt hjärta sig slute i ro,
ditt öga förtröstande blicke!
Han säger ännu: du är frälst av din tro,
men synda blott härefter icke!
Gud hjälpe dig, hjälpe oss alla!
13. Dig bättra, och om du ej mera förmår,
så varna de andra som fela,
ja, säg dem att synden gör sådana sår,
som ingen på jorden kan hela!
Gud hjälpe dig, hjälpe oss alla!
14. Och äger du sparad en överloppsskärv,
du den i välsignelse vände!
Räck hjälp åt de unga i brist och fördärv,
de gamla i nöd och elände!
Gud hjälpe dig, hjälpe oss alla!
15. Så luta dig ödmjuk till Frälsarens bröst,
om än ej så trygg som Johannes,
likväl med botfärdige syndarens tröst,
på korset hans bävande grannes.
Gud hjälpe dig, hjälpe oss alla!
16. Din tro han upptager, om än den är svag,
din arvedel skall han förvara,
och säga, när dödstimman slår: du i dag
med mig skall i paradis vara.
Gud hjälpe dig, hjälpe oss alla!
OM INTE DU, O GUD, FINNS HÄR
1. Om inte du, o Gud, finns här,
till dej går jordens böner opp,
du känner och du hör oss.
Ja, ingen är för dej fördold,
du är vårt ursprung och vårt mål,
du söker oss, vill ge oss frid,
i dina händer står vår tid,
och skickelsen
som dunkel var
ska framstå klar
då tidens förlåt rämnat har.
OM, JESUS, PÅ MIN VANDRINGSSTIG
Alt. koral från Dala-Floda:
1. Om, Jesus, på min vandringsstig
ditt eget ord ej leder mig,
min själ av natt omgives
och mitt begär
likt böljan är,
som kring av stormen drives.
2. Men av ditt evangelium
går ljuset upp i mörkrets rum.
Vid denna morgonstjärna
ditt råd jag ser,
din nåd tillber
och gör din vilja gärna.
3. Ditt löfte jag ej glömma vill,
att himmelriket hör dem till
som äger barnasinne.
I barnatro
och samvetsro
jag livets vishet finne.
4. Då skall, i känslan av min brist,
det ord jag vörda, som är visst
och kan all sanning lära.
Din kärleksröst
skall bli min tröst,
ditt kors min fröjd och ära.
5. Då skall jag glad och tacksam be,
i Gud en älskad Fader se,
en broder i min like,
och vara din
och komma in
i löftets himmelrike.
6. Och salig, när jag detta vet,
i lydnad och uppriktighet
jag vill till målet skrida
och högre ljus
i Faderns hus
med barnsligt hopp förbida.
PRIS VARE GUD SOM LÅTER
1. Pris vare Gud som låter
oss glada vakna opp
och över jorden åter
en dag av nåd gå opp,
en dag som skall försvinna
lik den i går förgick;
o må vi då besinna
dess dyra ögonblick.
2. O, må vi noga märka
vad Gud av oss begär
och med all trohet verka
så länge dagen är,
att icke syndens minne
vårt hjärta förebrår
när aftonen är inne
och vi ej mer förmår.
3. Att gärna åt sin nästa
råd, hjälp och glädje ge,
ej blott på eget bästa,
men ock på andras se,
ej blott Guds vilja veta,
men vandra i hans bud,
det är att kristen heta,
det är att tjäna Gud.
4. Och salig är och bliver,
när Herren komma skall,
den tjänaren som giver
så akt uppå sitt kall.
Han dela skall den fröjden
som intet öga sett,
men Herren Gud i höjden
åt sina barn berett.
5. Vår kraft, o Gud, föröka,
att vi med trofasthet
må först ditt rike söka
och din rättfärdighet.
Då vill du nådigt skänka
allt övrigt åt envar.
O, må vi det betänka
i dag och alla dar.
REGERING, KUNG OCH FOSTERLAND
1. Regering, kung och fosterland,
o Gud, vår Gud, beskydda!
Knyt kärlekens och fridens band
kring både slott och hydda!
Med insikt må bli tydda
de lagar du oss gav, o Gud,
och sanningens och rättens bud
av fria hjärtan lydda!
2. Stärk dem, o Gud, som land och bygd
vill värna om och stödja,
som om rättfärdighet och dygd
sej ärligt vill bemöda!
Låt ymnigheten flöda,
välsigna flit och helgdagsro,
välsigna stads- och landsbygdsbo,
giv arbete och gröda!
3. Må som ett hjärta och en själ
en gång vi kunna nämnas!
Må allmänt väl bli allas väl
och rätt och plikter jämnas!
Med ånger allt må lämnas
som gör ett syskonsinne kallt,
och Kristi Ande live allt
som önskas och som ämnas!
4. Välsigna dem som troget vill
ditt ord i verket sätta,
i nöd och lust sej håller till
det sanna och det rätta!
Bekymrens bördor lätta,
med arbetsglädje framgång giv
och låt oss i ett bättre liv
få mötas efter detta!
STILLA HÄR I HEMMETS SKÖTE
1. Stilla här i hemmets sköte
kommer enligt Guds behag
vilan åter till mitt möte
efter en förfluten dag.
Gud ske ära för allt gott
som har blivit här min lott!
O, jag önskar att jag gjorde
glad och tacksam allt jag borde!
2. Men vad finner jag väl skrivet
i min öppna samvetsbok?
Har jag glatt och undergivet
burit Jesu milda ok?
Har jag kärleksfullt och ömt
om min svaga like dömt?
Har jag understött min nästa
och ej sökt blott eget bästa?
3. Har med något gagn åt jorden
jag sökt gälda himlens lån?
Är väl världen bättre vorden
genom mig i någon mån?
Är vid denna dagens slut
själv jag bättre än förut,
eller finner du mig, Herre,
lika syndig, om ej värre?
4. Där ej mänskor skuld kan finna,
är för dig dock mycken skuld.
Lär mig rätt min frid besinna,
du som är av godhet full.
Jesu kors må bli mitt stöd,
må av hans förtjänst och död
tron i hjärtat ständigt verkas
och på goda frukter märkas.
5. Så av nåd jag tillgift äger,
så av nåd jag äger hopp
att i morgon från mitt läger
stiga än med glädje opp.
Och när det behagar dig,
Gud, att hädankalla mig,
du ej barnet från dig skjuter
som sig till ditt hjärta sluter.
STILLA JAG PÅ DIG VILL AKTA
1. Stilla jag på dig vill akta,
o min Jesus, all min tid,
i din sannings ljus betrakta
vad som här tillhör min frid,
i din kärlek mig få värma,
till din salighet mig närma.
2. Stilla jag mitt kall må sköta
med all trohet, flit och fröjd
och en okänd framtid möta,
med Guds helga vilja nöjd,
nöjd med vad han ger och tager,
när mitt samvete ej gnager.
3. Stilla må jag så betvinga
sinnlighetens överdåd,
glad åt Gud ett offer bringa
av min egen viljas råd,
i hans kraft mot högmod kämpa,
avund kuva, vrede dämpa.
4. Stilla må min vandel bliva
så i handling som i ord
och förargelse ej giva
någon själ på denna jord.
Bygga upp, ej riva neder,
är en kristens plikt och heder.
5. Stilla jag mitt kors må taga
och gå fram i Kristi spår.
Allt umbära, allt fördraga
genom honom jag förmår.
Ack, hur fort är prövotiden
dock med all sin nöd förliden!
6. Stilla må jag Herren bida,
tyst och trogen göra väl;
medan dagens timmar skrida
aktsam vara om min själ:
Snart är sista timmen slagen
och min själ ifrån mig tagen.
7. Stilla komme och välkomna
vare dagens slut och lön;
stilla må i Gud jag somna
från min sista aftonbön,
vilken, när den här avbrytes,
i en himmelsk lovsång bytes.
8. Stilla ock mitt stoft må gömmas
i den tysta jordens famn;
må det rum av världen glömmas
där jag vilar utan namn:
Rum och namn väl Herren känner,
då han ropar sina vänner.
SÅ VILA I VÄLSIGNELSE
Vid en trogen pastors eller biskops jordfästning:
1. Så vila i välsignelse,
du gode, trogne tjänare!
Gå i din Herres glädje in
och lönen för din möda finn!
2. Kring nejden hörs nu gråt och sorg,
stor klagan går från Sions borg,
ty du är borta, du som var
för oss en herde, vän och far.
3. Du förde fram Guds rena ord
och födde troget Kristi hjord.
Med lära och med leverne
du himlens väg oss visade.
4. Vi må i kärlek innerlig
till ljusets land gå samma stig
och lära våra barn den tro
som dej och oss har givit ro.
5. Så far i frid, du fridens man,
farväl, du trogne Jonatan!
Gå i din Herres glädje in
och lönen för din möda finn!
6. Om aftonen är pust och gråt,
då vänner måste skiljas åt.
Men Gud en bättre morgon ger,
då ingen gråt ska vara mer.
TIDEN FLYR, NÄR VILL DU BÖRJA
1. Tiden flyr. När vill du börja,
o min själ,
för ditt väl
att med allvar sörja?
Gud dej ropat, och han ropar
dej ännu.
Vad gör du?
Skuld på skuld du hopar.
2. Stanna och din frid besinna!
Gud är sann,
än du kan
nåd och tillgift vinna.
Här är döden, här är livet:
märk härtill!
Det du vill,
det skall dej bli givet.
3. Men förspill ej nådatiden!
Ack, så dyr,
se, den flyr
och är snart förliden.
Dröj ej tills de onda dagar
tär din kropp!
Årens lopp
kraft och mod försvagar.
4. Medan du ännu kan synda,
övergiv
syndens liv,
ur fördärvet skynda!
Bryt din vilja, slit din fjättra,
medan du
har ännu
tid att dej förbättra!
5. Sök i tron med ångerns smärta
Jesu nåd!
Följ hans råd
med ett ödmjukt hjärta!
Då skall dej hans Ande stärka
i ditt kall;
se, han skall
håg och gärning verka.
6. O min Jesus, jag vill hasta
att med bot
för din fot
mej i stoftet kasta,
viss att du min synd förlåter.
Dej jag vill
höra till -
Jesus, ta mej åter!
TILL HONOM, VARS NÅD VAR MORGON ÄR NY
1. Till honom, vars nåd var morgon är ny,
jag morgonens offer vill bära.
De dagar som kommer, de dagar som flyr
förkunnar hur han är oss nära,
som efter sitt råd
oss leder i nåd
och sist oss upptager med ära.
2. Hjälp lovar han dem som arbetar och ber,
och löftet han aldrig skall rygga.
Om han ej välsignar, förgäves ock de
skall pusta och plöja och bygga.
På jorden vår flit!
Till himlen vår lit!
Se, det gör oss glada och trygga.
3. Men må vi, då Herren vår nödtorft oss ger,
vårt bröst för de arma ej sluta,
och vad han av nåd förlänar oss mer
med måtta och tacksamhet njuta,
mot honom, som blid
i prövningens tid
oss ej från sin famn skall förskjuta.
4. Och aldrig är natten så mörk och så lång
att inte en morgon sig nalkar,
och aldrig är dagen så het, att en gång
den sig ej i aftonen svalkar.
Till himmelen då
skall tackoffret gå,
likt ångans från blommornas kalkar.
5. Jag vet vem som föder var fågel i skyn
och kläder på marken var lilja,
och lämnar mig trygg åt hans milda försyn,
och säger: ske, Fader, din vilja!
Ej lust eller nöd,
ej liv eller död
mig då från hans kärlek skall skilja.
TILL HÄRLIGHETENS LAND IGEN
UPP, PSALTARE OCH HARPA
1. Upp, psaltare och harpa!
Upp, kraftens ord, du Andens svärd,
tveeggade och skarpa,
ur dvalan väck en syndig värld!
Och, nådens milda lära,
de väckta hjärtan bjud
att känna, älska, ära
barmhärtighetens Gud,
som huld i Sions gårdar
med Anden och sitt ord
alltsom en herde vårdar
sin dyra, återlösta hjord.
2. Han för de kvistar torra
ej hugga vill sitt vinträd ner.
Han skonar ett Gomorra
där tio fromma blott han ser.
Där två och tre allena
i Jesu Kristi namn
sin bön och sång förena,
han öppnar nådens famn
och glädjen återväcker
och skänker frid och ro
och med sin sköld betäcker
sin frälsta kyrkas hopp och tro.
3. Så kom i helig prydnad,
o Sulamit, du Kristi brud!
Hans lydnad är din lydnad,
din helighet och sköna skrud.
Han är din brudgum bliven,
att frälsa dig från fall,
och är för dig utgiven,
att han dig helga skall.
I trohet och i renhet
giv hjärtat med din hand
och vårda Andens enhet
med kärlekens och fridens band.
4. Ej evigt är du vorden
i dessa Kedars hyddor fäst.
En liten tid på jorden
du går som främling och som gäst.
Var trogen, o, var trägen
i lov och bönesång,
så blir dig himlavägen
ej slipprig eller lång.
De frommas samljud tvingar
till tystnad kvalens röst.
När Davids harpa klingar
det stormar ej i Sauls bröst.
5. Men glad som Moses skådar
från öknens land, från mödans ban
det land som Herren bådar
på andra sidan av Jordan,
så själen sig förnöjer
av salighetens hopp
och tjust från jorden höjer
sin blick mot himlen opp.
I tron hon ser och smakar
hur ljuvlig Herren är,
när helig andakt vakar
på alla känslor och begär.
6. Kom, Israel, att dyrka
din Gud på varje tid och ort,
men blive dig hans kyrka
ett heligt rum och himlens port!
Ej störe mänskofunder
och jordiskt känsloprål
de helga sabbatsstunder,
de höga föremål,
att Herren i ditt öra
ej ropar inom kort:
"Jag vill ditt spel ej höra,
hav dina visors buller bort!"
*7. Dig skall ditt Sion sjunga
och bära fram för dig, o Gud,
med hjärta och med tunga
sin lovpsalm och sitt böneljud.
Ditt ord i våra bygder
må rikeligen bo
och bära frukt i dygder,
i kärlek, hopp och tro.
Som havets sand otaligt
ditt folk föröke sig
och heligt och lycksaligt
i evighet lovsjunge dig!
VAD ÄGER JAG HÄR?
1. Vad äger jag här,
som du ej beskär
från början till slut
av lyckan och livet?
Vad sådde jag ut
och bärgade in,
som du inte givit?
Blott synden är min!
2. Ett ömkansvärt arv!
Den ringaste sparv
som, lydig din lag,
dig lovar i ljuset
är bättre en jag.
Han fyller sitt kall,
då jag här i gruset
begråter mitt fall.
3. Dock nådigt med mej
som suckar till dej
du än har fördrag,
o Fader! så länge
det heter i dag.
Till dej nu min röst
lovsjungande tränge,
o Herre, min tröst!
4. I dag står jag opp
till bättring och hopp,
då för mej jag ser
båd´ döden och livet -
behöver jag mer?
Vad människan vill,
det blir henne givet,
det hör henne till.
5. Du eviga liv!
Min egendom bliv,
mitt val och mitt väl!
Jag då ej begraver
i stoftet min själ;
men tänker så glad,
att här jag ej äger
en varaktig stad.
6. I Frälsarens spår
jag bedjande går
här nere tid,
och sen får jag fara
till hemmet i frid.
Här är jag en gäst;
hos Herren att vara
är bättre, ja, bäst!
VAKA, SJÄL, OCH BED
1. Vaka, själ, och bed
och till strids dej red.
Räds att frestarn lägger snaran
där du minst förmodar faran,
sådan är hans sed.
Vaka, själ, och bed.
2. I begärens spår
smygande han går,
vännens röst han efterapar,
sej till ljusets ängel skapar,
tills dej snärjd han får
i begärens spår.
3. Under världens larm
vägen till din barm
som en listig orm han hittar
och med flärd och otro smittar
hjärtat i din barm,
under världens larm.
4. Vaka, bed, min själ,
bli ej köttets träl
och låt världen dej ej köpa;
vad dess barn ses efterlöpa
är ett flyktigt väl.
Vaka, bed, min själ.
5. Lyckans falskhet känn.
Bäst den smilar än
ditt Uriebrev den skriver,
Joabs kyssar dej den giver,
dräpande sin vän.
Lyckans falskhet känn.
6. Vad är ärans prål?
Gift i gyllne skål,
dryck som törsten inte släcker,
resekost som inte räcker
fram till resans mål,
det är ärans prål.
7. Ack, i tidens hav
får det allt sin grav
likt Egyptens stolta härar;
men om du din Herre ärar
går du ej i kvav
här i tidens hav.
8. Se det goda land
på den andra strand,
dit Guds folk igenom strider,
genom hav och öknar skrider
vid sin Josuas hand.
Sök det goda land!
9. Arvet ej förspill
som nu hör dej till.
Följ då Jesus, bed och vaka,
världen och dej själv försaka.
Han ditt bästa vill.
Arvet ej förspill.
10. Vaka, bed och strid
än en liten tid.
Så ditt Kanaan du ska hinna,
kronan undfå, palmen vinna
i en evig frid.
Vaka, bed och strid!
VAR HÄLSAD, SKÖNA MORGONSTUND
*1. Var hälsad, sköna morgonstund,
som av profeters helga mun
är oss bebådad vorden!
Du stora dag, du sälla dag,
på vilken himlens välbehag
ännu besöker jorden!
Unga
sjunga
med de gamla,
sig församla
jordens böner
kring den störste av dess söner.
*2. Guds väsens avbild, och likväl
en mänskoson, på det var själ
må glad till honom lända,
han kommer, följd av frid och hopp,
de villade att söka opp
och hjälpa de elända,
värma,
närma
till varandra
dem som vandra
kärlekslösa
och ur usla brunnar ösa.
*3. Han tårar fälla skall som vi,
förstå vår nöd och stå oss bi
med kraften av sin Anda,
förkunna oss sin Faders råd
och sötman av en evig nåd
i sorgekalken blanda,
strida,
lida,
dödens smärta,
att vårt hjärta
frid må vinna
och en öppnad himmel finna.
*4. Han kommer, till vår frälsning sänd,
och nådens sol, av honom tänd,
skall sig ej mera dölja.
Han själv vår herde vara vill,
att vi må honom höra till
och honom efterfölja,
nöjda,
höjda
över tiden
och i friden
av hans rike
en gång varda honom like.
VAR ÄR DEN VÄN SOM ÖVERALLT JAG SÖKER
1. Var är den Vän som överallt jag söker?
När dagen gryr, min längtan bara ökar.
När dagen flyr, jag än ej honom finner,
fast hjärta brinner.
2. Jag ser hans spår varhelst en kraft sej röjer
en blomma doftar och ett ax sej böjer.
Ja, i den suck jag drar, den luft jag andas
hans kärlek blandas.
3. Jag hör hans röst där sommarvinden susar,
där lunden sjunger och där floden brusasr;
jag hör den ljuvast i mitt hjärta tala
och mej hugsvala.
4. Likväl ett töcken mej från honom stänger:
min bön, men ej min blick till honom tränger.
O, att jag kunde nå dithän med båda
och honom skåda!
5. Ack, när så mycket skönt i varje åder
av skapelsen och livet sej förråder,
hur skön då måste själva källan vara,
den evigt klara!
VEM HÖR JAG VÄL TILL?
1. Vem hör jag väl till?
Åt Herren jag vill
mej ge i min nöd,
mej ge i min glädje,
i liv och i död.
Mej, vart han än går,
av nåd han tillstädje
att följa sitt spår!
2. Mej sökte hans blick,
fast vilse jag gick;
mej har han ej dömt
för alla de gånger
jag honom förglömt.
Han känner min brist,
men också min ånger,
och hjälper mej visst.
3. Du saliga tro!
Du heliga ro!
Du himmelska tröst,
den enda som gäller
för sargade bröst!
För Medlarens skull
den Evige fäller
ej trädet omkull.
4. Han låtit det stå,
men frukter därpå
han år ifrån år
förgäves dock spanar.
Ack! ännu det står
så ofruktbart torrt -
nu döden han manar
att hugga det bort.
5. Då hörs där en röst
av mildhet och tröst;
till tronen den går
och nåden förlänger
kanhända ett år.
Den rösten är din,
o Jesus! den tränger
så djupt hos mej in.
6. Dej hör jag nu till,
dej, Herre, som vill
ej syndarens död,
men att han sej vänder
till dej i sin nöd,
ja, lämnar sej hel
och av dina händer
får motta sin del!
VEM ÄR DEN SOM SKULDFRI TRÄDER
1. Vem är den som skuldfri träder
inför Gud i Sions gårdar?
Den som sej i Kristus kläder
och sin första kärlek vårdar.
O min själ, i fröjd och smärta
höre du från himlen ljudet:
kärlek av ett helgat hjärta
huvudsumman är av budet.
2. Tänk på honom som var frestad
såsom du i alla stycken,
honom, som vid korset fästad
drack för dej den bittra drycken.
Ren och helig, han allena
kunde frälsning oss förvärva,
så att, heliga och rena,
vi får paradiset ärva.
3. I det heligsta ingången
han åt dej försoning funnit,
dej som var i synder fången
har han frihet återvunnit,
för att du med honom sedan
skulle leva i hans rike,
och, i honom helig redan,
alltmer bli den honom like.
4. Upp, min själ, att korset bära
och i Andens rustning övas!
Vill du kämpa till Guds ära,
du i frestelser ska prövas.
Salig den som tåligt lider,
den ska tröst och styrka finna.
Salig den som modigt strider,
den ska livets krona vinna.
*5. Salig, salig den som kände,
den som trodde dej allena,
sanne Gud, och den du sände
att med dej oss än förena!
Jesus Kristus, du är vorden
vägen, sanningen och livet,
och i himlen och på jorden
är ej annat namn oss givet.
VI LOVAR DEJ, O STORE GUD
*1. Vi lovar dej, o store Gud.
Med makt och ära går ditt bud,
ditt helga ord,
kring himlar och kring jord.
Helig, helig, helig är Herren Gud.
*2. Din kyrka glädes i ditt skygd,
hon på ett hälleberg är byggd.
Till domens stund
hon vilar på sin grund.
Helig, helig, helig är Herren Gud.
VÅRA STUNDER ILAR
VÄKTARE PÅ SIONS MURAR
VID BISKOPSVIGNING
1. Väktare på Sions murar,
skåda vidden av ditt kall!
Inför den som prövar njurar
räkenskap du göra skall.
Vårda Kristi får och lamm,
träd med herdestaven fram,
vaksam, fridsam, lyckosam.
2. Skriv det konungsliga budet
tidigt i de ungas bröst.
Låt av nåden utgå ljudet
till de ångerfullas tröst.
Vilsefördas ledsven var,
svagas tillflykt och försvar
och de armas vän och far.
3. Var på tidens tecken vaken,
var vid dess fördärv ej ljum.
Låt den helga ljusastaken
inte stötas från sitt rum.
Bäva ej i stormig tid,
manligt emot ulvar strid,
tåligt Kristi smälek lid.
4. Sök din ära i Guds ära,
i hans styrka blir du stark.
Gå att som apostel lära,
leda rätt som patriark.
Upphöj korsets livsbanér,
så att hela världen ser:
Gud i Kristus segern ger.
5. Dig den högste Herden lede,
du som leda skall hans hjord.
Dig han styrke och berede
med sin Ande och sitt ord.
Give han, vars kors du bar,
dig en krona evigt klar,
när din kamp du kämpat har.
VÄLSIGNA, GODE GUD, REGERING, FOLK OCH LAND
1. O min Jesus, dit du gått
vill jag också fara.
Jag av världen aldrig fått
det som kan bevara.
Jesus, mej din Ande giv,
den som pånyttföder,
som ger trons fördolda liv
och den svage stöder.
2. Jag mitt kött korsfästa vill
med dess onda lustar,
ständigt be att du därtill
med din kraft mej rustar,
älska dej i lust och nöd,
dej, du kärleksfulle,
du som lidit bitter död,
så jag leva skulle.
3. Med ditt blod du renat mej
och så velat kalla
till att leva helt för dej,
dö från synder alla.
För att jag ska få en lott
hos dej väl bevarad,
du ju ut ur graven gått
härlig och förklarad.
4. Liv och oförgänglighet
tog du fram i ljuset,
för att jag din salighet
ska få se ur gruset.
O så vill jag alltid dit
under färden blicka
och med allvar och med flit
mej för himlen skicka.
5. Korset som du lagt på mej
hjälper du mej bära.
Jag vill följa efter dej,
leva till din ära,
troget hålla ditt förbund,
minnas vad du lärde,
tills jag i en salig stund
får gå mina färde.
O SYNDARE ARME, SOM FARIT SÅ VILL
BOT- OCH BÖNEPSALM
1. O syndare arme, som farit så vill
allt genom den villande världen!
Du farit, som vore en Gud icke till.
Men snart är det slut på den färden.
Gud hjälpe dig, hjälpe oss alla!
2. Du var ock bland dem, som i morgonens stund
till Jesus föräldrarna förde;
dig skedde ock ordet av Frälsarens mun,
att himmelen dig ock tillhörde.
Gud hjälpe dig, hjälpe oss alla!
3. Du var ock bland dem som vid altarets rund
med ljuvliga tårar nedföllo
och gåvo, i kärlekens nya förbund,
ett löfte, som alla ej höllo.
Gud hjälpe dig, hjälpe oss alla!
4. Nu är du det barnet, som glömde sin ed
och följde osaliga strömmen.
Den porten var vid och den vägen var bred,
men livet har farit som drömmen.
Gud hjälpe dig, hjälpe oss alla!
5. Nu är du det trädet som, gagnlöst och torrt,
den Högste beslutat nedhugga.
Din tid har du ståndat, och den var ej kort,
men tiden är flydd som en skugga.
Gud hjälpe dig, hjälpe oss alla!
6. Det ligger bakom dig en tigande rymd,
i den tala synderna bara;
framom dig en annan, av dimmorna skymd,
blott domedags blixtar där fara.
Gud hjälpe dig, hjälpe oss alla!
7. Finns nåd ej i himmel och råd ej på jord?
Vart vill du dig, törs du dig vända,
att du ock må höra och fatta ett ord,
som kan till hugsvalelse lända?
Gud hjälpe dig, hjälpe oss alla!
8. Det ordet allena till människan bär
all nåd och allt råd och all hälsa,
att Jesus är kommen som människa här,
oss syndare arma att frälsa.
Gud hjälpe dig, hjälpe oss alla!
9. Till världen var Skaparens kärlek så stor
att Sonen, den ende, han sände,
på det att envar, som på honom nu tror,
skall icke förgås i elände.
Gud hjälpe dig, hjälpe oss alla!
10. Så lyft nu i tron, ur den djupaste nöd,
båd´ bedjande hjärta och händer
till honom som icke vill syndarens död,
men endast att han sig omvänder.
Gud hjälpe dig, hjälpe oss alla!
11. Ty den, som för alla har bedit och blött,
han lade ock på sig din smärta,
och den, som för alla har lidit och dött,
han bar ock din skuld på sitt hjärta.
Gud hjälpe dig, hjälpe oss alla!
12. Till honom ditt hjärta sig slute i ro,
ditt öga förtröstande blicke!
Han säger ännu: du är frälst av din tro,
men synda blott härefter icke!
Gud hjälpe dig, hjälpe oss alla!
13. Dig bättra, och om du ej mera förmår,
så varna de andra som fela,
ja, säg dem att synden gör sådana sår,
som ingen på jorden kan hela!
Gud hjälpe dig, hjälpe oss alla!
14. Och äger du sparad en överloppsskärv,
du den i välsignelse vände!
Räck hjälp åt de unga i brist och fördärv,
de gamla i nöd och elände!
Gud hjälpe dig, hjälpe oss alla!
15. Så luta dig ödmjuk till Frälsarens bröst,
om än ej så trygg som Johannes,
likväl med botfärdige syndarens tröst,
på korset hans bävande grannes.
Gud hjälpe dig, hjälpe oss alla!
16. Din tro han upptager, om än den är svag,
din arvedel skall han förvara,
och säga, när dödstimman slår: du i dag
med mig skall i paradis vara.
Gud hjälpe dig, hjälpe oss alla!
OM INTE DU, O GUD, FINNS HÄR
1. Om inte du, o Gud, finns här,
vem skapar, sköter om och bär
den sköna, vida världen?
Vem skriver lag och stakar ut
för solar, stjärnor utan slut
den jämna, ljusa färden?
Ja, vem har stakat ut för mej
den väg som uppåt riktar sej,
vem skriver i mitt bröst den lag,
som bjuder utan undantag
att alltid rätt
jag göra skall,
om världen all
än skulle väpnas till mitt fall?
2. Jag ser din hand, jag hör ditt bud,
du lever, och i dej, vår Gud,
vi lever och vi rör oss.
Vårt väsens upphov, hem och hopp,till dej går jordens böner opp,
du känner och du hör oss.
Ja, ingen är för dej fördold,
du är vårt ursprung och vårt mål,
du söker oss, vill ge oss frid,
i dina händer står vår tid,
och skickelsen
som dunkel var
ska framstå klar
då tidens förlåt rämnat har.
OM, JESUS, PÅ MIN VANDRINGSSTIG
Alt. koral från Dala-Floda:
1. Om, Jesus, på min vandringsstig
ditt eget ord ej leder mig,
min själ av natt omgives
och mitt begär
likt böljan är,
som kring av stormen drives.
2. Men av ditt evangelium
går ljuset upp i mörkrets rum.
Vid denna morgonstjärna
ditt råd jag ser,
din nåd tillber
och gör din vilja gärna.
3. Ditt löfte jag ej glömma vill,
att himmelriket hör dem till
som äger barnasinne.
I barnatro
och samvetsro
jag livets vishet finne.
4. Då skall, i känslan av min brist,
det ord jag vörda, som är visst
och kan all sanning lära.
Din kärleksröst
skall bli min tröst,
ditt kors min fröjd och ära.
5. Då skall jag glad och tacksam be,
i Gud en älskad Fader se,
en broder i min like,
och vara din
och komma in
i löftets himmelrike.
6. Och salig, när jag detta vet,
i lydnad och uppriktighet
jag vill till målet skrida
och högre ljus
i Faderns hus
med barnsligt hopp förbida.
PRIS VARE GUD SOM LÅTER
1. Pris vare Gud som låter
oss glada vakna opp
och över jorden åter
en dag av nåd gå opp,
en dag som skall försvinna
lik den i går förgick;
o må vi då besinna
dess dyra ögonblick.
2. O, må vi noga märka
vad Gud av oss begär
och med all trohet verka
så länge dagen är,
att icke syndens minne
vårt hjärta förebrår
när aftonen är inne
och vi ej mer förmår.
3. Att gärna åt sin nästa
råd, hjälp och glädje ge,
ej blott på eget bästa,
men ock på andras se,
ej blott Guds vilja veta,
men vandra i hans bud,
det är att kristen heta,
det är att tjäna Gud.
4. Och salig är och bliver,
när Herren komma skall,
den tjänaren som giver
så akt uppå sitt kall.
Han dela skall den fröjden
som intet öga sett,
men Herren Gud i höjden
åt sina barn berett.
5. Vår kraft, o Gud, föröka,
att vi med trofasthet
må först ditt rike söka
och din rättfärdighet.
Då vill du nådigt skänka
allt övrigt åt envar.
O, må vi det betänka
i dag och alla dar.
REGERING, KUNG OCH FOSTERLAND
1. Regering, kung och fosterland,
o Gud, vår Gud, beskydda!
Knyt kärlekens och fridens band
kring både slott och hydda!
Med insikt må bli tydda
de lagar du oss gav, o Gud,
och sanningens och rättens bud
av fria hjärtan lydda!
2. Stärk dem, o Gud, som land och bygd
vill värna om och stödja,
som om rättfärdighet och dygd
sej ärligt vill bemöda!
Låt ymnigheten flöda,
välsigna flit och helgdagsro,
välsigna stads- och landsbygdsbo,
giv arbete och gröda!
3. Må som ett hjärta och en själ
en gång vi kunna nämnas!
Må allmänt väl bli allas väl
och rätt och plikter jämnas!
Med ånger allt må lämnas
som gör ett syskonsinne kallt,
och Kristi Ande live allt
som önskas och som ämnas!
4. Välsigna dem som troget vill
ditt ord i verket sätta,
i nöd och lust sej håller till
det sanna och det rätta!
Bekymrens bördor lätta,
med arbetsglädje framgång giv
och låt oss i ett bättre liv
få mötas efter detta!
STILLA HÄR I HEMMETS SKÖTE
1. Stilla här i hemmets sköte
kommer enligt Guds behag
vilan åter till mitt möte
efter en förfluten dag.
Gud ske ära för allt gott
som har blivit här min lott!
O, jag önskar att jag gjorde
glad och tacksam allt jag borde!
2. Men vad finner jag väl skrivet
i min öppna samvetsbok?
Har jag glatt och undergivet
burit Jesu milda ok?
Har jag kärleksfullt och ömt
om min svaga like dömt?
Har jag understött min nästa
och ej sökt blott eget bästa?
3. Har med något gagn åt jorden
jag sökt gälda himlens lån?
Är väl världen bättre vorden
genom mig i någon mån?
Är vid denna dagens slut
själv jag bättre än förut,
eller finner du mig, Herre,
lika syndig, om ej värre?
4. Där ej mänskor skuld kan finna,
är för dig dock mycken skuld.
Lär mig rätt min frid besinna,
du som är av godhet full.
Jesu kors må bli mitt stöd,
må av hans förtjänst och död
tron i hjärtat ständigt verkas
och på goda frukter märkas.
5. Så av nåd jag tillgift äger,
så av nåd jag äger hopp
att i morgon från mitt läger
stiga än med glädje opp.
Och när det behagar dig,
Gud, att hädankalla mig,
du ej barnet från dig skjuter
som sig till ditt hjärta sluter.
STILLA JAG PÅ DIG VILL AKTA
1. Stilla jag på dig vill akta,
o min Jesus, all min tid,
i din sannings ljus betrakta
vad som här tillhör min frid,
i din kärlek mig få värma,
till din salighet mig närma.
2. Stilla jag mitt kall må sköta
med all trohet, flit och fröjd
och en okänd framtid möta,
med Guds helga vilja nöjd,
nöjd med vad han ger och tager,
när mitt samvete ej gnager.
3. Stilla må jag så betvinga
sinnlighetens överdåd,
glad åt Gud ett offer bringa
av min egen viljas råd,
i hans kraft mot högmod kämpa,
avund kuva, vrede dämpa.
4. Stilla må min vandel bliva
så i handling som i ord
och förargelse ej giva
någon själ på denna jord.
Bygga upp, ej riva neder,
är en kristens plikt och heder.
5. Stilla jag mitt kors må taga
och gå fram i Kristi spår.
Allt umbära, allt fördraga
genom honom jag förmår.
Ack, hur fort är prövotiden
dock med all sin nöd förliden!
6. Stilla må jag Herren bida,
tyst och trogen göra väl;
medan dagens timmar skrida
aktsam vara om min själ:
Snart är sista timmen slagen
och min själ ifrån mig tagen.
7. Stilla komme och välkomna
vare dagens slut och lön;
stilla må i Gud jag somna
från min sista aftonbön,
vilken, när den här avbrytes,
i en himmelsk lovsång bytes.
8. Stilla ock mitt stoft må gömmas
i den tysta jordens famn;
må det rum av världen glömmas
där jag vilar utan namn:
Rum och namn väl Herren känner,
då han ropar sina vänner.
SÅ VILA I VÄLSIGNELSE
Vid en trogen pastors eller biskops jordfästning:
1. Så vila i välsignelse,
du gode, trogne tjänare!
Gå i din Herres glädje in
och lönen för din möda finn!
2. Kring nejden hörs nu gråt och sorg,
stor klagan går från Sions borg,
ty du är borta, du som var
för oss en herde, vän och far.
3. Du förde fram Guds rena ord
och födde troget Kristi hjord.
Med lära och med leverne
du himlens väg oss visade.
4. Vi må i kärlek innerlig
till ljusets land gå samma stig
och lära våra barn den tro
som dej och oss har givit ro.
5. Så far i frid, du fridens man,
farväl, du trogne Jonatan!
Gå i din Herres glädje in
och lönen för din möda finn!
6. Om aftonen är pust och gråt,
då vänner måste skiljas åt.
Men Gud en bättre morgon ger,
då ingen gråt ska vara mer.
TIDEN FLYR, NÄR VILL DU BÖRJA
1. Tiden flyr. När vill du börja,
o min själ,
för ditt väl
att med allvar sörja?
Gud dej ropat, och han ropar
dej ännu.
Vad gör du?
Skuld på skuld du hopar.
2. Stanna och din frid besinna!
Gud är sann,
än du kan
nåd och tillgift vinna.
Här är döden, här är livet:
märk härtill!
Det du vill,
det skall dej bli givet.
3. Men förspill ej nådatiden!
Ack, så dyr,
se, den flyr
och är snart förliden.
Dröj ej tills de onda dagar
tär din kropp!
Årens lopp
kraft och mod försvagar.
4. Medan du ännu kan synda,
övergiv
syndens liv,
ur fördärvet skynda!
Bryt din vilja, slit din fjättra,
medan du
har ännu
tid att dej förbättra!
5. Sök i tron med ångerns smärta
Jesu nåd!
Följ hans råd
med ett ödmjukt hjärta!
Då skall dej hans Ande stärka
i ditt kall;
se, han skall
håg och gärning verka.
6. O min Jesus, jag vill hasta
att med bot
för din fot
mej i stoftet kasta,
viss att du min synd förlåter.
Dej jag vill
höra till -
Jesus, ta mej åter!
TILL HONOM, VARS NÅD VAR MORGON ÄR NY
1. Till honom, vars nåd var morgon är ny,
jag morgonens offer vill bära.
De dagar som kommer, de dagar som flyr
förkunnar hur han är oss nära,
som efter sitt råd
oss leder i nåd
och sist oss upptager med ära.
2. Hjälp lovar han dem som arbetar och ber,
och löftet han aldrig skall rygga.
Om han ej välsignar, förgäves ock de
skall pusta och plöja och bygga.
På jorden vår flit!
Till himlen vår lit!
Se, det gör oss glada och trygga.
3. Men må vi, då Herren vår nödtorft oss ger,
vårt bröst för de arma ej sluta,
och vad han av nåd förlänar oss mer
med måtta och tacksamhet njuta,
mot honom, som blid
i prövningens tid
oss ej från sin famn skall förskjuta.
4. Och aldrig är natten så mörk och så lång
att inte en morgon sig nalkar,
och aldrig är dagen så het, att en gång
den sig ej i aftonen svalkar.
Till himmelen då
skall tackoffret gå,
likt ångans från blommornas kalkar.
5. Jag vet vem som föder var fågel i skyn
och kläder på marken var lilja,
och lämnar mig trygg åt hans milda försyn,
och säger: ske, Fader, din vilja!
Ej lust eller nöd,
ej liv eller död
mig då från hans kärlek skall skilja.
TILL HÄRLIGHETENS LAND IGEN
1. Till härlighetens land igen
jag ser dej, Jesus, fara!
Men jag på jorden måste än
en gäst och främling vara.
Långt från mitt hem jag vandrar här,
mitt sällskap sorg och möda är.
2. Långt från min Faders hus jag går,
o Herre, säg hur länge?
Men dit mitt öga inte når
mitt hjärtas bön sej tränge.
Den outsäglig höjer sej,
den delar skyn och hinner dej.
3. En skymt jag då i hoppet ser
utav det goda landet,
där du ej skils ifrån mej mer,
där löst ur syndabandet
bland helgonen jag fri och glad
får bo i levande Guds stad.
4. Där uppe är det ingen natt
och ingen gråt och smärta.
Där uppe är min högsta skatt,
där vare ock mitt hjärta:
i himlen hos min Frälsare,
där vare min umgängelse.
5. Och som du for du komma skall,
o Jesus, hit tillbaka.
Jag här vill akta på mitt kall,
jag bedja vill och vaka.
Jag vet ej stund, jag vet ej dag,
men dej var dag förbidar jag.
6. Och salig är den tjänaren,
som du så finner göra,
när sist du komma skall igen:
du honom lovat föra
till ära och odödlighet
i din och Faderns härlighet.
jag ser dej, Jesus, fara!
Men jag på jorden måste än
en gäst och främling vara.
Långt från mitt hem jag vandrar här,
mitt sällskap sorg och möda är.
2. Långt från min Faders hus jag går,
o Herre, säg hur länge?
Men dit mitt öga inte når
mitt hjärtas bön sej tränge.
Den outsäglig höjer sej,
den delar skyn och hinner dej.
3. En skymt jag då i hoppet ser
utav det goda landet,
där du ej skils ifrån mej mer,
där löst ur syndabandet
bland helgonen jag fri och glad
får bo i levande Guds stad.
4. Där uppe är det ingen natt
och ingen gråt och smärta.
Där uppe är min högsta skatt,
där vare ock mitt hjärta:
i himlen hos min Frälsare,
där vare min umgängelse.
5. Och som du for du komma skall,
o Jesus, hit tillbaka.
Jag här vill akta på mitt kall,
jag bedja vill och vaka.
Jag vet ej stund, jag vet ej dag,
men dej var dag förbidar jag.
6. Och salig är den tjänaren,
som du så finner göra,
när sist du komma skall igen:
du honom lovat föra
till ära och odödlighet
i din och Faderns härlighet.
UPP, PSALTARE OCH HARPA
1. Upp, psaltare och harpa!
Upp, kraftens ord, du Andens svärd,
tveeggade och skarpa,
ur dvalan väck en syndig värld!
Och, nådens milda lära,
de väckta hjärtan bjud
att känna, älska, ära
barmhärtighetens Gud,
som huld i Sions gårdar
med Anden och sitt ord
alltsom en herde vårdar
sin dyra, återlösta hjord.
2. Han för de kvistar torra
ej hugga vill sitt vinträd ner.
Han skonar ett Gomorra
där tio fromma blott han ser.
Där två och tre allena
i Jesu Kristi namn
sin bön och sång förena,
han öppnar nådens famn
och glädjen återväcker
och skänker frid och ro
och med sin sköld betäcker
sin frälsta kyrkas hopp och tro.
3. Så kom i helig prydnad,
o Sulamit, du Kristi brud!
Hans lydnad är din lydnad,
din helighet och sköna skrud.
Han är din brudgum bliven,
att frälsa dig från fall,
och är för dig utgiven,
att han dig helga skall.
I trohet och i renhet
giv hjärtat med din hand
och vårda Andens enhet
med kärlekens och fridens band.
4. Ej evigt är du vorden
i dessa Kedars hyddor fäst.
En liten tid på jorden
du går som främling och som gäst.
Var trogen, o, var trägen
i lov och bönesång,
så blir dig himlavägen
ej slipprig eller lång.
De frommas samljud tvingar
till tystnad kvalens röst.
När Davids harpa klingar
det stormar ej i Sauls bröst.
5. Men glad som Moses skådar
från öknens land, från mödans ban
det land som Herren bådar
på andra sidan av Jordan,
så själen sig förnöjer
av salighetens hopp
och tjust från jorden höjer
sin blick mot himlen opp.
I tron hon ser och smakar
hur ljuvlig Herren är,
när helig andakt vakar
på alla känslor och begär.
6. Kom, Israel, att dyrka
din Gud på varje tid och ort,
men blive dig hans kyrka
ett heligt rum och himlens port!
Ej störe mänskofunder
och jordiskt känsloprål
de helga sabbatsstunder,
de höga föremål,
att Herren i ditt öra
ej ropar inom kort:
"Jag vill ditt spel ej höra,
hav dina visors buller bort!"
*7. Dig skall ditt Sion sjunga
och bära fram för dig, o Gud,
med hjärta och med tunga
sin lovpsalm och sitt böneljud.
Ditt ord i våra bygder
må rikeligen bo
och bära frukt i dygder,
i kärlek, hopp och tro.
Som havets sand otaligt
ditt folk föröke sig
och heligt och lycksaligt
i evighet lovsjunge dig!
VAD ÄGER JAG HÄR?
1. Vad äger jag här,
som du ej beskär
från början till slut
av lyckan och livet?
Vad sådde jag ut
och bärgade in,
som du inte givit?
Blott synden är min!
2. Ett ömkansvärt arv!
Den ringaste sparv
som, lydig din lag,
dig lovar i ljuset
är bättre en jag.
Han fyller sitt kall,
då jag här i gruset
begråter mitt fall.
3. Dock nådigt med mej
som suckar till dej
du än har fördrag,
o Fader! så länge
det heter i dag.
Till dej nu min röst
lovsjungande tränge,
o Herre, min tröst!
4. I dag står jag opp
till bättring och hopp,
då för mej jag ser
båd´ döden och livet -
behöver jag mer?
Vad människan vill,
det blir henne givet,
det hör henne till.
5. Du eviga liv!
Min egendom bliv,
mitt val och mitt väl!
Jag då ej begraver
i stoftet min själ;
men tänker så glad,
att här jag ej äger
en varaktig stad.
6. I Frälsarens spår
jag bedjande går
här nere tid,
och sen får jag fara
till hemmet i frid.
Här är jag en gäst;
hos Herren att vara
är bättre, ja, bäst!
VAKA, SJÄL, OCH BED
1. Vaka, själ, och bed
och till strids dej red.
Räds att frestarn lägger snaran
där du minst förmodar faran,
sådan är hans sed.
Vaka, själ, och bed.
2. I begärens spår
smygande han går,
vännens röst han efterapar,
sej till ljusets ängel skapar,
tills dej snärjd han får
i begärens spår.
3. Under världens larm
vägen till din barm
som en listig orm han hittar
och med flärd och otro smittar
hjärtat i din barm,
under världens larm.
4. Vaka, bed, min själ,
bli ej köttets träl
och låt världen dej ej köpa;
vad dess barn ses efterlöpa
är ett flyktigt väl.
Vaka, bed, min själ.
5. Lyckans falskhet känn.
Bäst den smilar än
ditt Uriebrev den skriver,
Joabs kyssar dej den giver,
dräpande sin vän.
Lyckans falskhet känn.
6. Vad är ärans prål?
Gift i gyllne skål,
dryck som törsten inte släcker,
resekost som inte räcker
fram till resans mål,
det är ärans prål.
7. Ack, i tidens hav
får det allt sin grav
likt Egyptens stolta härar;
men om du din Herre ärar
går du ej i kvav
här i tidens hav.
8. Se det goda land
på den andra strand,
dit Guds folk igenom strider,
genom hav och öknar skrider
vid sin Josuas hand.
Sök det goda land!
9. Arvet ej förspill
som nu hör dej till.
Följ då Jesus, bed och vaka,
världen och dej själv försaka.
Han ditt bästa vill.
Arvet ej förspill.
10. Vaka, bed och strid
än en liten tid.
Så ditt Kanaan du ska hinna,
kronan undfå, palmen vinna
i en evig frid.
Vaka, bed och strid!
VAR HÄLSAD, SKÖNA MORGONSTUND
*1. Var hälsad, sköna morgonstund,
som av profeters helga mun
är oss bebådad vorden!
Du stora dag, du sälla dag,
på vilken himlens välbehag
ännu besöker jorden!
Unga
sjunga
med de gamla,
sig församla
jordens böner
kring den störste av dess söner.
*2. Guds väsens avbild, och likväl
en mänskoson, på det var själ
må glad till honom lända,
han kommer, följd av frid och hopp,
de villade att söka opp
och hjälpa de elända,
värma,
närma
till varandra
dem som vandra
kärlekslösa
och ur usla brunnar ösa.
*3. Han tårar fälla skall som vi,
förstå vår nöd och stå oss bi
med kraften av sin Anda,
förkunna oss sin Faders råd
och sötman av en evig nåd
i sorgekalken blanda,
strida,
lida,
dödens smärta,
att vårt hjärta
frid må vinna
och en öppnad himmel finna.
*4. Han kommer, till vår frälsning sänd,
och nådens sol, av honom tänd,
skall sig ej mera dölja.
Han själv vår herde vara vill,
att vi må honom höra till
och honom efterfölja,
nöjda,
höjda
över tiden
och i friden
av hans rike
en gång varda honom like.
VAR ÄR DEN VÄN SOM ÖVERALLT JAG SÖKER
1. Var är den Vän som överallt jag söker?
När dagen gryr, min längtan bara ökar.
När dagen flyr, jag än ej honom finner,
fast hjärta brinner.
2. Jag ser hans spår varhelst en kraft sej röjer
en blomma doftar och ett ax sej böjer.
Ja, i den suck jag drar, den luft jag andas
hans kärlek blandas.
3. Jag hör hans röst där sommarvinden susar,
där lunden sjunger och där floden brusasr;
jag hör den ljuvast i mitt hjärta tala
och mej hugsvala.
4. Likväl ett töcken mej från honom stänger:
min bön, men ej min blick till honom tränger.
O, att jag kunde nå dithän med båda
och honom skåda!
5. Ack, när så mycket skönt i varje åder
av skapelsen och livet sej förråder,
hur skön då måste själva källan vara,
den evigt klara!
VEM HÖR JAG VÄL TILL?
1. Vem hör jag väl till?
Åt Herren jag vill
mej ge i min nöd,
mej ge i min glädje,
i liv och i död.
Mej, vart han än går,
av nåd han tillstädje
att följa sitt spår!
2. Mej sökte hans blick,
fast vilse jag gick;
mej har han ej dömt
för alla de gånger
jag honom förglömt.
Han känner min brist,
men också min ånger,
och hjälper mej visst.
3. Du saliga tro!
Du heliga ro!
Du himmelska tröst,
den enda som gäller
för sargade bröst!
För Medlarens skull
den Evige fäller
ej trädet omkull.
4. Han låtit det stå,
men frukter därpå
han år ifrån år
förgäves dock spanar.
Ack! ännu det står
så ofruktbart torrt -
nu döden han manar
att hugga det bort.
5. Då hörs där en röst
av mildhet och tröst;
till tronen den går
och nåden förlänger
kanhända ett år.
Den rösten är din,
o Jesus! den tränger
så djupt hos mej in.
6. Dej hör jag nu till,
dej, Herre, som vill
ej syndarens död,
men att han sej vänder
till dej i sin nöd,
ja, lämnar sej hel
och av dina händer
får motta sin del!
VEM ÄR DEN SOM SKULDFRI TRÄDER
1. Vem är den som skuldfri träder
inför Gud i Sions gårdar?
Den som sej i Kristus kläder
och sin första kärlek vårdar.
O min själ, i fröjd och smärta
höre du från himlen ljudet:
kärlek av ett helgat hjärta
huvudsumman är av budet.
2. Tänk på honom som var frestad
såsom du i alla stycken,
honom, som vid korset fästad
drack för dej den bittra drycken.
Ren och helig, han allena
kunde frälsning oss förvärva,
så att, heliga och rena,
vi får paradiset ärva.
3. I det heligsta ingången
han åt dej försoning funnit,
dej som var i synder fången
har han frihet återvunnit,
för att du med honom sedan
skulle leva i hans rike,
och, i honom helig redan,
alltmer bli den honom like.
4. Upp, min själ, att korset bära
och i Andens rustning övas!
Vill du kämpa till Guds ära,
du i frestelser ska prövas.
Salig den som tåligt lider,
den ska tröst och styrka finna.
Salig den som modigt strider,
den ska livets krona vinna.
*5. Salig, salig den som kände,
den som trodde dej allena,
sanne Gud, och den du sände
att med dej oss än förena!
Jesus Kristus, du är vorden
vägen, sanningen och livet,
och i himlen och på jorden
är ej annat namn oss givet.
VI LOVAR DEJ, O STORE GUD
*1. Vi lovar dej, o store Gud.
Med makt och ära går ditt bud,
ditt helga ord,
kring himlar och kring jord.
Helig, helig, helig är Herren Gud.
*2. Din kyrka glädes i ditt skygd,
hon på ett hälleberg är byggd.
Till domens stund
hon vilar på sin grund.
Helig, helig, helig är Herren Gud.
*3. Ditt folk omkring din tron en gång
skall sjunga segerns höga sång,
där kerubim
skall sjunga segerns höga sång,
där kerubim
besvarar serafim:
Helig, helig, helig är Herren Gud.
Helig, helig, helig är Herren Gud.
VÅRA STUNDER ILAR
1. Våra stunder ilar
till sin tysta hamn.
Låt oss få vår vila,
Jesus, i din famn,
och, till målet komna,
somna
i ditt dyra namn.
2. Dina änglar skicka
till den bädd där vi
ur din kalk får dricka,
må de stå oss bi,
och från tunga banden
anden
göra evigt fri.
3. Snart får den sej svalka
efter stridens kvalm
och Guds tron sej nalka,
krönt av segerns palm,
ja, med själ och tunga
sjunga
livets morgonpsalm!
till sin tysta hamn.
Låt oss få vår vila,
Jesus, i din famn,
och, till målet komna,
somna
i ditt dyra namn.
2. Dina änglar skicka
till den bädd där vi
ur din kalk får dricka,
må de stå oss bi,
och från tunga banden
anden
göra evigt fri.
3. Snart får den sej svalka
efter stridens kvalm
och Guds tron sej nalka,
krönt av segerns palm,
ja, med själ och tunga
sjunga
livets morgonpsalm!
VÄKTARE PÅ SIONS MURAR
1. Väktare på Sions murar,
skåda vidden av ditt kall!
Inför den som prövar njurar
räkenskap du göra skall.
Vårda Kristi får och lamm,
träd med herdestaven fram,
vaksam, fridsam, lyckosam.
2. Skriv det konungsliga budet
tidigt i de ungas bröst.
Låt av nåden utgå ljudet
till de ångerfullas tröst.
Vilsefördas ledsven var,
svagas tillflykt och försvar
och de armas vän och far.
3. Var på tidens tecken vaken,
var vid dess fördärv ej ljum.
Låt den helga ljusastaken
inte stötas från sitt rum.
Bäva ej i stormig tid,
manligt emot ulvar strid,
tåligt Kristi smälek lid.
4. Sök din ära i Guds ära,
i hans styrka blir du stark.
Gå att som apostel lära,
leda rätt som patriark.
Upphöj korsets livsbanér,
så att hela världen ser:
Gud i Kristus segern ger.
5. Dig den högste Herden lede,
du som leda skall hans hjord.
Dig han styrke och berede
med sin Ande och sitt ord.
Give han, vars kors du bar,
dig en krona evigt klar,
när din kamp du kämpat har.
VÄLSIGNA, GODE GUD, REGERING, FOLK OCH LAND
Välsigna, gode Gud,
regering, folk och land,
och sträck din milda allmaktshand
ut över slott och hydda!
Ge enighet och fred,
oss i din fruktan stärk,
välsigna våra händers verk
och våra hem beskydda.
Ge tålamod, ge kämpamod
i motgång och i fara,
ge alla kraft att liv och blod
för allmänt väl ej spara.
Vår Skapare, så vis och god,
ditt eget verk bevara!
regering, folk och land,
och sträck din milda allmaktshand
ut över slott och hydda!
Ge enighet och fred,
oss i din fruktan stärk,
välsigna våra händers verk
och våra hem beskydda.
Ge tålamod, ge kämpamod
i motgång och i fara,
ge alla kraft att liv och blod
för allmänt väl ej spara.
Vår Skapare, så vis och god,
ditt eget verk bevara!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar