Laurentius Petri Gothus

LAURENTIUS PETRI GOTHUS
1500-talet








EN SYNDARE




1. En syndare som sov i syndens dvala

en dag en röst från himlen hörde tala:

"Stå upp! Gå ut i morgonluften svala.
Se hur Guds ljus bestrålar berg och dalar!"

2. "Vems är den röst som når till hjärtegrunden?"
"En himmelsk väns, jag är med dej förbunden.
Så sov ej mer! Likt fågeln där i lunden
sjung Herrens lov den sköna morgonstunden."

3. "Ett sorgset bröst har ingen sorglös tunga.
I själanöd, vem kan med glädje sjunga?
Bland jordens barn, de gamla som de unga,
är nöden stor, för synd kan svårt betunga."

4. "När syndaren till Gud sej vill omvända
Gud nåd och hjälp från höjden lovat sända.
Han sett din nöd, och vad som nu ska hända
är att han liv och ljus hos dej ska tända."

5. Och syndaren stod upp att måltid spisa,
hans håg blev varm och Gud han ville prisa.
Nu himlens ljus han såg till själens lisa,
och andaktsfull han sjöng sin morgonvisa:

6. "Du gode Gud, låt nådens sol upprinna,
så syndens nöd kan i dess ljus försvinna.
Din Andes kraft låt mej, o Jesus, finna,
låt mej i dag din helga vänskap vinna.

7. Pris vare dej som inte lät mej sova
i syndens sömn hos mörkrets makter dova! 
Ta mot mej nu! Jag tacka vill och lova
för nåd och ljus jag får av dej som gåva. 

8. Försonare, du har för mej och alla
tömt vredens kalk och smakat dödens galla.
Dej vill jag tro och älska och åkalla
och med din hjälp ej mer i synden falla." 

MEDAN MAN LEVER I VÄRLDEN HÄR



1. Medan man lever i världen här
skall man besinna och minnas det väl
att döden snart skall oss gästa:
"O människa, du skall nu följa med mej,
jag vill inte längre fördröja med dej",
så kallar han oss och vår nästa.
O Jesus, o Jesus!
Hjälp oss betänka vårt bästa.

2. Den stund vi lever och mår helt väl,
då aktar vi litet vår fattiga själ,
som synden skall dyrt få betala.
Vi river och slår efter världens ting,
vår håg den löper all världen omkring
och önskar så tiden förhala.
O människa, o människa!
Ja, det skall din själ få betala.

3. Lekamen lägges i jorden igen,
den rörs inte mer än en nergrävd sten,
när livstiden väl går till ända!
Nu vänner och fränder tar pengar och gull,
din kropp de begraver i svarta mull,
men godset vill de använda.
O människa, o människa!
Vart tror du att själen skall lända?

4. När själen kommer för domen att stå,
hon darrar och fruktar för hur det skall gå
och minnena känns då så svåra.
Hon ser sina gärningar framför sej stå
och ville då gärna vara långt därifrån,
hon fäller otaliga tårar.
O människa, o människa!
Vad vill du din Herre då svara?

5. Så kläd den nakna och låna hus därtill,
och visa dem väg, som du ser fara vill,
och hjälp att de döda begrava.
Hugsvala den som bedrövad är
och vårda den sjuke, hans börda bär,
de gärningar vill Gud av oss hava.
O människa, o människa!
Gör det i alla dina dagar.

6. Men tro dej inte förtjäna därmed
Gud Faders vänskap och andliga fred,
den ges för vad Sonen fick lida:
han har ju så dyrt återlöst din själ
med pina och död, han vill lösa dej väl
från evig ångest och kvidan.
O Jesus, o Jesus!
I tron vi din ankomst må bida.