Prudentius

AURELIUS PRUDENTIUS
400-talet

















EVIGT INNAN HIMLENS FÄSTE




1. Evigt innan himlens fäste,
innan jorden ännu var
Fadern i sitt hjärtas kärlek
Ordet, Ljuset, Livet bar,
Herren över det som stundar,
det som är och varit har
nu och i all evighet.

2. Han till glädje för all världen
föds till jorden denna stund.
Nu för människornas frälsning
lägger han en klippfast grund,
sluter med ett fallet släkte
nådens heliga förbund
nu och i all evighet.

3. Salig, salig denna stunden!
Högt benådad Jungfrun var
och befruktad av Guds Ande
Återlösaren hon bar.
Gudabarnet av vårt släkte
här sin boning bland oss tar,
nu och i all evighet.

4. Honom skådade ur fjärran
siarna i Israel,
efter honom Guds profeter
längtade av all sin själ,
och i honom folkens vise
sett sin frälsning och sitt väl
nu och i all evighet.


5. Till hans ära himlen sjunger,
änglar höjer jubelsång.
Män och kvinnor, små och stora,
stämme in på samma gång,
ja, i enig, ljuvlig samklang,
fri från syndens skuld och tvång,
nu och i all evighet.














NU TYSTNE DE KLAGANDE LJUDEN




1. Nu tystne de klagande ljuden
och stille sej tårarnas flöden!
Till liv och odödlighet bjuden
är mänskan av Gud genom döden.

2. Vad säger de fredliga vårdar?
Vad är det som runorna lovar?
"De sälla som bor i Guds gårdar,
de är inte döda, de sover."

3. Begärens och stormarnas ilar
och jordiska sorgen och fröjden,
de stör inte stoftet som vilar,
ej anden som lever i höjden.

4. En dag även känslan och modet
skall domnade benen uppliva
och värmen och spelande blodet
de stannade pulsarna driva,

5. och vissnade lemmar, som griften
i mörker och tystnad förblandar,
högt över förgängelsens skiften
förklaras kring saliga andar.

6. Det höstliga kornet som jordas
skall vintern ej kunna föröda,
vid vårsolens blick det fullbordas
till sommarens gyllene gröda.

7. Så, värmd av det eviga ljuset
och vårdad för sällare tider
står kroppen förskönad ur gruset
och mera ej dör eller lider.

8. Omhägna med nattliga friden
du jord, vad vi lagt i din gömma.
När natten en gång är förliden
skall Skaparen kroppen ej glömma.

9. En ande som bad och som trodde
där ägde sin älskade boning.
En brinnande vishet där bodde,
som närdes av Kristi försoning.

10. När skapelsens grundvalar skakar
och himlabasunen har dönat,
ger Herren oss allting tillbaka
förädlat och nytt och förskönat.








SJUNG I HIMLENS LJUSA HÖJDER

)

1. Sjung i himlens ljusa höjder,
sjung Guds lov, du änglahär!
Allt vad liv och anda äger
prise den som livet är.
Stäm nu upp en mäktig världskör,
ingen stämma svike här.

2. "Tig!" åt stormens brus han sade,
när dess vreda hot han såg,
såg mot bräcklig farkost välvas
upp det dunkla djupets våg;
strax det näpsta vädret lydde: 
som en spegel havet låg.

3. När en son, av döden rövad
i sin ungdoms sköna vår,
bäres ut, och modern gråter
sorgens tårar vid hans bår,
"unge man, stå upp!" han bjuder.
Ynglingen står upp och går.

4. O, låt stämman ljuvligt klinga,
tungan röras utan tvång,
sjung om lidandet som frälste,
uppstäm påskens segersång,
sjung om honom, livets furste,
som skall väcka oss en gång!

5. Vilken syn, när lemmar växer
ur förtorkad aska opp,
när det kalla stoftet livas
än en gång av blodets lopp,
och av hudens täcke höljes 
ben och kött på nydant kropp!

6. Sist, när dödens makt betvingad,
människan förlossad var,
han, att himlens tron bestiga,
återvände till sin Far,
tidens kval åt korsets hjälte
evig äras frukter bar.

7. Honom gamla män och unga,
mödrar, jungfrur, späda mör
prisar med sin själ och tunga,
barns och dibarns röst man hör,
allas toner i förening
brusar fram i väldig kör.

8. Flodens snabba silvervågor
och den höga strandens vall
dag och natt och luft och skogar,
sol och snö och vattenfall,
allt i seklers alla sekler
Herrens lov förkunna skall.