Columbus

SAMUEL JONAE COLUMBUS
1600-talet








DET VIDA, VILDA HAV


1. Det vida, vilda hav 
nu synes milt och blitt, 
men strax av stormen vrett, 
av fräsand´ fradgan vitt, 
dess vågor brusar grymt, 
dess buller skräckligt hörs, 
en farkost rivs och drivs 
och snart från leden förs. 

2. På världens öppna hav 
har oss vårt öde satt. 
Vi vankar av och till, 
vi ömsar dag med natt. 
Vind, motvind, lugn och storm 
till skiftes finner vi, 
mång´ dödlig farlighet 
vi blinda svävar i. 

3. Mång´ prydlig kust och strand
vi skådar här och där,
till mången härlig ö
vi färdas med begär.
Men skada, man ej vet
vad örter som där är,
mångt sockersött förgift
vår sinnesfrid förtär.

4. Står seglet fullt och stint,
yvs man av lycka god,
var våg då höjer upp
vårt arma, stolta mod.
Strax lyckan vidrig är
har modet sagt god natt,
förtvivlan, sorg och harm
har så dess rum besatt.  

5. Nu seglas lustigt av, 
nu går för vind och våg, 
man far så lyckligt dit
man fikar med sin håg.
Men snart har stormen växt
och annan utsikt skänkt,
man ofta driven blir
dit aldrig man sej tänkt.

6. Ja, ofta sker, tyvärr,
ja, även under fred,
att skeppet får en stöt
och sakta sjunker ned.
Man seglar frejdigt fram,
men störtas ned i kvav,
man ärnar sig till lands,
men får i sjön sin grav.

7. Säll den som foga kan
sej visligt efter vind,
och när den blåser starkt
tar några segel in,
sandrevlar, klippor skyr
och ser sej varligt för,
och kan ha tålamod
när mest man vänta bör.


8. Ja, säll den eftergår 
den rätta segelnål, 
den sanna stjärnans ljus 
till det utvalda mål. 
Fast havets böljor blå 
anfäktar bord och stam, 
han efter faran får 
dock sist en önskad hamn.

9. Du store Gud, som oss
och världen skapat har,  
nu ock vår gode Gud,
vår tröst och styrman var.
Nu våra hjärtan rör
med nådens ljuva vind,
så ska vi komma fram
och gå i himlen in. 







SÅ HAR DÅ DENNA DAG



1. Så har då denna dag
allt efter Guds behag
fram till sin ände nått
och natten, sömnens vän,
har nu för oss igen
i ljusets rum uppstått.

2. Du höga himlamakt,
som jordens nedre trakt
med dina himlabloss
förändrar underlig,
själv oföränderlig
vik aldrig bort från oss.

3. Snart tillsluts ögonen,
en himmelsk änglavän
sänd till min hjälp åstad
att hålla trogen vård
om hem och hus och gård
och om min vilostad.

4. Jag kläderna tar av,
min synd, o Gud, begrav
i Kristi sidosår,
så ska min skröplighet
bli vänd i härlighet
när jag ur jord uppstår.

5. Av hjärtat ska jag sen
från alla synder ren
och i en härlig skrud
lovsjunga dej, som såg 
hur jag i synden låg
och lyfte upp mej, Gud!







VÅR HÖGSTE HERRE, GUD




1. Vår högste herre, Gud,
som allt så väl har lagat,
han av sitt milda råd
i nåder så behagat
att allt som jordiskt är,
som växlar i en ring,
dock till sitt väsen är
ett oförändrat ting.

2. Snart vattnet stilla syns,
men snart det översvallar
skog, åker, äng och mark,
ja, sköna hus och hallar;
snart sjunker det i jord
och i jord sitt lopp,
i ådror av och till,
som blod i mänskokropp.

3. Snart stiger det i höjd,
då plägar man det kalla
en dimma, töcken, moln,
och snart det plär nedfalla,
då kallas det för regn,
i kyla is och snö,
men vattnet blir som förr
när det har smält i tö.

4. En slik förändringslag
är jorden undergiven,
snart är hon jord och snart
till gräs och örter bliven,
som sen förtäres opp,
vad förr var jord blir då
till senor, kött och kropp,
Gud har oss skapat så.

5. Men som allt vatten sist
till havet åter länder,
just så vad jordiskt är
till jorden återvänder.
Från öster, väster, sör
och från vår kalla nord
går vi till samma mål:
vi lägges ner i jord.

6. Är det ej klagan värt,
att vi Guds ädla gåvor,
vår ungdoms mod och makt,
ja, många sköna håvor
ej längre till vår lust
och nöje njuta får;
ja, bäst vi lever här
vi bort från världen går.

7. Regnbågen härlig syns,
när den sin himmel målar.
Strax har den farit bort,
ej mer med färger prålar.
Så går det med vår kropp,
som är skönt formad mull.
Nu står den stark och rak,
strax segnar den omkull.

8. I spånor, halm och strå
eldslågan lätt kan tändas,
men se och märk hur snart
den brunnen är och ändas.
Så går det med vårt liv,
som sej så vackert ter.
Nu lyser det så ljust,
strax syns det inte mer.

9. Ack, himmel, varför har
vårt liv så avsnört blivit,
så att naturen ej
oss tusen år medgivit,
på vilka vi Guds verk
på jorden måtte se,
allt till den Högstes lov
och vår förnöjelse?

10. Men vad, ack, vad vill jag
dej, Herre, föreskriva!
Vill jag med mitt förnuft
in i din rådsal kliva?
Förlåt, o store Gud, 
förlåt mitt överdåd,
vi vilse far, men du
är allvis i ditt råd.

11. Jag då av all min håg
din godhet må betänka,
och vid din vissa tröst
mitt hela hjärta länka.
Om nu en sorgedag 
min kropp ska föra hän,
ska sist en glädjedag 
mej kroppen ge igen.

12. Så vill jag aldrig mer
i sorgen ge mej över,
din nåd i liv och död
är allt vad jag behöver.
Vill du mej kalla hän - 
välan, jag är tillreds!
Vill du ha kvar mej här -
välan, jag är tillfreds! 





ÄR JAG EJ RIK AV GYLLNE STYCKEN


1. Är jag ej rik av gyllne stycken,
ja, har jag inga skatter här,
mej himlen givit nåd så mycken
och glädje ännu till mej bär.
Det är ett gästabud var dag:
det äkta ståndet prisar jag.

2. Naturen vill jag glad bejaka,
att leva ensam ängsligt är.
Den minsta fågel har en maka
som den kan hålla hjärtligt kär.
Ja, allt som liv och anda har
vill prisa det att bilda par.

3. Om sorgemolnen hit än driver,
och ingenting jag mer förstår,
en gång dem solen sönderriver,
när Gud så vill det övergår.
Och under tiden än hans nåd
för liv och äktenskap vet råd.

4. Solblomma röd av kärleksminne, 
sig skickar efter solen sin; 
så också jag med vördsamt sinne
ska gå tillhanda vännen min.
Gott hjärtelag är ju det band,
som håller samman hem och land.

5. Vad lust att le när kärlek driver
och den som rår vill tjäna väl,
när två blir ett i älskogsiver
så innerligt till kropp och själ!
En blir den andras högra hand,
o himmelsljuva kärleksband!