1800-talet
MÖRKT VAR DJUPET
1. Mörkt var djupet. I den tysta natten
svävar Herrens ande över vatten:
livets fläkt igenom rymden far.
Havets böljor häver sej och brusar,
vindens första dunkla suckar susar.
Vaknande, Naturen andan drar.
2. Ljuvt av skönhet omsluts redan gruset.
Vattnet skimrar: ty det nya ljuset
ser sej speglat i den klara våg,
som i famnen unga jorden sluter,
och i evig längtans svall sej gjuter
kring den skönhet i dess armar låg.
3. Smäktar under hettans brand Naturen,
kommer du, av lätta skyar buren,
liksom tröstens bud till Hagar sänt.
Himlen lockar du hit ned till jorden,
här dess enda rena spegel vorden,
klara, underbara element!
4. Säg, vad sjunger väl din blåa bölja,
som mej lockar, att med blicken följa
i din virvel, i din svala famn?
Minns du ännu tidens första stunder?
Har du speglat Edens sköna lunder?
Söker rastlöst nu dess flydda hamn?
5. Dock — du får i Nådens solsken glimma,
sällt ännu — i dopets helga timma
kyssa barnets späda huvud ömt.
Dina klara tårar sakta bävar;
ty du känner Herrens ande sväva
kring sitt verk, som aldrig än han glömt.
6. Sjung ni, vågor! Klara bölja, svalla!
Nu jag vet, vartill vi längtar alla:
nya himlar och en nyfödd jord.
Våg på våg må darrande förrinna,
mänska efter mänska tyst försvinna;
hoppet vilar lugnt vid löftets ord!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar