1700-talet
JAG TACKAR DEJ, MIN GUD
att fri från ve och våda
jag föddes av min mor
och ljuset kunde skåda,
att du på himlens mål
förrän jag föddes tänkt,
att du mej kropp och själ,
förnuft och sinnen skänkt.
2. Jag tackar dej, min Gud,
att du mej gett tillbaka
den sköna arvedel
som Adam fick försaka,
att du din Son lät dö
och mej förlossning få,
så jag, från träldom frälst,
får fri i Kristus gå.
3. Jag tackar dej, min Gud,
att du har räckt mej handen
och givit mej till tröst
den gode helge Anden,
som till din kännedom
mitt stela sinne drar
och i den rätta tron
mitt hjärta helgat har.
4. Jag tackar dej, min Gud,
att du ditt ord utsänder,
att det förkunnat blir
kring alla världens länder,
att när jag tvivlar så
mitt mod förlorat är,
det tröst och tålamod
och hopp tillbaka bär.
5. Jag tackar dej, min Gud,
för dopet du instiftat,
där satan avsagd är,
ett vatten oförgiftat,
där livets källa jag
med modersskötet fann,
som Kristi kyrkas är
och pånyttföda kan.
6. Jag tackar dej, min Gud,
som än mitt bästa menar
och i din nattvard själv
dej med min själ förenar.
Här är den hemlighet
som ingen kan förstå,
som djävlar häpnar vid
och änglar undrar på.
7. Till sist vill jag på nytt
få ge dej tack och heder
för löftet att du än
en boning mej bereder,
där i den helga stad
dit du ska hämta mej.
Tänk, hur min själ en gång
där ska få tacka dej!
NU SLUTAR SNART MIN VANDRING OCH MIN MÖDA
AUKTORENS SALIGA FÖRTRÖSTAN OCH SLUTSÅNG
1. Nu slutar snart min vandring och min möda,
ja, Gud ske lov, min jämmer stillar sej!
Nu ser jag bortom dagens morgonröda
hur Gud, min sol, för evigt lyser mej!
Så sällsamt glad min själ till frid jag sänder!
I tankarna jag vistas utom mej.
Jag flyttar bort till salighetens länder,
ja, Gud ske lov, min jämmer stillar sej!
2. Liksom en dröm nu är och snart försvinner,
ett ovisst visst oss ger att hugnas av,
som strömmen bort i moderns sköte rinner
och samlas i det vida, vilda hav,
som skuggan, bäst den syns, har undanfarit
och blott en skymt utav sitt väsen ger,
så är vad jag i denna världen varit
en dröm, en ström, en skugga och ej mer.
3. Nu får ni ro, ni trötta leder, smaka,
för vilka ro i världens öden trytt.
Jag önskar ej min vandring mer tillbaka,
sen jag har hit till svala skuggan flytt.
Snart vilar sej min kropp i kylda sanden
och i sitt rum en ljuvlig svalka får,
snart gläder sej hos Gud den sälla anden,
hur väl det dock med mej på slutet går!
4. Här får jag mej i vällust strömmar bada,
mitt förra kval har glädjen slukat opp.
Mej gläder den som gör de trogna glada,
se, vunnen är min längtan och mitt hopp.
Fullkomlighet och ljus mej vill omgiva,
fast ingen här min stora lycka tror.
Ack, gode Gud, hur skall jag då beskriva
det rum där nådens rika fullhet bor?
5. Som fåglar små som vill sej glada göra,
när solens sken dem lockar ut till ro,
men som så snart sej åskan låter höra
strax söker upp sitt hus, sitt hem och bo,
så söker jag min säkerhet att njuta
- här kan ju bli, vem vet, en usel tid -
så att, om Gud sin vrede vill utgjuta,
jag vila må och sova sött i frid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar