1700-talet
DEN HIND, SOM SÅ SNART
1. Den hind, som så snart
så kringjagad vart
när gryning det blev,
i psalm tjugoandra
kung David beskrev
- en bild, oss till stöd,
att Gud skulle vandra
i landsflykt och nöd.
2. Vår Herre som då
förnedrades så
blev därmed en tolk
att så skulle hända
hans egendomsfolk;
märk även däri:
på jorden omvända
skall främlingar bli.
3. Vad under då att
i blindhet och natt
tyrannerna vill
så grymma och vilda
mot Sion slå till.
Ty himmel och grus,
de är ju så skilda
som mörker och ljus.
4. Till följe därav
på tillvarons hav
vår kullriga båt
i stormar och vågor
blir driven och våt,
när ondskan far blind
förbi våra plågor
med strykande vind.
5. Men hur det än är,
bland stormar och skär,
vår Gud med oss står,
vad än kan tillstunda
vi aldrig förgår.
Vårt A och vårt O,
han låtsar blott blunda,
att pröva vår tro.
6. Den väg är nu vår,
som fordom var svår
till himmelens land
för helga profeter
på stridernas strand,
i blodfärgad skrud,
med kungen som heter
vår broder och Gud.
7. Så tåga vi fram
förnöjda som lamm
med vad som oss sker,
vi ser där vi vandrar
den hjältens banér,
som har i sin hand
det ena och andra
vårt fädernesland.
8. Besinna då väl,
min sårade själ,
den väg du nu går
är trampad i över
sextusende år.
Så var nu tillfreds,
ty vad du behöver
är redan tillreds.
9. De för inte krig,
Guds barn, emot dig,
vår överstepräst,
den blodige Guden,
den hatar de mest.
Hans heliga ord
för greken och juden
är villa och mord.
10. En jude och grek,
ja, skrymtan och svek,
i var och en bor,
han hete en kristen,
en turk eller mor,
så länge Guds nåd
ej upphävt den bristen,
otrons överdåd.
11. Men skulle den själ
som hatar vårt väl
nu omvända sig,
man honom strax för i
den törniga stig
han anvisat oss.
Som Saulus förgör vi,
som Paulus förgås.
12. Men ära och makt
ske Herren, som lagt
vår salighets grund
och helgat vår anda
i nådens förbund.
Den Herren vi må
gå evigt tillhanda.
Gud låte oss gå!
DET STÅR ATT GUD VAR DÖD
1. Det står att Gud var död
för alla mänskosjälar,
så döden har ej stöd
att göra oss till trälar.
Tro att Guds ord är sant,
så visst som han är Gud:
han är vår anförvant,
vill klä oss i sin skrud.
2. Det ordet Gud för mej
och Abraham har skrivit
att Herren Jesus sej
åt mej och honom givit,
och så har varje själ
som här på Jesus tror
sin barnarätt så väl
som en i himlens kor.
3. Ty Abraham där är
i tron på Jesu pina,
han sitter inte där
så hög för dygder sina.
Nej, han som jag är stor
i Lammets död och blod,
den det i hjärtat tror
får glatt och muntert mod.
4. Guds evangelium
och Ande det förklarar,
får det i hjärtat rum
och själens genljud svarar
med amen, lov och fröjd,
så är min bättring sann,
båd´ Gud och jag är nöjd
och all min dom försvann.
DU HELGA DAG, DU SMÄRTANS STUND
1. Du helga dag, du smärtans stund
DU HELGA STAD, JERUSALEM
för alla mänskosjälar,
så döden har ej stöd
att göra oss till trälar.
Tro att Guds ord är sant,
så visst som han är Gud:
han är vår anförvant,
vill klä oss i sin skrud.
2. Det ordet Gud för mej
och Abraham har skrivit
att Herren Jesus sej
åt mej och honom givit,
och så har varje själ
som här på Jesus tror
sin barnarätt så väl
som en i himlens kor.
3. Ty Abraham där är
i tron på Jesu pina,
han sitter inte där
så hög för dygder sina.
Nej, han som jag är stor
i Lammets död och blod,
den det i hjärtat tror
får glatt och muntert mod.
4. Guds evangelium
och Ande det förklarar,
får det i hjärtat rum
och själens genljud svarar
med amen, lov och fröjd,
så är min bättring sann,
båd´ Gud och jag är nöjd
och all min dom försvann.
DU HELGA DAG, DU SMÄRTANS STUND
1. Du helga dag, du smärtans stund
då salighetens dyra grund
blev lagd i Jesu blod och sår;
dej minns vi genom alla år.
2. Kom, folk och släkten, ge nu akt:
se hur en hjälte går till slakt,
en stor och majestätisk man
men mycket plågad, vem är han?
3. Han är vår Gud och anförvant,
all världens liv, ja, det är sant,
han är den helga kvinnosäd
som ger oss frukt från livets träd,
4. den andre Adam, som för oss
beslutat själv i nöd förgås,
så är han om vår välfärd mån,
den store Gudens ende Son.
5. Vem har i mänskligheten del
och kan idag gå kall och stel?
Ack, du som liv och anda har,
vid denna akt tillstädes var!
6. Kom fram till örtagården här
och se hur stor hans ångest är,
han nalkas evigheters kval
för millioner själars tal.
7. Min Gud, du kämpar mycket svårt,
min Gud, det tar dej alltför hårt.
Nu ser jag vad det kostar dej,
min Goel, att förlossa mej.
8. Jag undrar hur du härdar ut.
Så outsägligt tungt beslut!
Men se, det är det fridens råd
du fattat själv av evig nåd.
9. Och just som vi med andakt såg
att du i bön till Fadern låg,
så fängslas du av mörkrets makt,
en spetsgård slår nu om dej vakt.
10. Du går, ja, villigt går du fram
till döden, som ett felfritt lamm,
när du leds bort att slita spö,
anklagas, smädas, dömas, dö.
11. All världen, se nu hur det går:
vår Skapare för domen står!
Se hur han tålig, mild och god
för oss vill offra liv och blod.
12. Du Abrams släkt, vad tänker du?
Säg vad du tar dej för just nu!
Den fånge i din hand du har
har spisat hemma hos din far.
13. Hur går du åt din nådastol,
all himlens glans och jordens sol,
som förde dej med väldig hand
ur träldom in i Kanaans land?
14. Trots allt det blod du offrat har,
som tydlig föremålning var,
så känner du dock ej igen
Messias, rätta Frälsaren.
15. Den ende som är ren som snö
av romarmakten döms att dö.
Ack, Jesus, blir den domen din,
som evigt borde vara min?
16. Låt oss nu alla stå i ring
och skåda dessa underting
kring Jesu kors, kring Golgata,
kring Herren över himlarna.
17. Här ser vi nu vår Gud upphängd
för oss och jordens syndamängd.
Ja, här är nu Guds rena Lamm
förbannat fäst vid korsets stam.
18. Han spikas, smädas, pinas, ja,
förbannas, dödas som han sa,
och allting sej i sinnet satt
att mitt på dagen göra natt.
19. Här står det jämmerligen till,
men kosta vad det kosta vill,
om jorden som han själv har byggt
som brand ur elden skall bli ryckt.
20. Det kostar outsägligt på,
men han av kärlek tänkte så:
"för bruden gör jag det med ro,
ack, att hon bara ville tro!"
21. Så blev allt färdigt, väl beställt,
och fallna släktet kan bli sällt.
Nu är vi alla Adams barn
förlossade ur dödens garn.
22. Var är nu gamla ormen stadd?
Vad sticker nu hans ettergadd?
Var ligger nu ditt stulna rov,
du Edens tjuv och arga bov?
23. Gå, satan, bort med evig skam,
besegrad av ett menlöst lamm,
i bojorna som själv du smitt
till avgrundsmörka fängslet ditt.
24. Här står vår segerhjälte stor
på platsen kvar, vår Gud och bror,
i segerdräkten vit och röd
och triumferar i sin död.
25. Så går han i det helga in,
till Herren Gud och Fadern sin,
han banar väg, ger fri pardon
och plats vid sin och Faderns tron.
26. Tro det så skall din själ få ro!
Ta aldrig an en annan tro!
Ditt liv, ditt arv består däri -
Ta aldrig an en annan tro!
Ditt liv, ditt arv består däri -
allt annat är bedrägeri.
27. Förbarmande Immanuel,
predika för min skrämda själ
vad helig skrud och salva god
vi äger i ditt dyra blod.
28. Pris, ära, lov, halleluja
åt Herren över himlarna
som själv ger härligheten glans!
Vart mänskohjärta vare hans!
DU HELGA STAD, JERUSALEM
1. Du helga stad, Jerusalem,
i solens land belägen,
du Guds och Lammets sälla hem
som är oss än ur vägen,
vi tänker här med allvar på,
att aldrig ner din sol skall gå,
ej år och tider skifta.
2. Där går en älv som klar kristall
från evighetsmonarken,
som stadens ägor vattna skall
och livets trän i parken.
Guds Lamm, som rikets skuld betalt,
förblir där allt för dem han valt,
i alla evigheter.
3. Men här på jordens nedre krets
allting förvandling lider.
Sej stjärnevärlden likaleds
i ständig vandring vrider.
Skall jorden någonsin få ro,
måst´ Lammet bli dess A och O,
Begynnelsen och Änden.
4. O Fader vår, ske viljan din
som du med oss behagar!
Det nya år som flutit in
att öka nådens dagar
låt bli en nådens period,
och Jesu Kristi dyra blod
upplive Sverige! Amen.
DU HÄRLIGHETS LÅGA OCH EVIGA LJUS
1. Du härlighets låga och eviga ljus,
låt falla från höjden en stråle!
Kom, skingra vårt mörker, vårt skymmande grus,
din Ande för ögonen måle
dig, Jesus, med livliga färger!
2. Kom, öppna försoningens tempel, o Gud,
riv undan den brustna förlåten,
dig visa i översteprästerlig skrud,
den smärtande, blodiga ståten
varmed du förvärvade världen.
i solens land belägen,
du Guds och Lammets sälla hem
som är oss än ur vägen,
vi tänker här med allvar på,
att aldrig ner din sol skall gå,
ej år och tider skifta.
2. Där går en älv som klar kristall
från evighetsmonarken,
som stadens ägor vattna skall
och livets trän i parken.
Guds Lamm, som rikets skuld betalt,
förblir där allt för dem han valt,
i alla evigheter.
3. Men här på jordens nedre krets
allting förvandling lider.
Sej stjärnevärlden likaleds
i ständig vandring vrider.
Skall jorden någonsin få ro,
måst´ Lammet bli dess A och O,
Begynnelsen och Änden.
4. O Fader vår, ske viljan din
som du med oss behagar!
Det nya år som flutit in
att öka nådens dagar
låt bli en nådens period,
och Jesu Kristi dyra blod
upplive Sverige! Amen.
DU HÄRLIGHETS LÅGA OCH EVIGA LJUS
1. Du härlighets låga och eviga ljus,
låt falla från höjden en stråle!
Kom, skingra vårt mörker, vårt skymmande grus,
din Ande för ögonen måle
dig, Jesus, med livliga färger!
2. Kom, öppna försoningens tempel, o Gud,
riv undan den brustna förlåten,
dig visa i översteprästerlig skrud,
den smärtande, blodiga ståten
varmed du förvärvade världen.
3. Jag ser att min brudgum är vit liksom röd,
utkorad bland hundrade tusen,
ditt färgade purpur, din blodiga död,
de bleknade härlighetsljusen,
de utgör min lösen och prydnad.
4. Nu sitter du, store monark, på din tron,
oss mänskor med dig att försona,
tillstäder oss kröna din dyra person
och under din kungliga krona
planterar vår eviga heder.
5. Jag ser dig, min Hjälte, min Konung och Gud
i gudomens härlighet blänka,
där lever du evigt, din fattiga brud
otaliga skatter att skänka.
Tack, älskade brudgum, för detta!
6. Men hör du förlöste, dock fängslade träl:
se Frälsarens blodiga smärta!
Förbarma dig över din fattiga själ,
och om du har människohjärta
så minns den gestalt du har skådat!
DÖD, JAG SKULLE VILJA TALA
DÖD, JAG SKULLE VILJA TALA
1. Död, jag skulle vilja tala
några ord med dej en stund,
innan jag i stilla dvala
somnar i min sista blund.
Om jag tron på Jesus har,
tar du mej i gott förvar.
2. Dö blir då att sluta fela,
dö blir då att sist bli fri,
dö blir då att brister hela,
dö blir då att salig bli,
dö blir då ett evigt liv
i ett saligt tidsfördriv.
3. Satan, var är nu ditt välde?
I den grop du för mej grov
du dej själv för evigt fällde,
ligg nu där och skäms, din bov,
under dödens tyranni
evigt fången - jag är fri.
4. Jag har fröjd som är otalig,
Herrens Ande säger: Skriv,
skriv att var och en är salig
och besitter evigt liv
som, där nu allt kött är hö,
får i Herren Jesus dö.
5. Därför vill jag gärna skilja
mej ifrån min mödas vall,
men jag säger "ske Guds vilja"
om när detta hända skall.
Jesu egendom jag är
lika mycket här som där.
EN BISTER NATT KRING JORDEN STRÄCKTES
1. En bister natt kring jorden sträcktes
av himlens straff och stränga lag:
Guds vredes blixt och dunderslag
i syndens svarta moln uppväcktes.
Vårt arma släkte för sig såg
en avgrund av de största plågor,
en sjö som brann av svavellågor
och själen dödsdömd fängslad låg.
2. Min Gud, vad var här för en jämmer!
Så häftigt Skaparns vrede brann,
att vi ej kunde frälst varann
ur nöd som än vårt samvet klämmer.
Här låg då dessa mänskoliv,
som ingen nådens gryning märkte,
men av förlorad lycka värkte
och dömt varann i agg och kiv.
3. Av nöden kan om hjälpen slutas,
ju högre fara, större råd.
O allra högsta vishets nåd,
för dig vart hjärta bör utgjutas
i evig vördnad till ditt lov:
vem trodde att för slika själar,
så genomonda syndaträlar,
du öppna vill ditt Gudahov?
4. Men o, en sådan härlig gryning
som över jorden nu uppgått
så snart de usla mänskors brott
fått undergå den Högstes syning:
Se, döden dö i liv förbyts,
ty kvinnans Säd skall ormen krossa,
förgäves skall då satan trotsa
när jord och himmel sammanknyts!
5. Här gavs de första nådestrålar
på Evangelii himlavalv,
så hela mörkrets rike skalv,
här slogs de allra tyngsta pålar
som grund för allt vad lycka är.
Nu kom ju själv den vrede Guden
fastän han inte hit var bjuden
och erbjöd först förlikning här!
EN GÅNG, EN GÅNG, EN GÅNG
somnar i min sista blund.
Om jag tron på Jesus har,
tar du mej i gott förvar.
2. Dö blir då att sluta fela,
dö blir då att sist bli fri,
dö blir då att brister hela,
dö blir då att salig bli,
dö blir då ett evigt liv
i ett saligt tidsfördriv.
3. Satan, var är nu ditt välde?
I den grop du för mej grov
du dej själv för evigt fällde,
ligg nu där och skäms, din bov,
under dödens tyranni
evigt fången - jag är fri.
4. Jag har fröjd som är otalig,
Herrens Ande säger: Skriv,
skriv att var och en är salig
och besitter evigt liv
som, där nu allt kött är hö,
får i Herren Jesus dö.
5. Därför vill jag gärna skilja
mej ifrån min mödas vall,
men jag säger "ske Guds vilja"
om när detta hända skall.
Jesu egendom jag är
lika mycket här som där.
EN BISTER NATT KRING JORDEN STRÄCKTES
1. En bister natt kring jorden sträcktes
av himlens straff och stränga lag:
Guds vredes blixt och dunderslag
i syndens svarta moln uppväcktes.
Vårt arma släkte för sig såg
en avgrund av de största plågor,
en sjö som brann av svavellågor
och själen dödsdömd fängslad låg.
2. Min Gud, vad var här för en jämmer!
Så häftigt Skaparns vrede brann,
att vi ej kunde frälst varann
ur nöd som än vårt samvet klämmer.
Här låg då dessa mänskoliv,
som ingen nådens gryning märkte,
men av förlorad lycka värkte
och dömt varann i agg och kiv.
3. Av nöden kan om hjälpen slutas,
ju högre fara, större råd.
O allra högsta vishets nåd,
för dig vart hjärta bör utgjutas
i evig vördnad till ditt lov:
vem trodde att för slika själar,
så genomonda syndaträlar,
du öppna vill ditt Gudahov?
4. Men o, en sådan härlig gryning
som över jorden nu uppgått
så snart de usla mänskors brott
fått undergå den Högstes syning:
Se, döden dö i liv förbyts,
ty kvinnans Säd skall ormen krossa,
förgäves skall då satan trotsa
när jord och himmel sammanknyts!
5. Här gavs de första nådestrålar
på Evangelii himlavalv,
så hela mörkrets rike skalv,
här slogs de allra tyngsta pålar
som grund för allt vad lycka är.
Nu kom ju själv den vrede Guden
fastän han inte hit var bjuden
och erbjöd först förlikning här!
EN GÅNG, EN GÅNG, EN GÅNG
1. En gång, en gång, en gång
skall något härligt hända,
när dagen inne är för brudens hädanfärd.
Då ska ju tidens tvång
i salighet sej vända
och jag blir aldrig mer i Babels bojor snärd.
Den sköna våren
går in för fåren,
och sommaren i härlighet tar aldrig slut.
Vår Herres salighet
blir stor i evighet,
då ärver var och en långt mer än den har tänkt
//: och evigt lov ska offras den som allt har skänkt ://
2. Upp, Salems väktare,
och ring till himlen samman
och öppna templets dörr, där Herren Gud själv står:
det allrahelgaste,
där rätta kärleksflamman
i allan evighet på allas hjärtan rår,
från nådastolen,
från Lammet, solen
som alla arma syndare har återlöst.
Du som har hjälpt mej hit,
o hjälp mej även dit,
så får jag mycket att dej evigt tacka för.
//: Jag lever nu till dess och för din räkning dör ://
FÖRDOLDE GUD OCH URSPRUNGSKÄLLA
skall något härligt hända,
när dagen inne är för brudens hädanfärd.
Då ska ju tidens tvång
i salighet sej vända
och jag blir aldrig mer i Babels bojor snärd.
Den sköna våren
går in för fåren,
och sommaren i härlighet tar aldrig slut.
Vår Herres salighet
blir stor i evighet,
då ärver var och en långt mer än den har tänkt
//: och evigt lov ska offras den som allt har skänkt ://
2. Upp, Salems väktare,
och ring till himlen samman
och öppna templets dörr, där Herren Gud själv står:
det allrahelgaste,
där rätta kärleksflamman
i allan evighet på allas hjärtan rår,
från nådastolen,
från Lammet, solen
som alla arma syndare har återlöst.
Du som har hjälpt mej hit,
o hjälp mej även dit,
så får jag mycket att dej evigt tacka för.
//: Jag lever nu till dess och för din räkning dör ://
FÖRDOLDE GUD OCH URSPRUNGSKÄLLA
1. Fördolde Gud och ursprungskälla
till allt i himmel och på jord.
Vi ser dig styra än och ställa
med makten i ditt blotta ord.
Men outgrundlig är din sed:
än måste allt din vilja följa,
och än tycks du din allmakt dölja
- du vänder allting upp och ned.
2. Ett obegripligt kungavälde
din allmaktshand på jorden för.
Men vi blev häpnast, när det gällde
vad här med dina barn du gör,
då vi med undran skåda fått,
hur du gudomligt oss ledsagar.
Att det är bäst, vad dig behagar,
vi först i efterhand förstått.
3. När något vidrigt sig tilldrager
och hotar med förskräckligt slut,
strax det all ro ifrån oss tager,
ty vi kan ej se vägen ut.
Men händer det att allt går till
så väl och vackert som oss lyster,
då är vi nöjda och förtröstar
på dig så mycket som vi vill.
4. Ett tålamod förutan ände,
Förbarmare, med oss du har.
Vi felar utan återvändo,
men du förblir dock den du var.
Din nåd och tuktan är ju ett.
Fast de så helt olika smakar,
så har du, när vi ser tillbaka,
ment lika väl med ljuvt och lett.
5. Vår käre Far, vårt allt i alla,
du är densamme alla dar.
Inför din tron ska nederfalla
allt det som liv och anda har.
Men i din hand är redan nu,
då vi ska ta dig helt på orden,
all makt i himlen och på jorden.
För evigt prisad vare du!
GAV HÅRDASTE KLIPPAN DEN KLARASTE STRÖM
1. Gav hårdaste klippan den klaraste ström,
fick manna från himmelen regna,
långt mera är Jesus, min broder, för öm
att inte fullkomligt undfägna
mitt fattiga syndarehjärta.
2. Ja, endast han själv i sin höga person
min andliga oro kan lindra.
Att hålla sej undan benådningens tron,
det är att sin själsfrid förhindra
och kvälja sitt fattiga hjärta.
3. Ack, Sions förvanter, vad båtar det oss
på grönskande ängarna svälta,
vid källorna törsta, av fruktan förgås
i följe med hjältarnas hjälte?
Så räds ej, mitt barnsliga hjärta!
4. Än lever och råder hugsvalelsens Gud:
Gud Fader, Guds Son och Guds Ande,
som håller sitt hjärta, sin himmelska skrud
vart ögonblick bruden tillhanda.
Säll den som på honom förtröstar!
5. Så är han min fägnad och eviga ro,
ja, det är mitt sista och första
att endast på honom förtrösta och tro,
hugsvalas och hungra och törsta,
hugsvalelsens Herre till ära.
GUD FADER VÅR, AV EVIG NÅD
¨
Vi ser dig styra än och ställa
med makten i ditt blotta ord.
Men outgrundlig är din sed:
än måste allt din vilja följa,
och än tycks du din allmakt dölja
- du vänder allting upp och ned.
2. Ett obegripligt kungavälde
din allmaktshand på jorden för.
Men vi blev häpnast, när det gällde
vad här med dina barn du gör,
då vi med undran skåda fått,
hur du gudomligt oss ledsagar.
Att det är bäst, vad dig behagar,
vi först i efterhand förstått.
3. När något vidrigt sig tilldrager
och hotar med förskräckligt slut,
strax det all ro ifrån oss tager,
ty vi kan ej se vägen ut.
Men händer det att allt går till
så väl och vackert som oss lyster,
då är vi nöjda och förtröstar
på dig så mycket som vi vill.
4. Ett tålamod förutan ände,
Förbarmare, med oss du har.
Vi felar utan återvändo,
men du förblir dock den du var.
Din nåd och tuktan är ju ett.
Fast de så helt olika smakar,
så har du, när vi ser tillbaka,
ment lika väl med ljuvt och lett.
5. Vår käre Far, vårt allt i alla,
du är densamme alla dar.
Inför din tron ska nederfalla
allt det som liv och anda har.
Men i din hand är redan nu,
då vi ska ta dig helt på orden,
all makt i himlen och på jorden.
För evigt prisad vare du!
GAV HÅRDASTE KLIPPAN DEN KLARASTE STRÖM
1. Gav hårdaste klippan den klaraste ström,
fick manna från himmelen regna,
långt mera är Jesus, min broder, för öm
att inte fullkomligt undfägna
mitt fattiga syndarehjärta.
2. Ja, endast han själv i sin höga person
min andliga oro kan lindra.
Att hålla sej undan benådningens tron,
det är att sin själsfrid förhindra
och kvälja sitt fattiga hjärta.
3. Ack, Sions förvanter, vad båtar det oss
på grönskande ängarna svälta,
vid källorna törsta, av fruktan förgås
i följe med hjältarnas hjälte?
Så räds ej, mitt barnsliga hjärta!
4. Än lever och råder hugsvalelsens Gud:
Gud Fader, Guds Son och Guds Ande,
som håller sitt hjärta, sin himmelska skrud
vart ögonblick bruden tillhanda.
Säll den som på honom förtröstar!
5. Så är han min fägnad och eviga ro,
ja, det är mitt sista och första
att endast på honom förtrösta och tro,
hugsvalas och hungra och törsta,
hugsvalelsens Herre till ära.
GUD FADER VÅR, AV EVIG NÅD
¨
1. Gud Fader vår, av evig nåd
barmhärtig och långmodig,
det kommer av ditt gudomsråd
och Sonen som var blodig
att världen så får kalla dig.
Vår Fader, vilken nåd för mig!
Så är du ock min Fader.
2. I himlarna ditt säte är,
din fotapall är jorden,
dock ingenting oss är så när´,
som du i Kristus vorden.
Du höjd och djup, du bredd och längd,
dig kan ej evigheters mängd
begripa eller mäta.
3. Ditt namn är underbart och stort,
vår Gud får vi dig kalla,
som allting har av intet gjort
och återlöst oss alla,
som heligt är och helig gör,
hjälp oss som barn och som sej bör
dig känna, tro och dyrka.
4. Ditt rike eller Andens verk
i fallna mänskors inre
begynn, fullborda, skydda, stärk,
ja, ordet döme, lindre
tills hjärtat helt till sist blir ditt
samt syndens dom och välde kvitt
och du allena Herre.
5. Din vilja, himlens välbehag
och enda rättesnöre
de helga änglar natt och dag
står färdiga att göra.
Giv jorden nåd, att även så
frivilligt dig tillhanda gå
med evig tro och lydnad.
6. När allt vad liv och anda har
var dag i all sin levnad
av dej sitt uppehälle tar
och söker ro och trevnad,
så lär oss då enfaldigt tro,
som barn av dig var dag bero,
du vet vad vi behöver.
7. För Sonens skull, vår Frälsare,
som verkat full försoning,
giv syndernas förlåtelse,
avlösning och förskoning,
och som av dig vi nåd har fått,
lär oss förlåta andras brott
förutan all förskyllan.
8. Vår svaghet känner du ju mer
än vi den känner själva.
Din allvishet ock förutser
hur livet sej kan välva.
Led oss som dina barn förbi
de många frestelser, vari
vi kunde löpa fara.
9. När satan, synden, världens här
anfaller oss att störa,
låt dem ej komma oss förnär
och andens liv förgöra.
Hjälp oss, ty annars vi förgås,
ja, segra för och genom oss
och skänk oss livets krona.
10. Du råder över världen all,
vart än vi oss kan vända,
din makt en allmakt vara skall,
dit majestät det enda
som himmelen och jorden vet,
du allt i tid och evighet
båd´ var och är och bliver.
11. Amen! Vår Gud och Fader vår,
lär oss i tro att bedja!
Den fram till nådastolen går
du velat ju tillstädja
att komma inför dig i bön,
säg ja och amen och bekrön
vår tro med seger. Amen!
GUDS ANDE TALAR OM EN STAD
barmhärtig och långmodig,
det kommer av ditt gudomsråd
och Sonen som var blodig
att världen så får kalla dig.
Vår Fader, vilken nåd för mig!
Så är du ock min Fader.
2. I himlarna ditt säte är,
din fotapall är jorden,
dock ingenting oss är så när´,
som du i Kristus vorden.
Du höjd och djup, du bredd och längd,
dig kan ej evigheters mängd
begripa eller mäta.
3. Ditt namn är underbart och stort,
vår Gud får vi dig kalla,
som allting har av intet gjort
och återlöst oss alla,
som heligt är och helig gör,
hjälp oss som barn och som sej bör
dig känna, tro och dyrka.
4. Ditt rike eller Andens verk
i fallna mänskors inre
begynn, fullborda, skydda, stärk,
ja, ordet döme, lindre
tills hjärtat helt till sist blir ditt
samt syndens dom och välde kvitt
och du allena Herre.
5. Din vilja, himlens välbehag
och enda rättesnöre
de helga änglar natt och dag
står färdiga att göra.
Giv jorden nåd, att även så
frivilligt dig tillhanda gå
med evig tro och lydnad.
6. När allt vad liv och anda har
var dag i all sin levnad
av dej sitt uppehälle tar
och söker ro och trevnad,
så lär oss då enfaldigt tro,
som barn av dig var dag bero,
du vet vad vi behöver.
7. För Sonens skull, vår Frälsare,
som verkat full försoning,
giv syndernas förlåtelse,
avlösning och förskoning,
och som av dig vi nåd har fått,
lär oss förlåta andras brott
förutan all förskyllan.
8. Vår svaghet känner du ju mer
än vi den känner själva.
Din allvishet ock förutser
hur livet sej kan välva.
Led oss som dina barn förbi
de många frestelser, vari
vi kunde löpa fara.
9. När satan, synden, världens här
anfaller oss att störa,
låt dem ej komma oss förnär
och andens liv förgöra.
Hjälp oss, ty annars vi förgås,
ja, segra för och genom oss
och skänk oss livets krona.
10. Du råder över världen all,
vart än vi oss kan vända,
din makt en allmakt vara skall,
dit majestät det enda
som himmelen och jorden vet,
du allt i tid och evighet
båd´ var och är och bliver.
11. Amen! Vår Gud och Fader vår,
lär oss i tro att bedja!
Den fram till nådastolen går
du velat ju tillstädja
att komma inför dig i bön,
säg ja och amen och bekrön
vår tro med seger. Amen!
GUDS ANDE TALAR OM EN STAD
1. Guds Ande talar om en stad
vid himlens gräns belägen,
som livets Gud i högsta grad
av hjärtat är benägen.
Han har ju själv dess grundval lagt,
samt genom alla tider sagt
oss dit den rätta vägen.
2. Det är en evig själafröjd,
det riket se beskrivet,
än mera är den själ förnöjd
som lever i det livet.
Låt oss till Skriftens tavla gå,
att där det mönster skåda få,
som är av Anden givet.
3. Se, Sion är ett lustfyllt land,
ja, Guds utvalda boning,
är byggt av Herrens högra hand
och köpt med hans försoning.
Dess grund är Jesu död och blod,
dess murar Schilos hjältemod,
regeringsform: förskoning.
4. Guds offerlamm monarken är,
med liv i varje åder,
med samma hjärtelag, som när
han dog för oss i nåder.
Han är den Högstes ende Son,
mer härlig, vis än Salomon,
och över Sion råder.
5. Och denna stadens borgerskap,
de yngsta med de äldsta,
de blivit ut ur dödens gap
förlossade och frälsta
och heter därför syndare
samt blir som helt ovärdiga
med rätta därför hälsta.
6. Här är ett allmänt syskonband
av Herrens Ande knutet;
mot varje bud från Herrens hand,
av världens synder brutet,
står ett banér på Sions berg,
som är med livets purpurfärg
i Jesu blod begjutet.
7. Man brukar Lammets vita dräkt
och tvår sej i den brunnen
som genom alla tider räckt,
med dryck för torra munnen.
I detta Guds Jerusalem
är burskap för varenda en
av Adams rot upprunnen.
8. Här firar man i ständig fest
hur Gud har mänska blivit,
och sedan vördar man därnäst
hans död, som liv oss givit,
uppståndelse och himmelsfärd,
hans Andes verk i denna värld
och målet han beskrivit.
9. En hårsmån våge ingen präst
sej här från instruktionen!
De säge: världens syndaräfst
klarerad är av Sonen.
De både när och fjärran frid,
de säge: Gud är mot oss blid,
ja, själva nådetronen.
10. Och därav brinner dag och natt
en eld som aldrig släckes,
ty den av solens ljusa skatt
vart ögonblick uppväckes,
den helga lågan heter tron,
som ock är landets religion
och Gud allena täckes.
11. Av denna eld en värme går,
som över allt sej breder,
den heter kärlek och består
i Jesu egna seder,
den åstadkommer frid och fröjd,
den gör varenda själ förnöjd,
en himmel dem bereder.
12. Det är ett saligt tidsfördriv
för kroppen och för själen.
I barnafrihets äkta liv
sej gläder frälsta trälen,
som har var dag en bröllopsdag
och inte fruktar för Guds lag
men undflyr otrosgrälen.
13. Till denna stad, till detta folk
sej världens ändar vänder.
Den helge Ande, nådens tolk,
dem budskap därom sänder.
Då kommer hedningarnas makt
och kungar byter bort sin prakt
i himlens arveländer.
14. Men detta folk av världens hot
kan stundom svårt förtryckas,
står vakande på rörlig fot
och väntar hädanryckas
från sommarskön men stormig strand
hem till sitt rätta fosterland,
där skall det bättre lyckas.
15. Fast under tiden är man nöjd
och sjunger mer än klagar;
med himmelsk glädje, evig fröjd
de möter sina dagar,
de andar, som har kommit så
att i förbund med Herren stå
inunder nådens lagar!
16. O Jesus Krist, vår högsta tröst,
all nåds och godhets källa:
du har ju hela världen löst,
låt Anden din beställa,
att ditt utgjutna helga blod
hos många som emot dej stod
som lösen helt får gälla.
GUDS LAMM, HÖR, HELA JORDEN
''
VID EN HÄLSOBRUNN
1. Guds Lamm, hör, hela jorden
vill hedra din person!
Din kyrka sjunger orden
i Andens kraft och ton,
med fågelskarors kvitter
är himlarymden full
och tusen blomsters glitter
betäcker jordens mull.
2. Du själv är hälsobrunnen
där livets flod upprann.
Dess like är ej funnen,
kom, drick här, alle man!
Ja, här bemöts vi lika
till hälsa för var själ:
kom, fattiga och rika,
och må här evigt väl!
HERRE JESUS, KÄRE BRODER
vid himlens gräns belägen,
som livets Gud i högsta grad
av hjärtat är benägen.
Han har ju själv dess grundval lagt,
samt genom alla tider sagt
oss dit den rätta vägen.
2. Det är en evig själafröjd,
det riket se beskrivet,
än mera är den själ förnöjd
som lever i det livet.
Låt oss till Skriftens tavla gå,
att där det mönster skåda få,
som är av Anden givet.
3. Se, Sion är ett lustfyllt land,
ja, Guds utvalda boning,
är byggt av Herrens högra hand
och köpt med hans försoning.
Dess grund är Jesu död och blod,
dess murar Schilos hjältemod,
regeringsform: förskoning.
4. Guds offerlamm monarken är,
med liv i varje åder,
med samma hjärtelag, som när
han dog för oss i nåder.
Han är den Högstes ende Son,
mer härlig, vis än Salomon,
och över Sion råder.
5. Och denna stadens borgerskap,
de yngsta med de äldsta,
de blivit ut ur dödens gap
förlossade och frälsta
och heter därför syndare
samt blir som helt ovärdiga
med rätta därför hälsta.
6. Här är ett allmänt syskonband
av Herrens Ande knutet;
mot varje bud från Herrens hand,
av världens synder brutet,
står ett banér på Sions berg,
som är med livets purpurfärg
i Jesu blod begjutet.
7. Man brukar Lammets vita dräkt
och tvår sej i den brunnen
som genom alla tider räckt,
med dryck för torra munnen.
I detta Guds Jerusalem
är burskap för varenda en
av Adams rot upprunnen.
8. Här firar man i ständig fest
hur Gud har mänska blivit,
och sedan vördar man därnäst
hans död, som liv oss givit,
uppståndelse och himmelsfärd,
hans Andes verk i denna värld
och målet han beskrivit.
9. En hårsmån våge ingen präst
sej här från instruktionen!
De säge: världens syndaräfst
klarerad är av Sonen.
De både när och fjärran frid,
de säge: Gud är mot oss blid,
ja, själva nådetronen.
10. Och därav brinner dag och natt
en eld som aldrig släckes,
ty den av solens ljusa skatt
vart ögonblick uppväckes,
den helga lågan heter tron,
som ock är landets religion
och Gud allena täckes.
11. Av denna eld en värme går,
som över allt sej breder,
den heter kärlek och består
i Jesu egna seder,
den åstadkommer frid och fröjd,
den gör varenda själ förnöjd,
en himmel dem bereder.
12. Det är ett saligt tidsfördriv
för kroppen och för själen.
I barnafrihets äkta liv
sej gläder frälsta trälen,
som har var dag en bröllopsdag
och inte fruktar för Guds lag
men undflyr otrosgrälen.
13. Till denna stad, till detta folk
sej världens ändar vänder.
Den helge Ande, nådens tolk,
dem budskap därom sänder.
Då kommer hedningarnas makt
och kungar byter bort sin prakt
i himlens arveländer.
14. Men detta folk av världens hot
kan stundom svårt förtryckas,
står vakande på rörlig fot
och väntar hädanryckas
från sommarskön men stormig strand
hem till sitt rätta fosterland,
där skall det bättre lyckas.
15. Fast under tiden är man nöjd
och sjunger mer än klagar;
med himmelsk glädje, evig fröjd
de möter sina dagar,
de andar, som har kommit så
att i förbund med Herren stå
inunder nådens lagar!
16. O Jesus Krist, vår högsta tröst,
all nåds och godhets källa:
du har ju hela världen löst,
låt Anden din beställa,
att ditt utgjutna helga blod
hos många som emot dej stod
som lösen helt får gälla.
GUDS LAMM, HÖR, HELA JORDEN
''
VID EN HÄLSOBRUNN
1. Guds Lamm, hör, hela jorden
vill hedra din person!
Din kyrka sjunger orden
i Andens kraft och ton,
med fågelskarors kvitter
är himlarymden full
och tusen blomsters glitter
betäcker jordens mull.
2. Du själv är hälsobrunnen
där livets flod upprann.
Dess like är ej funnen,
kom, drick här, alle man!
Ja, här bemöts vi lika
till hälsa för var själ:
kom, fattiga och rika,
och må här evigt väl!
HERRE JESUS, KÄRE BRODER
1. Herre Jesus, käre broder,
I LAMMETS DÖD OCH SMÄRTA
''
OM SJÄLENS SANNA OMVÄNDELSE
1. I Lammets död och smärta
består mitt nådaval,
i hans uppstungna hjärta
och i hans själakval
jag anser mig intagen,
förlossad, friköpt nog
och detta på den dagen
då han på korset dog.
2. Alltsedan dess jag varit
hans arv och egendom,
fast jag har vilse farit
och föga brytt mig om
den väg jag månde vandra,
om den till livet drog,
ell´ om, med många andra,
jag dödde när jag dog.
3. Så flöt min halva levnad
mig som en ström förbi,
jag fann en usel trevnad
i syndens slaveri.
Jag hissnar, när jag minnes
ett så osaligt liv,
hur jag var nöjd till sinnes
i dödens tidsfördriv.
4. Men mitt i döden sänder
den Evige mig bud,
och mitt i dödens länder
jag flydde bort från Gud.
Jag såg att jag var naken,
ja, spetälsk, stum och döv,
men gick att hjälpa saken
med Adams fikonlöv.
5. Först ut i Moses öken,
där jag min tid förnött
och mig i otrons töcken
på bördan burit trött.
Så fort som jag där hunnit
med många tunga fjät,
så fort har satan spunnit
ett konstigare nät.
6. Den usla tid jag lydde
naturens vilda lag,
jag mej det minsta brydde
om Gud och hans behag.
Sen, väckt ifrån de döda,
tog jag gestalt av träl
och had´ med mycken möda
så när förgjort min själ.
7. Jag ville Gud åkalla,
till nådastolen gå,
när jag ej månde falla
en vecka eller två.
När hjärtat hade känning
av nådens kraft och ljud,
då var min lösepenning
fullt giltig inför Gud.
8. Men var min själ oriktig,
kall eller spridd omkring,
var nåden mindre viktig
och blodet ingenting.
Så for jag fram i villa,
utmattad som en träl,
och mådde ständigt illa
med en förtvivlad själ.
9. Jag kände i min anda
och i mitt kötts begär
de laster allehanda
som ej kan nämnas här.
Jag sökte dem att dämpa,
men livet var förkvavt,
jag hade ej lärt kämpa
i Jesu Kristi kraft.
10. Mitt hjärta var en bölja
som i ett stormigt hav
måst alla väder följa
och rädas gå i kvav.
Av allt det som jag trodde
var intetdera visst,
ty i min anda grodde
förtvivlan, dom och brist.
11. Jag talte nog om trona,
om nådens rika älv.
Jag ropte: "Herre, skona!"
men litte på mig själv.
När jag ej något kände
som sargade mitt bröst,
var det i mitt elände
för mig en hemlig tröst.
12. Mitt hjärta höll för ringa
att Jesus för mej dött,
mot det att kunna tvinga
till helgelse mitt kött.
Att Gud för hela världen
en härlig seger vann,
det såg jag allt i flärden
med mindre aktning an.
13. Men helig bli och salig
var kedjan av mitt liv,
fast under en otalig
naturens bång och kiv.
Ett "Bättra eder!" hördes
igenom märg och ben,
men byggnaden uppfördes
förutan hörnesten.
14. Jag fann för gott att mena,
att Jesu död och blod
blott var för fromma, rena
en helig reningsflod,
men ej för de gudlösa,
som var just så som jag,
det vor´ att nåden slösa
till köttets välbehag.
15. Om allt som var fullbordat
i Jesu blod och svett,
blev även ömkligt ordat,
som vore det väl skett,
men den som ej kund´ fatta
helt riktigt denna tröst,
den vore till att skatta
som aldrig återlöst.
16. Jag sökte saken göra
i Herrens ögon god
och själen min framföra
med tungt och sargat mod;
men aldrig blev tillfyllest
utgråtet vid hans dörr,
och intet hopp om hyllest
gavs mej till Jesus förr.
17. Mitt hjärta stundom kände
av nåd sig genomträngt,
strax trodde jag nu hände
vad jag så länge tänkt:
nu är jag ren och riktig
samt helig överallt
och aldrig mera pliktig
fördärvs och synds gevalt.
18. Knappt var en dag förliden,
jag hade ingen tro,
var strödd, från grunden vriden
och utan samvetsro,
ty frukterna ej priste
den telning hos mig grott
och nogsamt mig beviste
att jag ej hade trott.
19. Jag läst vad Anden skrivit,
men tydde själv det ut,
och vad till livs var givet
blev mej ett dödsbeslut,
ty täckelset det hängde
för mina ögons hus
och Jesus utestängde,
all världens sol och ljus.
20. Än jag mej själv förvitte
och gick mot Gud i krig,
än lika orätt litte
på nåden inom mig,
än ville mig omvända
och gilla Guds förbund,
än hävde överända
den enda livets grund.
21. Jag ville ej medgiva
att Gud var re´n försont,
men att han skulle bliva
när jag ej gjorde ont,
när jag blev sönderkrossad
av lagens dunderslag
samt hel och hållen lossad
från syndens våld och lag.
22. Att Jesus för mig dödde
och allt däri bestod,
att nådens källa flödde
långt mer än syndens flod
för syndare orena,
det stötte mitt förnuft,
fastän det helga ena
bort bli på stunden ljuvt.
23. Så mycket jag förmådde
med tusende besvär
jag gjorde: synden rådde
och allt var lika här.
Sist gav jag mig förlorad
och tänkte i min nöd:
jag kanske är utkorad
av Gud till evig död.
24. Ack, vilken irrig lära,
det största raseri,
att Jesus till vanära
gå nådens tron förbi,
att hata och förkasta
hans evangelium
och helt onödigt hasta
till mörkrets pinorum!
25. Så har jag gått och mördat
min själ, min arma själ,
och nådens ord vanvördat
i teologiskt gräl.
Betänker jag min våda
så blygs jag för mitt grus,
men Gud, som vill benåda,
mig tagit till sitt ljus.
26. Om jag än genomträngde
all annan religion,
mig otron utestängde
ifrån Guds nådatron,
där nåden blott är given
i fridens stora råd
och livets dom är skriven
på nåd, av idel nåd.
27. Se, detta är det främsta
som Gud förkunnat först,
det helga och förnämsta,
av alla saker störst:
apostlar och profeters
båd´ grund- och hörnesten,
ja, alla evigheters
och härlighetens sken.
28. Att tro att blodets värde
ej gäller inför Gud
för dem som satan snärde
i syndens band och bud,
det är, fastän det klingar,
tvärt mot den Helga Skrift,
och själen mordiskt tvingar
likt giftigaste gift.
29. Visst gäller det för alla,
ja, för Guds helga tron.
Dess värde kan ej falla,
men innebär pardon
för onda och för fromma;
men den det ej antar
vill ej till bröllops komma
fastän han bjuden var.
30. Guds Lamm blir ock beskrivet
blott såsom lärare
och som av Fadern givet
till bara helgelse.
Helt annat lär oss Paulus
i de korinters brev,
men du, ännu en Saulus,
besinna vad han skrev!
31. En annan Jesus målar
som Faderns kärleks pris,
blott såsom mildhets strålar
samt kärlekens bevis,
men Kristus är utgiven
och dödad för vår skull,
ja, vreden stillad bliven
när han av sår var full.
32. Så kan de fromt förvandla
det dyra fridens råd,
vid nådastolen handla
med usel dygd om nåd.
Den fromhet är avgudisk
som övas utan tron,
fördärvad mer än judisk
och hednisk religion.
33. Gud har ej öst sin vrede
på Adams fallna släkt
sen Sonen stigit neder
och tagit an vår dräkt
och villigt på sig tagit
vad människorna gjort
och allt det straffet dragit
som de har draga bort.
34. Men Lammet är ock slaktat
ifrån begynnelsen
och Adams släkte aktat
samt utvalt långt förrän
all världens grundval lades,
i Jesus Kristus, då
vår sak re´n förehades
och blev beslutad så.
35. Och sedan Gud så sonat
all världens brottslighet,
har han ock henne skonat
för sin rättfärdighet
och kan ej kräva tvenne
betalningar för skuld,
sen han en gång för henne
med blod betalte fullt.
36. Så är då Jesu lydnad
vår enda sällhets stöd,
hans lidande vår prydnad
som står i liv och död.
Hans kärlek ej fördränkes
av Adams syndaflod,
men den som tror nedsänkes
och renas i hans blod.
37. Om blodet ej klarerat
vår hela skuld för Gud,
om lagen fordrat mera,
om Jesu marterskrud
ej vredens böljor stannat
för alla syndare,
så vor´ hans död ej annat
än ren förgängelse.
38. Vad vore då naturen?
Till skövlings evigt såld.
De döda kreaturen?
I dödens grymma våld,
som själva ej förmådde
sig åter liv att ge,
ty döden evigt rådde
på dem som syndare.
39. Nej, alla Herrars Herre,
vars starka allmaktshand
har skapat större, smärre,
ja, världar mång´ som sand,
om dem ock nådigt lagat
i många tusen år,
han är den som behagat
att dö för sina får.
40. Månn du då ej bör skämmas
som så misströsta kan,
och låter dig så skrämmas,
som han ej varit man
att skulden din betala?
Vad gör du, arma själ?
Kom, låt dig då hugsvala,
här är Immanuel!
41. Kom, tro vad Anden skrivit
i evighet är sant,
att Jesus satte livet
för livet vårt i pant,
att inte längre spordes
i Gud ett vredesmod
när vi rättfärdiggjordes
i Jesu Kristi blod,
42. att synden är borttagen,
missgärningen försont,
att på den stora dagen
blev hela världen skont,
att helga hälsobrunnen
är grävd i Jesu sår
och full förlossning funnen
för alla världens år,
43. att Gud, för Jesu pina,
har hela världen kär,
att Adams synd med dina
i djupet nersänkt är,
att Herren har ett hjärta
som brinner inom sig
av evig kärlekssmärta,
att ej förlora dig.
44. Så läses helga skrifter,
så lyder Andens ord,
där frälsningens bedrifter
kungöres för vår jord.
Jag tror som orden lyder
och vet att Herren vill
att de just så betyder
och varken av ell´ till.
45. En själ som detta hörde
med all uppmärksamhet,
samt därmed ock jämförde
allt vad hon med sig vet,
i Jesu marterspegel
blir varse sin merit
inunder dödens prägel
och lagens stränga nit.
46. All synd, all dom tillfyllest
hon känner i sin nöd.
All nåd, allt liv, all hyllest
hon ser i Jesu död.
Hon tager vad han giver,
av nåden böjd och rörd,
så går det när man bliver
till livs från döden förd.
47. Men ett är det att vara
i Jesus återlöst,
ett annat att erfara
i själen denna tröst,
ty händer ej det sista,
står dock det första fast;
man står på dödens lista
med Jesu blod till last.
48. Märk, tron är utav nåden,
men nåden ej av tron:
först bringas himlabåden
om nåd till var person,
men sedan följer vakna,
upplysas, böjas, ja,
all egen kraft att sakna
och blott för intet ta.
49. Det ena Jesus gjorde,
och det är en gång gjort,
i himlen och på jorden
har det ock blivit sport,
det andra skall nu hända,
det gör hans Ande, märk!
det är att oss omvända
och verka Andens verk.
50. Kan detta ske ell´ icke,
är nåden given dock,
om vi oss därtill skickar
så har vi gåvan ock,
men vill vi den förskjuta
är gåvan likväl till.
Vill du ej livet njuta,
så dö då - som du vill.
51. Du dör, men ej behöver
att dö, ty du är köpt.
Guds Ande du bedrövar,
helst du var även döpt.
Du ställer dig helt farligt
i osäll själsgestalt,
sen dör du oförsvarligt
och har förlorat allt.
52. Att nåden oss förvärva,
se, det har Jesus gjort,
samt rättighet att ärva,
och öppnat livets port
för hela mänskosläktet,
se, det är redan gjort,
ja, han har krossat häktet
som visst är mer än stort.
53. Men vad som nu bör göras
är att ta nåden an
och nu sig låta föras
som bruden till sin man,
att sig hans rätt ikläda,
fast fattig och ej värd,
i tron till arvet träda,
av nåd därtill beskärd.
54. Här finns det tusen tröster,
som vem som vill får ha:
oss alla återlöste
vår Gud på Golgata.
Den detta tror, den bliver
båd´ salig, helig, böjd
och går med munter iver
i liv och död förnöjd.
55. Ja, den som tror han gläder
båd´ Gud och himlens här,
i Lammets vita kläder
han härligt skrudad är.
Men den vars otro övar
mot Jesus avigt mod,
Guds Ande själv bedrövar
och ratar Jesu blod.
56. Han så frivilligt skiljes
från nådavalets ord,
gör satan själv till viljes,
det största själamord
på anden sin den dyra,
det sista syndafall
begår han i sin yra,
det evigt ångras skall.
57. Men den på blodet vilar
har ständigt sol och dag,
står fri för skott och pilar,
för otro, synd och lag,
ty allt vad han bör göra
har Jesus redan gjort
och vill sitt verk utföra
i själen hans alltfort.
58. Var dag nu själen röner
mer nåd, mer tro, mer kraft,
mer lust till lov och böner,
mer liv av livets saft,
mer ljus, mer klarhet, styrka
hon får nu tusenfalt,
att Gud i Kristus dyrka,
ja, helgas över allt.
59. Dock, detta är ej grunden
som hon nu vilar på,
nej, som i första stunden
hon nåd av nåd månd´ få,
så vill hon nu ock njuta
förlåtelse av nåd,
samt liv och räkning sluta
i kraft av fridens råd.
60. Utfattig hon sig kände
i livets första punkt,
när Anden henne sände
ett hjärta svårt och tungt,
men mer och mer hon finner
sitt djupa syndafall,
ju närmare hon hinner
till Jesu fotapall.
61. Den själen står på grunden
som på ett hälleberg,
skall ej i sista stunden
för döden skifta färg,
dess liv är Jesus känna,
vill mer dock känna´n än,
dess levnads lag är denna:
en Guds och mänskors vän.
62. Se, den kan ledigt kämpa
båd´ in- och utom sig,
samt syndens gnistor dämpa
och föra Andens krig
mot själva Leviatan
och hela mörkrets makt,
ty Jesus har ju Satan
i döden nederlagt.
63. Se, den kan sjunga, prisa,
tillbedja Herren Gud,
sig för hans ansikt´ visa
i Lammets bröllopsskrud,
samt utav hela världen
var timme avsked ta
och göra sista färden
förnöjd. Halleluja!
64. Guds Ande, mig bevara
från all min egen tröst,
och lär mig vörda bara
att jag är återlöst,
det dyra ordet höra
till all min själafröjd;
se, det skall evigt göra
min ande i mig nöjd.
65. Är det Guds blod som strömmat
till alla själars väl,
vi må oss högt berömma,
vem har väl mera skäl
än Adams fallna släkte,
som blott för Gud består
i vita silkesdräkter
som vi i blodet får?
66. Ja, ville varje tunga
om det som Jesus gjort
predika, tala, sjunga,
så nåddes målet fort.
Ni herdar, troget ropa
i Andens höga värv,
så att vi allihopa
må räddas från fördärv!
67. Nu kom, ni mänskor alla
till nådastolen fram!
Bland oss låt evigt skalla:
Halleluja, Guds Lamm!
Ha evigt pris och heder
av dina köpta får!
Så glädjen ut sig breder:
Guds salighet är vår!
JERUSALEM, DEN HELGA STAD
alla tings upprinnelse,
mänskosläktets Frälsare!
Uppvärmd av din kärleks floder
jag av hjärtat vördar nu,
att jag mänska är som du,
2. att jag är med dej en frände
och med dej i arvet går,
allt av nåd för intet får,
att du mej i mitt elände
återlöst och sökt igen
och vill ha till himmelen.
3. Käre Jesus, jag nu ber dej:
glöm i nåder bort var gång
jag från dej har gjort ett språng!
Tack att du din Ande ger mej,
som mej leder alla dar
hem till min och allas Far.
I LAMMETS DÖD OCH SMÄRTA
''
OM SJÄLENS SANNA OMVÄNDELSE
1. I Lammets död och smärta
består mitt nådaval,
i hans uppstungna hjärta
och i hans själakval
jag anser mig intagen,
förlossad, friköpt nog
och detta på den dagen
då han på korset dog.
2. Alltsedan dess jag varit
hans arv och egendom,
fast jag har vilse farit
och föga brytt mig om
den väg jag månde vandra,
om den till livet drog,
ell´ om, med många andra,
jag dödde när jag dog.
3. Så flöt min halva levnad
mig som en ström förbi,
jag fann en usel trevnad
i syndens slaveri.
Jag hissnar, när jag minnes
ett så osaligt liv,
hur jag var nöjd till sinnes
i dödens tidsfördriv.
4. Men mitt i döden sänder
den Evige mig bud,
och mitt i dödens länder
jag flydde bort från Gud.
Jag såg att jag var naken,
ja, spetälsk, stum och döv,
men gick att hjälpa saken
med Adams fikonlöv.
5. Först ut i Moses öken,
där jag min tid förnött
och mig i otrons töcken
på bördan burit trött.
Så fort som jag där hunnit
med många tunga fjät,
så fort har satan spunnit
ett konstigare nät.
6. Den usla tid jag lydde
naturens vilda lag,
jag mej det minsta brydde
om Gud och hans behag.
Sen, väckt ifrån de döda,
tog jag gestalt av träl
och had´ med mycken möda
så när förgjort min själ.
7. Jag ville Gud åkalla,
till nådastolen gå,
när jag ej månde falla
en vecka eller två.
När hjärtat hade känning
av nådens kraft och ljud,
då var min lösepenning
fullt giltig inför Gud.
8. Men var min själ oriktig,
kall eller spridd omkring,
var nåden mindre viktig
och blodet ingenting.
Så for jag fram i villa,
utmattad som en träl,
och mådde ständigt illa
med en förtvivlad själ.
9. Jag kände i min anda
och i mitt kötts begär
de laster allehanda
som ej kan nämnas här.
Jag sökte dem att dämpa,
men livet var förkvavt,
jag hade ej lärt kämpa
i Jesu Kristi kraft.
10. Mitt hjärta var en bölja
som i ett stormigt hav
måst alla väder följa
och rädas gå i kvav.
Av allt det som jag trodde
var intetdera visst,
ty i min anda grodde
förtvivlan, dom och brist.
11. Jag talte nog om trona,
om nådens rika älv.
Jag ropte: "Herre, skona!"
men litte på mig själv.
När jag ej något kände
som sargade mitt bröst,
var det i mitt elände
för mig en hemlig tröst.
12. Mitt hjärta höll för ringa
att Jesus för mej dött,
mot det att kunna tvinga
till helgelse mitt kött.
Att Gud för hela världen
en härlig seger vann,
det såg jag allt i flärden
med mindre aktning an.
13. Men helig bli och salig
var kedjan av mitt liv,
fast under en otalig
naturens bång och kiv.
Ett "Bättra eder!" hördes
igenom märg och ben,
men byggnaden uppfördes
förutan hörnesten.
14. Jag fann för gott att mena,
att Jesu död och blod
blott var för fromma, rena
en helig reningsflod,
men ej för de gudlösa,
som var just så som jag,
det vor´ att nåden slösa
till köttets välbehag.
15. Om allt som var fullbordat
i Jesu blod och svett,
blev även ömkligt ordat,
som vore det väl skett,
men den som ej kund´ fatta
helt riktigt denna tröst,
den vore till att skatta
som aldrig återlöst.
16. Jag sökte saken göra
i Herrens ögon god
och själen min framföra
med tungt och sargat mod;
men aldrig blev tillfyllest
utgråtet vid hans dörr,
och intet hopp om hyllest
gavs mej till Jesus förr.
17. Mitt hjärta stundom kände
av nåd sig genomträngt,
strax trodde jag nu hände
vad jag så länge tänkt:
nu är jag ren och riktig
samt helig överallt
och aldrig mera pliktig
fördärvs och synds gevalt.
18. Knappt var en dag förliden,
jag hade ingen tro,
var strödd, från grunden vriden
och utan samvetsro,
ty frukterna ej priste
den telning hos mig grott
och nogsamt mig beviste
att jag ej hade trott.
19. Jag läst vad Anden skrivit,
men tydde själv det ut,
och vad till livs var givet
blev mej ett dödsbeslut,
ty täckelset det hängde
för mina ögons hus
och Jesus utestängde,
all världens sol och ljus.
20. Än jag mej själv förvitte
och gick mot Gud i krig,
än lika orätt litte
på nåden inom mig,
än ville mig omvända
och gilla Guds förbund,
än hävde överända
den enda livets grund.
21. Jag ville ej medgiva
att Gud var re´n försont,
men att han skulle bliva
när jag ej gjorde ont,
när jag blev sönderkrossad
av lagens dunderslag
samt hel och hållen lossad
från syndens våld och lag.
22. Att Jesus för mig dödde
och allt däri bestod,
att nådens källa flödde
långt mer än syndens flod
för syndare orena,
det stötte mitt förnuft,
fastän det helga ena
bort bli på stunden ljuvt.
23. Så mycket jag förmådde
med tusende besvär
jag gjorde: synden rådde
och allt var lika här.
Sist gav jag mig förlorad
och tänkte i min nöd:
jag kanske är utkorad
av Gud till evig död.
24. Ack, vilken irrig lära,
det största raseri,
att Jesus till vanära
gå nådens tron förbi,
att hata och förkasta
hans evangelium
och helt onödigt hasta
till mörkrets pinorum!
25. Så har jag gått och mördat
min själ, min arma själ,
och nådens ord vanvördat
i teologiskt gräl.
Betänker jag min våda
så blygs jag för mitt grus,
men Gud, som vill benåda,
mig tagit till sitt ljus.
26. Om jag än genomträngde
all annan religion,
mig otron utestängde
ifrån Guds nådatron,
där nåden blott är given
i fridens stora råd
och livets dom är skriven
på nåd, av idel nåd.
27. Se, detta är det främsta
som Gud förkunnat först,
det helga och förnämsta,
av alla saker störst:
apostlar och profeters
båd´ grund- och hörnesten,
ja, alla evigheters
och härlighetens sken.
28. Att tro att blodets värde
ej gäller inför Gud
för dem som satan snärde
i syndens band och bud,
det är, fastän det klingar,
tvärt mot den Helga Skrift,
och själen mordiskt tvingar
likt giftigaste gift.
29. Visst gäller det för alla,
ja, för Guds helga tron.
Dess värde kan ej falla,
men innebär pardon
för onda och för fromma;
men den det ej antar
vill ej till bröllops komma
fastän han bjuden var.
30. Guds Lamm blir ock beskrivet
blott såsom lärare
och som av Fadern givet
till bara helgelse.
Helt annat lär oss Paulus
i de korinters brev,
men du, ännu en Saulus,
besinna vad han skrev!
31. En annan Jesus målar
som Faderns kärleks pris,
blott såsom mildhets strålar
samt kärlekens bevis,
men Kristus är utgiven
och dödad för vår skull,
ja, vreden stillad bliven
när han av sår var full.
32. Så kan de fromt förvandla
det dyra fridens råd,
vid nådastolen handla
med usel dygd om nåd.
Den fromhet är avgudisk
som övas utan tron,
fördärvad mer än judisk
och hednisk religion.
33. Gud har ej öst sin vrede
på Adams fallna släkt
sen Sonen stigit neder
och tagit an vår dräkt
och villigt på sig tagit
vad människorna gjort
och allt det straffet dragit
som de har draga bort.
34. Men Lammet är ock slaktat
ifrån begynnelsen
och Adams släkte aktat
samt utvalt långt förrän
all världens grundval lades,
i Jesus Kristus, då
vår sak re´n förehades
och blev beslutad så.
35. Och sedan Gud så sonat
all världens brottslighet,
har han ock henne skonat
för sin rättfärdighet
och kan ej kräva tvenne
betalningar för skuld,
sen han en gång för henne
med blod betalte fullt.
36. Så är då Jesu lydnad
vår enda sällhets stöd,
hans lidande vår prydnad
som står i liv och död.
Hans kärlek ej fördränkes
av Adams syndaflod,
men den som tror nedsänkes
och renas i hans blod.
37. Om blodet ej klarerat
vår hela skuld för Gud,
om lagen fordrat mera,
om Jesu marterskrud
ej vredens böljor stannat
för alla syndare,
så vor´ hans död ej annat
än ren förgängelse.
38. Vad vore då naturen?
Till skövlings evigt såld.
De döda kreaturen?
I dödens grymma våld,
som själva ej förmådde
sig åter liv att ge,
ty döden evigt rådde
på dem som syndare.
39. Nej, alla Herrars Herre,
vars starka allmaktshand
har skapat större, smärre,
ja, världar mång´ som sand,
om dem ock nådigt lagat
i många tusen år,
han är den som behagat
att dö för sina får.
40. Månn du då ej bör skämmas
som så misströsta kan,
och låter dig så skrämmas,
som han ej varit man
att skulden din betala?
Vad gör du, arma själ?
Kom, låt dig då hugsvala,
här är Immanuel!
41. Kom, tro vad Anden skrivit
i evighet är sant,
att Jesus satte livet
för livet vårt i pant,
att inte längre spordes
i Gud ett vredesmod
när vi rättfärdiggjordes
i Jesu Kristi blod,
42. att synden är borttagen,
missgärningen försont,
att på den stora dagen
blev hela världen skont,
att helga hälsobrunnen
är grävd i Jesu sår
och full förlossning funnen
för alla världens år,
43. att Gud, för Jesu pina,
har hela världen kär,
att Adams synd med dina
i djupet nersänkt är,
att Herren har ett hjärta
som brinner inom sig
av evig kärlekssmärta,
att ej förlora dig.
44. Så läses helga skrifter,
så lyder Andens ord,
där frälsningens bedrifter
kungöres för vår jord.
Jag tror som orden lyder
och vet att Herren vill
att de just så betyder
och varken av ell´ till.
45. En själ som detta hörde
med all uppmärksamhet,
samt därmed ock jämförde
allt vad hon med sig vet,
i Jesu marterspegel
blir varse sin merit
inunder dödens prägel
och lagens stränga nit.
46. All synd, all dom tillfyllest
hon känner i sin nöd.
All nåd, allt liv, all hyllest
hon ser i Jesu död.
Hon tager vad han giver,
av nåden böjd och rörd,
så går det när man bliver
till livs från döden förd.
47. Men ett är det att vara
i Jesus återlöst,
ett annat att erfara
i själen denna tröst,
ty händer ej det sista,
står dock det första fast;
man står på dödens lista
med Jesu blod till last.
48. Märk, tron är utav nåden,
men nåden ej av tron:
först bringas himlabåden
om nåd till var person,
men sedan följer vakna,
upplysas, böjas, ja,
all egen kraft att sakna
och blott för intet ta.
49. Det ena Jesus gjorde,
och det är en gång gjort,
i himlen och på jorden
har det ock blivit sport,
det andra skall nu hända,
det gör hans Ande, märk!
det är att oss omvända
och verka Andens verk.
50. Kan detta ske ell´ icke,
är nåden given dock,
om vi oss därtill skickar
så har vi gåvan ock,
men vill vi den förskjuta
är gåvan likväl till.
Vill du ej livet njuta,
så dö då - som du vill.
51. Du dör, men ej behöver
att dö, ty du är köpt.
Guds Ande du bedrövar,
helst du var även döpt.
Du ställer dig helt farligt
i osäll själsgestalt,
sen dör du oförsvarligt
och har förlorat allt.
52. Att nåden oss förvärva,
se, det har Jesus gjort,
samt rättighet att ärva,
och öppnat livets port
för hela mänskosläktet,
se, det är redan gjort,
ja, han har krossat häktet
som visst är mer än stort.
53. Men vad som nu bör göras
är att ta nåden an
och nu sig låta föras
som bruden till sin man,
att sig hans rätt ikläda,
fast fattig och ej värd,
i tron till arvet träda,
av nåd därtill beskärd.
54. Här finns det tusen tröster,
som vem som vill får ha:
oss alla återlöste
vår Gud på Golgata.
Den detta tror, den bliver
båd´ salig, helig, böjd
och går med munter iver
i liv och död förnöjd.
55. Ja, den som tror han gläder
båd´ Gud och himlens här,
i Lammets vita kläder
han härligt skrudad är.
Men den vars otro övar
mot Jesus avigt mod,
Guds Ande själv bedrövar
och ratar Jesu blod.
56. Han så frivilligt skiljes
från nådavalets ord,
gör satan själv till viljes,
det största själamord
på anden sin den dyra,
det sista syndafall
begår han i sin yra,
det evigt ångras skall.
57. Men den på blodet vilar
har ständigt sol och dag,
står fri för skott och pilar,
för otro, synd och lag,
ty allt vad han bör göra
har Jesus redan gjort
och vill sitt verk utföra
i själen hans alltfort.
58. Var dag nu själen röner
mer nåd, mer tro, mer kraft,
mer lust till lov och böner,
mer liv av livets saft,
mer ljus, mer klarhet, styrka
hon får nu tusenfalt,
att Gud i Kristus dyrka,
ja, helgas över allt.
59. Dock, detta är ej grunden
som hon nu vilar på,
nej, som i första stunden
hon nåd av nåd månd´ få,
så vill hon nu ock njuta
förlåtelse av nåd,
samt liv och räkning sluta
i kraft av fridens råd.
60. Utfattig hon sig kände
i livets första punkt,
när Anden henne sände
ett hjärta svårt och tungt,
men mer och mer hon finner
sitt djupa syndafall,
ju närmare hon hinner
till Jesu fotapall.
61. Den själen står på grunden
som på ett hälleberg,
skall ej i sista stunden
för döden skifta färg,
dess liv är Jesus känna,
vill mer dock känna´n än,
dess levnads lag är denna:
en Guds och mänskors vän.
62. Se, den kan ledigt kämpa
båd´ in- och utom sig,
samt syndens gnistor dämpa
och föra Andens krig
mot själva Leviatan
och hela mörkrets makt,
ty Jesus har ju Satan
i döden nederlagt.
63. Se, den kan sjunga, prisa,
tillbedja Herren Gud,
sig för hans ansikt´ visa
i Lammets bröllopsskrud,
samt utav hela världen
var timme avsked ta
och göra sista färden
förnöjd. Halleluja!
64. Guds Ande, mig bevara
från all min egen tröst,
och lär mig vörda bara
att jag är återlöst,
det dyra ordet höra
till all min själafröjd;
se, det skall evigt göra
min ande i mig nöjd.
65. Är det Guds blod som strömmat
till alla själars väl,
vi må oss högt berömma,
vem har väl mera skäl
än Adams fallna släkte,
som blott för Gud består
i vita silkesdräkter
som vi i blodet får?
66. Ja, ville varje tunga
om det som Jesus gjort
predika, tala, sjunga,
så nåddes målet fort.
Ni herdar, troget ropa
i Andens höga värv,
så att vi allihopa
må räddas från fördärv!
67. Nu kom, ni mänskor alla
till nådastolen fram!
Bland oss låt evigt skalla:
Halleluja, Guds Lamm!
Ha evigt pris och heder
av dina köpta får!
Så glädjen ut sig breder:
Guds salighet är vår!
JERUSALEM, DEN HELGA STAD
1. Jerusalem, den helga stad
som ovantill är byggd,
den sjunger högt, förnöjd och glad
om Blodets kraft och dygd.
De hjältar som kring tronen står,
ja, helgon, änglar likaså,
de offrar alla lovsångsljud
åt Lammet och vår Gud.
2. Se himlens Kyrka liggande
på knä i vördnad sann!
Den prisar allas Skapare
och världens Frälserman.
Den Guden som har vår natur
blir tillbedd av de fyra djur -
det är en höjd av härlighet,
vars like jag ej vet.
3. De säger med förenad röst:
"Tack, Jesus, för ditt blod,
varmed du världen återlöst
när du på korset stod."
För honom som sitt liv utgav
de tar nu sina kronor av,
för Herren, som i mansgestalt
nu råder över allt.
4. Se, det är dem en helig lag,
att hela himlens hov
till evig tid, båd´ natt och dag,
förkunnar Lammets lov.
Vad gör då jag, som än är här
och honom gjort så stort besvär,
ja, jag som hit till världen rann
av samma blod som han?
5. Jag som i vilda öknen har
för Jesu räkning gått
i alla mina levnadsdar
och minst hans nåd förstått:
du härlighetens Herres Son,
min själavän, var om mej mån!
Från nådastolen aldrig vräk
det allraminsta kräk.
6. På mej har du i nåder tänkt
allt ifrån evighet,
om du ej kropp och själ mej skänkt
jag aldrig vetat det,
och för mitt helga nådaval
du smakat alla dödars kval,
så har din helge Ande sagt
och på mitt hjärta lagt.
7. Så är då saken riktigt gjord
och jag har ingen nöd.
Jag litar på ditt löftesord
och på din offerdöd.
Står millioner syndare
för tronen triumferande,
där nåd och rätt ger glädje hel,
skall det för mej slå fel?
8. O nej, i tid och evighet
förblir och är det så
att för hans räkning jag nu vet
mej dö och leva få!
Upp, ande, kropp och själ och sjung
ett evigt lov för Sions kung:
min Gud, min Bror skall äran ha!
Halle, halleluja!
JESU ANDE, TALA
1. Jesu Ande, tala
och min själ hugsvala,
sårens predikant!
Liva upp mej arma,
må du dej förbarma,
så jag visst och sant
ser mitt nådaval i blodet,
livets brunn, ja, lär mej tro det!
2. Utan dej, min moder,
känner jag min broder
aldrig här igen.
Utan Jesus får jag
ej hans arv och når jag
aldrig himmelen.
Men nu når jag löfteslandet
genom Jesus och hans Ande!
KOM, HELGE ANDE, SANNE GUD
1. Kom, helge Ande, sanne Gud,
Treenighetens sändebud,
vår skrämda själs hugsvalare
och Jesu blods förklarare.
2. Kom, skynda hit, ty utom dig
vår ande aldrig bärgar sig
för mörker, olust, köld och död
- blås upp med nådens vind vår glöd.
3. Kom, Helge Ande, du vår tröst,
och lägg oss intill dina bröst.
Giv spenabarnen, hulda mor,
en droppe av din källa stor.
4. Ledsaga oss, vi dig vill be,
du som är vår förmyndare,
till nådastolen var minut
intill vår korta levnads slut.
5. Förknippa oss och sammansmält,
ja, gör ditt arma husfolk sällt.
Giv oss ett hjärta och en själ,
oss alla låt i dig må väl.
6. Vi har nu alltför länge gått
på var sitt håll och illa mått.
Församla dina fosterfår
kring nådens bord i detta år.
7. Ja, helga duva, låt oss få
inunder dina vingar stå,
och låt oss ha vårt liv i dig
vart våra öden vänder sig.
8. Vi prisar och tillbeder dig,
ja, din församling fröjdar sig.
Gud Fader, Son och helig And´
är ett med oss i blodets band.
KOM, LJUVA RO OCH SOMMARNÖJE
1. Kom, ljuva ro och sommarnöje,
du härlighetens förebild!
Den tid på denna jord vi dröjer
förljuvar du och gör så mild.
Då sjunger Andens näktergal
i Sarons täcka blomsterdal.
2. Välkommen hit, du Sions Konung
och herde god för dina lamm,
som smord med olja, rik på honung
för hela världen träder fram,
ger ljuvlig skugga långt ifrån,
som cedrarna på Libanon.
3. Du är en evig hälsokälla
av nåd och liv, av must och märg,
som aldrig slutar övervälla
de dinas boning, Sions berg.
Du är en outöslig brunn
för varje själ och törstig mun.
4. Vem är då krank och inte dricker,
vem är som hör och ej ger akt?
Vem har en själ och märker icke
vad Herren, Herren själv har sagt:
att han till oss har gott behag,
att nu är salighetens dag!
5. Nu är en sol för oss uppgången,
och vi fått höra nådens röst.
Vår fiende är evigt fången,
var mänskosjäl är återlöst.
Vi i förbund med Herren står,
och ännu varar nådens år!
6. Ni blommor som bekläder jorden,
ni örter utav tusen slag,
du fågelsvärm som kvittrar orden
på vår och eder Konungs dag,
ni träd och fiskars menighet
och allt vad jorden nämna vet,
7. ni stora hav och branta floder,
ni bäckar klara som kristall,
ni hårda berg och marmorstoder,
er enda syssla vara skall
att tala om en evig hand
som råder över alla land.
8. Min hör ni, frälsta mänskosjälar:
när träd och djur blir glädjens tolk,
skall vi som varit dödens trälar
och nu av nåd är Herrens folk
stå stummare än stock och sten?
Nej, stäm nu in här var och en:
9. Halleluja av hela jorden,
halleluja av den som tror,
halleluja av helgons orden,
helleluja av änglakor,
halleluja av gammal, ung,
halleluja för Sions Kung!
KOM, LUSTARS TRÄL OCH SE HUR BLODIG
1. Kom, lustars träl, och se hur blodig,
hur sargad, matt och plågad här
din Frälsare för din skull är,
som än i vällust går så frodig
och nu i högmod nöje fått.
Betrakta här vad du bort lida,
och när du ser din Jesus kvida,
så tänk på dina många brott.
2. Nog vet han ont med gott belöna,
ett obegripligt ädelmod!
För dem av ångst han svettas blod
som honom skall med törnen kröna.
Så plågad i varenda lem
av dessa vilddjur sist han lämnas,
han hade rätt, han kunde hämnas
och likväl beder han för dem.
3. Så se nu hur det går på slutet!
Mot kvällen går ju solen ned.
Vår käre stridsman, som så led
att blodet kring hans anlet flutit,
han skyndar nu från världen ut.
Hans själ uppgavs, hans huvud böjdes
och av det enda han förnöjdes
att allting nått ett lyckligt slut.
4. Men rörs ej mänskohjärtan kalla,
då själva jorden fick ett skalv
och solen skylt sej på sitt valv
när Skaparn gav sitt liv för alla?
Ur sina gravar döda går,
då de som lever ej tycks röras;
ack, kunde vi till livet föras
och någon samvetsbävning få!
5. Då skulle vi med dubbel fägnad
se livets sol igen gå opp,
att styrka alla trognas hopp,
ty Jesu vinst är oss tillägnad,
som vår förlust hans egen var.
Så blodröd denna sol går neder,
så härlig åter han utbreder
förnyat sken om tvenne dar!
KOM NU HIT, NI MÄNSKOSTÄNDER
1. Kom nu hit, ni mänskoständer,
ung och gammal, fattig, rik,
se er Skapare stå lik!
Hör, ni alla världens länder:
för att släktet göra sällt
har vår Konung dött i fält.
2. Såren fem och fler predikar
idel salighet och nåd,
som i kraft av fridens råd
alla syndare tillika
evigt frälsta göra kan
genom denne slagne man.
3. Se, så tyst som han där ligger
tycks hans bleka mun ändå
till oss alla tala så:
syskon, hör, jag ber och tigger,
se och tro att allt är gjort
som ni hade göra bort.
4. Tro att jag har dött för eder,
tro att jag har er utvalt
och er syndaskuld betalt.
Ärv nu med mej evig heder,
det är ert, allt vad jag gör.
Om ni öron har, så hör!
5. Sörj och gråt och klaga icke,
om det ej av kärlek sker,
ty det ska mej smärta mer
än att lämnas helt i sticket;
håll mitt offer ej ogillt
och mitt blod förgäves spillt.
6. Herre Jesus, vi vill höra!
För din nåd och kärlek ska
du en evig lovsång ha!
Vem vill nu sej själv förgöra,
som sej undervisas lät
av ditt tysta majestät?
7. Helge Ande, vi dej beder:
gjut dej över var och en,
ge oss tro och kärlek ren!
Att vår brudgum oss bereder
evigt liv i korsets död,
gör det till vårt hjärtestöd!
8. Amen! Kom! Här slutar flykten,
här är arkens öppna dörr,
ingen må stå hård som förr!
Sprid Guds ljusa nåderykten
att var själ är återlöst,
vilken dyrbar, evig tröst!
9. Låt oss allesammans sjunga
Lammets lov som oss har frälst,
men min tunga allra helst:
jag som sluppit bördan tunga,
vare glad av hjärtats grund
för hans nåd och fridsförbund!
KOM, NÅDENS HELGA TIDEVARV
1. Kom, nådens helga tidevarv
med evigt ljus, med liv och arv!
Ack, Jesus, för ditt dyra blod
förläng ditt ömma tålamod!
2. Du tjusta, kalla, dömda skock,
du olycksfolk bland dödens flock,
din otro har dej själv fördömt
och all din glädje undangömt.
3. Så har du gått och ännu går
i kval och vånda år från år.
Må du för Anden stå tillreds,
förr blir din Jesus ej tillfreds.
4. Tack, hulde vän och själaman,
som dej min börda tagit an,
som själv och först inlåtit dej
så djupt av evig nåd med mej.
5. Ännu ett år, ett jubelår,
min arma själ med dej åtrår,
förrän vid Babels älvar jag
får sluta mina harposlag.
6. Jag vill i evigt fredsförbund
mej offra helt av hjärtats grund.
Ack, låt din Ande göra stort
och sant vad du för mej har gjort!
7. Så får min ande Andens liv,
i dej sitt sanna tidsfördriv.
Dej vare pris för all din nåd,
för födsel, död och frälsningsråd.
8. För varje år och varje stund
du låtit stå ditt fridsförbund,
lovsjunger dej min arma själ -
i evighet, Immanuel!
9. Din Ande gör mej glad till mods
och vårdar mitt betrodda gods,
beseglar med ditt välbehag
till min förlossnings glada dag.
KOM, TROFASTE FÖRBARMARE
1. Kom, trofaste Förbarmare
som Herde in bland fåren,
och led oss arma syndare
till källorna och såren,
till Sions berg och Sarons bet,
där i en salig enighet
var trogen själ har trevnad.
2. O kärlekshav, utgjut din flod
ut över allas hjärtan!
Låt kraften av ditt helga blod
fördriva otrossmärtan!
Du hela världens nådastol,
förvandla med din ljuva sol
vår köld till evig värme!
LAMMETS FOLK OCH SIONS FRÄNDER
som Herde in bland fåren,
och led oss arma syndare
till källorna och såren,
till Sions berg och Sarons bet,
där i en salig enighet
var trogen själ har trevnad.
2. O kärlekshav, utgjut din flod
ut över allas hjärtan!
Låt kraften av ditt helga blod
fördriva otrossmärtan!
Du hela världens nådastol,
förvandla med din ljuva sol
vår köld till evig värme!
LAMMETS FOLK OCH SIONS FRÄNDER
1. Lammets folk och Sions fränder,
lilla hop av köpta får,
som till himlens arveländer
ofta törnestigar går,
Salems barn och Guds församling,
lilla skepp och klena hjord,
som i världen är en främling
och ett mål för våld och mord,
2. du dej skattar dock lycksalig
och ditt öde aldrig tungt.
Frälsaren, med nåd otalig,
är din sällhets medelpunkt.
Låt ock honom detta vara,
han allena är det värd.
Sedan är det ingen fara
med ditt liv och hädanfärd.
3. Ljuvligt månde nu oss falla
under livets träd vår lott.
Herren, Herren, allt i alla,
är vårt tempel och vårt slott.
Där har fågeln funnit näste,
svalan funnit har sitt bo,
skrämda flyktingen sitt fäste,
trötta trälen sabbatsro.
4. Tro och älska, det är saken!
Allt på kärlek kommer an.
Kärleken uppfyller lagen,
tron ej annat göra kan.
Den som tror skall salig bliva,
den som älskar livet får.
Gode Jesus, värdes giva
att din kärlek om mej rår!
5. Ja, på denna helga grunden,
nu med dej, min Gud och man,
göre Anden mej förbunden
och oss alla med varann.
Låt, som grenarna i stammen,
oss tillsammans trivas väl.
Jesus, låt i alla lammen
bli ett hjärta och en själ!
LYSSNA, ALLA FOLK OCH SLÄKTER
1. Lyssna, alla folk och släkter,
tungomål och hedningar,
religioner, band och sekter,
hör nu på och redo var:
Herren över himlarna
är nu född till människa!
2. Han som skapat alla himlar,
världar och vad däri är,
vad för allas ögon vimlar,
Gud, vår Gud, är själv nu här:
Ordet har nu blivit kött,
sover i sin krubba sött.
3. Hjärtats barn ur jungfruns sköte,
både Gud och människa,
du med oss i dag stämt möte,
ära, lov, halleluja!
Allt vad mänska är som du
må bli dej till glädje nu!
MIN JESUS IFRÅN NASARET
lilla hop av köpta får,
som till himlens arveländer
ofta törnestigar går,
Salems barn och Guds församling,
lilla skepp och klena hjord,
som i världen är en främling
och ett mål för våld och mord,
2. du dej skattar dock lycksalig
och ditt öde aldrig tungt.
Frälsaren, med nåd otalig,
är din sällhets medelpunkt.
Låt ock honom detta vara,
han allena är det värd.
Sedan är det ingen fara
med ditt liv och hädanfärd.
3. Ljuvligt månde nu oss falla
under livets träd vår lott.
Herren, Herren, allt i alla,
är vårt tempel och vårt slott.
Där har fågeln funnit näste,
svalan funnit har sitt bo,
skrämda flyktingen sitt fäste,
trötta trälen sabbatsro.
4. Tro och älska, det är saken!
Allt på kärlek kommer an.
Kärleken uppfyller lagen,
tron ej annat göra kan.
Den som tror skall salig bliva,
den som älskar livet får.
Gode Jesus, värdes giva
att din kärlek om mej rår!
5. Ja, på denna helga grunden,
nu med dej, min Gud och man,
göre Anden mej förbunden
och oss alla med varann.
Låt, som grenarna i stammen,
oss tillsammans trivas väl.
Jesus, låt i alla lammen
bli ett hjärta och en själ!
LYSSNA, ALLA FOLK OCH SLÄKTER
1. Lyssna, alla folk och släkter,
tungomål och hedningar,
religioner, band och sekter,
hör nu på och redo var:
Herren över himlarna
är nu född till människa!
2. Han som skapat alla himlar,
världar och vad däri är,
vad för allas ögon vimlar,
Gud, vår Gud, är själv nu här:
Ordet har nu blivit kött,
sover i sin krubba sött.
3. Hjärtats barn ur jungfruns sköte,
både Gud och människa,
du med oss i dag stämt möte,
ära, lov, halleluja!
Allt vad mänska är som du
må bli dej till glädje nu!
MIN JESUS IFRÅN NASARET
1. Min Jesus ifrån Nasaret,
min bäste vän i evighet,
som är för mej på korset död
och friat mej från synd och nöd.
2. Nu går jag på ditt löftesord
till nya testamentets bord.
Så full med tusende besvär
jag kommer till dej, Herre kär.
3. Du är mitt liv, min hälsas Gud,
rättfärdighetens dyra skrud,
min frihet är du, Jesus Krist,
från dödens våld och satans list.
4. Så vet jag ingen annan råd
än be om nåd som idel nåd
för mej, den störste syndare,
till syndernas förlåtelse.
5. Upplys mitt mörka själahus
med nådens ord, ditt rika ljus,
som sagt och evigt säga skall
hur du har botat Adams fall.
6. Förändra allt, som inom mej
med viljan din ej passar sej.
En salig del och styrka giv
i din försonings död och liv.
7. Som du är gjord av Gud till min,
så gör mej evigt ock till din!
Du vare all min sol och dag,
din helga vilja mitt behag.
8. Välan, så träder jag nu fram
till hela världens påskalamm,
som blev för mej och världen död
men nu är livets brunn och bröd.
9. Jag tar och äter, dricker dej
och du förenar dej med mej.
Min Skapare, min Frälserman,
ej större nåd mej hända kan.
10. O vilken höjd av nåd för mej!
Min tankekraft förlorar sej.
Du, Gud och människa, skall ha
ett evigt tack. Halleluja!
MINNS DU, MIN SJÄL, DEN DYRBARA STUNDEN
1. Minns du, min själ, den dyrbara stunden
när Gud på Sonen synderna lagt?
Medlaren Gud då kände i grunden
Guds vredes makt,
tills han för oss de tusentals punden
hade erlagt.
2. Alla i en och en för alla
dog där till livs på sonandets dag,
smakade äpplets bittraste galla
enligt Guds lag.
Himmel och jord må stå eller falla:
salig är jag.
3. Kristus är min och min är hans smärta,
därför jag synden och döden är kvitt.
Kristus är min och mitt är hans hjärta,
lagen må fritt
dundra, förbanna, sveda och snärta:
Guds blod är mitt.
4. Allt vad man liv och salighet kallar,
det finns att få i Medlarens blod.
Frälsningens källa här översvallar
liksom en flod.
Andens och brudens rop ännu skallar:
var vid gott mod!
5. Törstiga hjort, kom fram hit till källan,
drick både liv och svalka i dej!
Ej något avstånd vare emellan
Jesus och mej!
Vem är väl den som önskade sällan
himmel i sej?
6. Tänk hur han fallet härligt har hämnat,
tänk på hans outgrundliga råd!
Bakom den tempelförlåt som rämnat
finner du båd´
vägen till liv och helgelse lämnad:
eviga nåd!
7. Frälsarens blod ska vara vår lära,
Långfredag lindring vår levnad lång,
korset ett segertecken att bära,
våndan vår sång,
döden vårt liv och eviga ära
hemma en gång!
8. Jesus, vi lär oss orden dina,
sjunger om din prisvärda person,
hur du bar synderna våra och mina,
ser det i tron,
nu består främst i ditt kors och din pina
vår religion.
9. Amen! så säger bruden och Anden,
som oss har målat din smärtas gestalt.
Lär oss av nåd att älska varandra
som du befallt.
Bli för oss, var vi än hamnar och landar,
allt uti allt!
NI PRÄSTER, JESU SÄNDEBUD
1. Ni präster, Jesu sändebud,
hans evangelium sprid ut
i dessa bistra tider!
Gå ut, men Hjälten låt gå främst,
blodsvittnen låt gå fram därnärmst,
så ljuset bäst sej sprider!
Se, nu är
tiden här,
fäll ej modet,
men om blodet
ni predike
även här i Sveriges rike!
2. Se, Lammet är allsmäktig Gud!
De faller för hans allmaktsljud
som honom fängsla vågar.
Han gör väl än så stor bedrift,
han är för helvetet ett gift,
för döden själv en plåga.
Så välan!
Gud, vår man,
själv oss värje
här i Sverige!
Bliv i norden
Gud, ja, över hela jorden!
3. Träng värmen av din nådesol
hit upp till nordens kalla pol,
och låt nu livets Ande,
som du i ett urgammalt brev
till judafolket fordom skrev,
få vila i nordlanden.
Ymnigt strö
livets frö,
alla ställen
upp till fjällen,
låt dem bära
Sarons blomster, Lammets ära!
NU BORDE HELA JORDEN
1. Nu borde hela jorden
sej fröjda åt de orden
att Gud är människa
och oss till himlen leder.
Kom, visa honom heder:
lov, pris och tack, halleluja!
2. Kom, låt oss fira helgen!
Låt se ni hellre väljer
er själs än kroppens kost!
Med himlen får vi jubla,
men de i mörkrets kula
har ingen jul och ingen påsk.
3. Se nu den stora dagen
som folket under lagen
så länge väntat på!
Se Herren Gud och Lammet
i krubban och i dammet,
ja, kära du, se solen då!
4. Se solen från det höga!
Det blir som världen föga
tillförne sett en sol,
när härlighetens strålar
båd´ berg och dalar målar
med ljus och glans från nådens pol.
5. Nu templet kom till korta:
förbundets ark är borta
och flyttat till ett stall,
som nu är vigt till kyrka,
där vi får Herren dyrka
och böja knä med världen all.
6. Blott det att Jesus gråter
och liksom barnen låter,
är nådens ord och skri!
Här får vi höra annat
än lagen som förbannat
och ljuder än från Sinai.
7. En röst som alla gläder,
ett sakta ljuvligt väder
för allas öron är.
Den munnen som med orden
har skapat hela jorden,
nu diar hos Maria här.
8. Kom vänner allihopa!
Hör änglaskaran ropa
och båda evig fröjd!
Min Jesus, när jag tänker
på friden du oss skänker,
så blir jag både glad och nöjd.
9. Tänk, Skaparen är bliven
med kropp och själ omgiven,
liksom ett annat barn.
Den ingen kan omringa
nu låter sej betvinga
och lägges ner bland stoft och skarn.
10. Den änglarna tillbeder
och visar evig heder
för var sin höga lott,
den ingen makt kan rubba
är flyttad till en krubba -
så präktigt är hans dyra slott.
11. Av Isais rot är stammen,
där vi nu allesamman
får bli en fruktbar gren.
Han där vill införliva
den honom sej vill giva,
ja, pånyttföda var och en.
12. Så låt oss aldrig mera
blott gods och guld värdera,
men ständigt fira jul
och sjunga om monarken
som föddes där på marken
för oss bland åsnor i ett skjul.
13. Vår Gud har mänska blivit
för oss att mista livet,
det är vårt Symbolum.
Han är vår morgonstjärna
och Skriftens själva kärna,
ja, liv i Evangelium.
14. Den ene sjunge psalmer,
den andre bäre palmer
och love himlens prins,
sen svare allesamman
med Hosianna, Amen,
tills jord och himmel sammanbinds!
NU FINNS DET HOPP TROTS ALLT
1. Nu finns det hopp trots allt!
Jag ser min Jesus blodig.
Hans helga korsgestalt
mej gör i tron frimodig.
Om tusen adamsfall
och släkters syndamängd
mej än påföras skall,
blir satan ändå stängd.
2. Ty Gud för mej var död
- det säger lite mera!
Vad satan har för stöd,
det tänker jag probera:
Du skjuter väl på mej
med mina synders lod,
men jag skall möta dej
med Jesu död och blod!
3. Vad kan mot Skaparen
i värde nånsin nämnas?
Vem kan av kärleken
till rov åt ulven lämnas?
Gud inget hellre ser
än alla själars fröjd.
Om saliga vi blir
är han av hjärtat nöjd.
NU GÅR ETT NÅDIGT HERRENS ÅR
1. Nu går ett nådigt Herrens år
i evighetens hamn
och hela världen återfår
ett nytt i Jesu namn.
Oändlig nåd har Gud oss gett,
och Herren Jesus den berett.
//: Halleluja, vår Gud! ://
2. Han mången ljum och iskall själ
gjort med sin kärlek varm.
Han mången bunden syndaträl
förlossat med sin arm.
Och Herden god fört fåren fram,
själv nådigt vårdat sina lamm.
//: Halleluja, vår Gud! ://
3. Ack, ville hela världen gå
till fårahusets dörr!
Då skulle varje mänska få
ett bättre år än förr
och varje dag bli jubelfest
hos nya testamentets präst!
//: Halleluja, vår Gud! ://
4. Och Herren vill att så ska ske,
han kallar oss till sej.
Han är en Gud för syndare,
o Gud, vi prisar dej!
Håll över oss din milda hand
och tänk i nåd på Sveriges land!
//: Halleluja, vår Gud! ://
//: Halleluja, vår Gud! ://
5. Ditt evangelium, ditt ord
låt rätt förkunnat bli,
att själen bjuds till nådens bord
från dundrens Sinai!
Giv Andens ljus åt syndens barn
och riv du sönder satans garn!
//: Halleluja, vår Gud! ://
6. Sörj du för oss, o Herre själv,
så blir ju allting väl!
O Jesus, dränk i nådens älv
allt kiv och syndigt gräl!
Tänd tro och kärlek bland oss så,
att Kristi sinne råda må!
//: Halleluja, vår Gud! ://
7. Nu sjunger vi med himlens här:
Halleluja, vår Gud!
Ett evigt tack vi nu frambär:
Halleluja, vår Gud!
Nu allt vad liv och anda har
uppstämme lov till Gud, vår Far:
//: Halleluja, vår Gud! ://
publ. med tillstånd]
NU HÖRS EN FRÖJD AV ÄNGLARS KÖR
1. Nu hörs en fröjd av änglakor
för herdar uppenbaras!
En glädje stor idag, vi hör,
allt folk skall vederfaras,
ty mänskosläktets Frälsare
är född; kom, världen all, och se
Guds nåd hos oss förklaras.
2. Varenda mänskosjäl, kom hit
och följ nu änglaskallet!
Kom, gör hos Frälsaren visit
i mörka åsnestallet!
Kom hit för att med lovets ljud
få hedra mänskosläktets Gud,
som botat syndafallet!
3. Kom hit och kyss den hand och fot,
man skall på korset spika,
det offer som skall göra bot
och oss med Gud förlika.
Själv både Gud och mänska sann,
i fattigt linne ligger han,
att alla göra rika.
4. Se här vår Gud, var inte rädd!
Gör lammet fåren skygga?
I vår natur han ligger klädd,
för att oss göra trygga.
Kom, låt oss nyttja varsin lott!
På detta ställe är oss gott
vår hydda evigt bygga!
5. Kom, hylla honom, världen all,
långt mer än andra kungar.
Ja, knäböj vid hans fotapall,
låt oss tillsammans sjunga,
så skallet utav lov och fröjd
må stiga upp till himlens höjd
från varje mänskotunga!
*6. Lov ske dej, Gud och Mänskoson,
vår Gud av judastammen.
Dej kommer himlens nåd ifrån,
vi ber nu allesamman
en enda bön så innerlig:
låt helgen bli evinnerlig!
Bönhör oss, Jesus! Amen.
Bönhör oss, Jesus! Amen.
NU ÄR GLÄDJEN STOR
Alt. rytm:
1. Nu är glädjen stor!
Född är Gud, vår bror!
Nådens Ande budet sänder,
alla språk i alla länder
sjunge världen kring
om så stora ting!
2. Himlen aldrig vet
större salighet,
och än mindre fallna jorden,
än de nådefulla orden:
Skaparn ville bli
Adams barn som vi!
3. Allt vad nådens ljud
talar om vår Gud,
allt vad Faderns Ande driver
och i hela Skriften skriver
är att vi må se
världens Frälsare.
4. Min Immanuel,
morgon, middag, kväll
utav dej jag nu upplivas,
utan dej jag ej kan trivas.
Ingen mer än du
är min tillflykt nu.
5. Vilken evig tröst
att vid nådens bröst
se dej bland oss andra födas,
gråta, växa, vandra, dödas,
du vårt liv, vår ro,
du vårt A och O!
NU ÄR JAG GLAD OCH HJÄRTLIGT NÖJD
1. Nu är jag glad och hjärtligt nöjd,
sen jag den saken sett,
hur jorden nu med himlens höjd
i Jesu blod är ett.
Jag såg Guds fria nådeval,
som löste mej ur syndens kval
och jag är hjärtligt nöjd.
2. Jag vördar evighetens råd,
som vördnad all är värt,
i kraft varav Gud har av nåd
vårt fallna släkte kärt
och gjort vår jord till paradis
för den som vill. Dej vare pris!
Nu är jag hjärtligt nöjd.
3. Du har med blod och evig död
gått för min själ i pant.
Nu är därav var droppe röd
för mej en diamant
som över himlens värde går,
vari mitt sanna liv består
och jag är hjärtligt nöjd.
4. Du är av nåd och sanning full,
det dyra Faderns Ord,
för dina arma bröders skull
med glädjens olja smord.
Din helga lydnad gör att jag
ej fasar för Guds helga lag,
men är av hjärtat nöjd.
5. Vad gör det då att världen än
kan vålla stort alarm?
Jag vistas hos min bäste vän
och vilar på hans arm.
Min evige förbarmare,
var evigt hos mej syndare,
så är jag hjärtligt nöjd.
6. Du, Jesus, har för mina brott
skänkt full förlåtelse.
Lär mej att hålla det för gott
och ej i otro se
på det som du bortkastat har,
för genom dej är Gud min Far
och jag är hjärtligt nöjd.
O VISDOM, RIKEDOM
1. O visdom, rikedom och makt att oss benåda,
som Gud i Kristus gjort för världen uppenbar,
då Adam och hans ätt var stadd i evig våda
och borde döden dö, som sagt och stadgat var.
I dödens länder
det stora händer,
att Skaparen beslöt bli mänskors bror och far.
Till följd av mänskans fall
gudomens fullhet all
lekamligen i Kristus skulle bo, och så
//: kan mänskan livet hon förverkat återfå ://
2. Ty Gud i Kristus var till sin och vår försoning,
och gjord till synd för oss han straffas och han dör.
Att reda dödens barn ett rum i livets boning,
betalar han för allt han ej betala bör.
Han lyder lagen,
han lider slagen,
ja, såren den på fårens höge herde gör.
Han våra bördor bär,
Guds nåd alltsammans är,
Gud föds och växer, lider, dör, begravs, uppstår
//: och så blir himlen, nåden, saligheten vår ://
3. Så står som Herren fast vårt nådeval, vår lycka,
ty den är evigt byggd på en fullkomlig grund.
Ni arma mänskobarn, som vill Guds ord förrycka
och kväljer livets dom i en osalig stund:
nog borde jorden
ta Gud på orden,
ju förr dess hellre gå med Herren i förbund?
Vill ännu Israel
bli en egyptisk träl,
ja, eller vandra öknen runt i fyrtio år,
//: där man för otrons skull på samma ställe står? ://
4. En sådan tid har jag med många fått erfara,
du torra ökenland, du tunga träldomshus!
En obeskrivlig nåd det måste sägas vara,
att ändå kallas till Guds underbara ljus
och, fast ovärdig,
likväl rättfärdig
anses på grund av Jesu blod! Ett stoft och grus
blir Herrens anförvant,
och han dess liv och pant,
grundvalen till rättfärdighet och helgelse.
//: Kan tid och evighet nog ära därför ge? ://
SKALL JAG MITT HJÄRTAS TRO BEKÄNNA
1. Skall jag mitt hjärtas tro bekänna,
så är min otros jämmer slut.
Min stora glädje är nu denna
att världens furste kastats ut.
Jag är i Lammets död och blod
nog salig, helig, ren och god.
2. Om jag till liv är skapad vorden,
om jag är riktigt återlöst,
om jag får ta min Gud på orden,
om Anden över mig är öst,
så står förbundet fast som Gud,
han är min man och jag hans brud.
3. Jag nekar ej att jag har brutit
förbundet och förstört min del,
jag länge nog hans nåd förskjutit
och gjort vart ögonblick ett fel,
men är den stor, min syndaflod,
långt större Lammets död och blod.
4. Se, därav räknar jag min lycka,
att Jesus själv till grund är lagd.
Skall någonting mitt hjärta trycka,
skall jag för lagen gå försagd,
när jag är Herrens ögonsten,
i Jesu blod som himlen ren?
5. Att stå i gråt och tandagnissel,
att gå bestört i mindre grad,
att plågas under samvetsgissel
och svettas hårt i ångerbad -
det är en smitta i dens mod
som ej värderar Jesu blod.
6. Skall jag mot nådavalet sträva,
i otro jäva Guds beslut,
vid nådastolen stå och bäva
till satans nöje en minut?
Går jag mot Jesu död och blod
med hjärta kallt och avigt mod?
7. Då går min själ för evigt illa,
i tusen fantasier strödd:
att Jesu blod och mitt förspilla,
jag vore hellre aldrig född.
Bevare Gud mej därifrån,
att rata livet i hans Son.
8. Nej, vara frälst vill mer betyda,
lov ske Guds Lamm, vår vän så visst,
som nakna själen velat pryda
med helga dräkten som hon mist!
Nu är det gjort, nu står som står,
och Herren Gud är Fader vår.
9. Låt därför hällebergen rasa,
låt jorden smältas ner i grund,
låt mörkrets rike därvid fasa,
kom, när den vill, min sista stund:
jag blir därvid i ljuvt och lett
att jag och Frälsaren är ett.
10. Så är jag nöjd i själ och sinne.
Min Jesus mer än Adam är.
Guds Ande vittnar ock därinne
att jag, som barn, är Fadern kär.
Jag gör som Luther skrev till mej:
"Var man må nu väl glädja sej."
11. Bort därför, satan, synden, döden!
Jag ler åt allt ert tyranni.
Ligg själva kvar i avgrundsglöden,
men mej har Frälsaren gjort fri.
Jag vilar trygg i Jesu famn,
besegra honom, om ni kan!
SÅ VISST GUD LÄT SEJ FÖDA
Alt. rytm:
1. Nu är glädjen stor!
Född är Gud, vår bror!
Nådens Ande budet sänder,
alla språk i alla länder
sjunge världen kring
om så stora ting!
2. Himlen aldrig vet
större salighet,
och än mindre fallna jorden,
än de nådefulla orden:
Skaparn ville bli
Adams barn som vi!
3. Allt vad nådens ljud
talar om vår Gud,
allt vad Faderns Ande driver
och i hela Skriften skriver
är att vi må se
världens Frälsare.
4. Min Immanuel,
morgon, middag, kväll
utav dej jag nu upplivas,
utan dej jag ej kan trivas.
Ingen mer än du
är min tillflykt nu.
5. Vilken evig tröst
att vid nådens bröst
se dej bland oss andra födas,
gråta, växa, vandra, dödas,
du vårt liv, vår ro,
du vårt A och O!
NU ÄR JAG GLAD OCH HJÄRTLIGT NÖJD
1. Nu är jag glad och hjärtligt nöjd,
sen jag den saken sett,
hur jorden nu med himlens höjd
i Jesu blod är ett.
Jag såg Guds fria nådeval,
som löste mej ur syndens kval
och jag är hjärtligt nöjd.
2. Jag vördar evighetens råd,
som vördnad all är värt,
i kraft varav Gud har av nåd
vårt fallna släkte kärt
och gjort vår jord till paradis
för den som vill. Dej vare pris!
Nu är jag hjärtligt nöjd.
3. Du har med blod och evig död
gått för min själ i pant.
Nu är därav var droppe röd
för mej en diamant
som över himlens värde går,
vari mitt sanna liv består
och jag är hjärtligt nöjd.
4. Du är av nåd och sanning full,
det dyra Faderns Ord,
för dina arma bröders skull
med glädjens olja smord.
Din helga lydnad gör att jag
ej fasar för Guds helga lag,
men är av hjärtat nöjd.
5. Vad gör det då att världen än
kan vålla stort alarm?
Jag vistas hos min bäste vän
och vilar på hans arm.
Min evige förbarmare,
var evigt hos mej syndare,
så är jag hjärtligt nöjd.
6. Du, Jesus, har för mina brott
skänkt full förlåtelse.
Lär mej att hålla det för gott
och ej i otro se
på det som du bortkastat har,
för genom dej är Gud min Far
och jag är hjärtligt nöjd.
O VISDOM, RIKEDOM
1. O visdom, rikedom och makt att oss benåda,
som Gud i Kristus gjort för världen uppenbar,
då Adam och hans ätt var stadd i evig våda
och borde döden dö, som sagt och stadgat var.
I dödens länder
det stora händer,
att Skaparen beslöt bli mänskors bror och far.
Till följd av mänskans fall
gudomens fullhet all
lekamligen i Kristus skulle bo, och så
//: kan mänskan livet hon förverkat återfå ://
2. Ty Gud i Kristus var till sin och vår försoning,
och gjord till synd för oss han straffas och han dör.
Att reda dödens barn ett rum i livets boning,
betalar han för allt han ej betala bör.
Han lyder lagen,
han lider slagen,
ja, såren den på fårens höge herde gör.
Han våra bördor bär,
Guds nåd alltsammans är,
Gud föds och växer, lider, dör, begravs, uppstår
//: och så blir himlen, nåden, saligheten vår ://
3. Så står som Herren fast vårt nådeval, vår lycka,
ty den är evigt byggd på en fullkomlig grund.
Ni arma mänskobarn, som vill Guds ord förrycka
och kväljer livets dom i en osalig stund:
nog borde jorden
ta Gud på orden,
ju förr dess hellre gå med Herren i förbund?
Vill ännu Israel
bli en egyptisk träl,
ja, eller vandra öknen runt i fyrtio år,
//: där man för otrons skull på samma ställe står? ://
4. En sådan tid har jag med många fått erfara,
du torra ökenland, du tunga träldomshus!
En obeskrivlig nåd det måste sägas vara,
att ändå kallas till Guds underbara ljus
och, fast ovärdig,
likväl rättfärdig
anses på grund av Jesu blod! Ett stoft och grus
blir Herrens anförvant,
och han dess liv och pant,
grundvalen till rättfärdighet och helgelse.
//: Kan tid och evighet nog ära därför ge? ://
SKALL JAG MITT HJÄRTAS TRO BEKÄNNA
1. Skall jag mitt hjärtas tro bekänna,
så är min otros jämmer slut.
Min stora glädje är nu denna
att världens furste kastats ut.
Jag är i Lammets död och blod
nog salig, helig, ren och god.
2. Om jag till liv är skapad vorden,
om jag är riktigt återlöst,
om jag får ta min Gud på orden,
om Anden över mig är öst,
så står förbundet fast som Gud,
han är min man och jag hans brud.
3. Jag nekar ej att jag har brutit
förbundet och förstört min del,
jag länge nog hans nåd förskjutit
och gjort vart ögonblick ett fel,
men är den stor, min syndaflod,
långt större Lammets död och blod.
4. Se, därav räknar jag min lycka,
att Jesus själv till grund är lagd.
Skall någonting mitt hjärta trycka,
skall jag för lagen gå försagd,
när jag är Herrens ögonsten,
i Jesu blod som himlen ren?
5. Att stå i gråt och tandagnissel,
att gå bestört i mindre grad,
att plågas under samvetsgissel
och svettas hårt i ångerbad -
det är en smitta i dens mod
som ej värderar Jesu blod.
6. Skall jag mot nådavalet sträva,
i otro jäva Guds beslut,
vid nådastolen stå och bäva
till satans nöje en minut?
Går jag mot Jesu död och blod
med hjärta kallt och avigt mod?
7. Då går min själ för evigt illa,
i tusen fantasier strödd:
att Jesu blod och mitt förspilla,
jag vore hellre aldrig född.
Bevare Gud mej därifrån,
att rata livet i hans Son.
8. Nej, vara frälst vill mer betyda,
lov ske Guds Lamm, vår vän så visst,
som nakna själen velat pryda
med helga dräkten som hon mist!
Nu är det gjort, nu står som står,
och Herren Gud är Fader vår.
9. Låt därför hällebergen rasa,
låt jorden smältas ner i grund,
låt mörkrets rike därvid fasa,
kom, när den vill, min sista stund:
jag blir därvid i ljuvt och lett
att jag och Frälsaren är ett.
10. Så är jag nöjd i själ och sinne.
Min Jesus mer än Adam är.
Guds Ande vittnar ock därinne
att jag, som barn, är Fadern kär.
Jag gör som Luther skrev till mej:
"Var man må nu väl glädja sej."
11. Bort därför, satan, synden, döden!
Jag ler åt allt ert tyranni.
Ligg själva kvar i avgrundsglöden,
men mej har Frälsaren gjort fri.
Jag vilar trygg i Jesu famn,
besegra honom, om ni kan!
SÅ VISST GUD LÄT SEJ FÖDA
1. Så visst Gud lät sej föda
i mänskokött och blod,
har mänskan i sin möda
i Gud en fader god.
2. Så visst Gud fick en kvinna
till vårdare och mor,
så visst finns nåd att finna
för alla människor.
3. Så visst Gud här på jorden
blev flykting till vårt väl,
så visst är himlen vorden
ett hem för varje själ.
4. Så visst som Gud blev broder
med Adams fallna släkt,
så visst sej nådens floder
till alla mänskor sträckt.
UR STOFTET BLEV, I HERRENS HAND
1. Ur stoftet blev, i Herrens hand,
en livets källa väckt,
vars ådra sej till alla land
har droppvis delt och sträckt
och många tusen ådror sett,
ja, strömmar än båd´ vitt och brett
//: och gett oss kropp och själ ://
2. Jag tänker på det ögonblick,
ett skäl till fröjd och hopp,
då jag i moderlivet fick
en mänsklig själ och kropp.
Ty då blev verkställt Guds beslut.
Det var för mig en stor minut
//: då jag fick kropp och själ ://
3. Blev stoftet så i Skaparns hand
förvandlat snart och väl,
hur mycket mer än stoft och sand
är nu min kropp och själ,
sen Faderns kärleks överflöd
och ende Sonens blod och död
//: satt värde på min själ ://
4. Min kropp och själ var aldrig min,
Gud har mej skapt och köpt.
O Herre, vare jag då din,
så visst som jag är döpt!
Så visst som du var död för mej,
så överlämnar jag åt dej
//: min ande, kropp och själ ://
5. O Herre, är det ditt beslut
att evangelium
till alla folk ska föras ut,
så låt mej ej bli stum,
men skänk mej glädje, kraft och mod
för dej att offra liv och blod,
//: ja, offra kropp och själ ://
6. Pris, ära, lov, halleluja
och starkhet, Gud, vår Gud!
Av mun och hjärta må du ta
ett lovets offer nu!
Jag tackar dig, min Fader god
för Andens pant och Jesu blod
//: och för min kropp och själ ://
VAD ANNAN LÖN ÄN SKAM OCH VE
en livets källa väckt,
vars ådra sej till alla land
har droppvis delt och sträckt
och många tusen ådror sett,
ja, strömmar än båd´ vitt och brett
//: och gett oss kropp och själ ://
2. Jag tänker på det ögonblick,
ett skäl till fröjd och hopp,
då jag i moderlivet fick
en mänsklig själ och kropp.
Ty då blev verkställt Guds beslut.
Det var för mig en stor minut
//: då jag fick kropp och själ ://
3. Blev stoftet så i Skaparns hand
förvandlat snart och väl,
hur mycket mer än stoft och sand
är nu min kropp och själ,
sen Faderns kärleks överflöd
och ende Sonens blod och död
//: satt värde på min själ ://
4. Min kropp och själ var aldrig min,
Gud har mej skapt och köpt.
O Herre, vare jag då din,
så visst som jag är döpt!
Så visst som du var död för mej,
så överlämnar jag åt dej
//: min ande, kropp och själ ://
5. O Herre, är det ditt beslut
att evangelium
till alla folk ska föras ut,
så låt mej ej bli stum,
men skänk mej glädje, kraft och mod
för dej att offra liv och blod,
//: ja, offra kropp och själ ://
6. Pris, ära, lov, halleluja
och starkhet, Gud, vår Gud!
Av mun och hjärta må du ta
ett lovets offer nu!
Jag tackar dig, min Fader god
för Andens pant och Jesu blod
//: och för min kropp och själ ://
VAD ANNAN LÖN ÄN SKAM OCH VE
1. Vad annan lön än skam och ve
har evangelium haft,
när det predikas, som bör ske,
i Ande, liv och kraft?
Håll, Hjälte, mej
tätt intill dej,
gör mej förnöjd,
i blodet böjd
för dej att mista glad till mods
båd´ ära, liv och gods.
2. Jag vet så visst att du mej köpt
som att jag skapad är,
och att jag i ditt blod är döpt
så satan våndas här.
Men, Jesus god,
ditt dyra blod
behöver jag
var stund och dag,
ty annars går det aldrig väl,
så utsatt är min själ.
VEM ÄR EN SÅDAN GUD SOM VÅR?
1. Vem är en sådan Gud som vår?
Var finner man hans like?
Hur hög och underbar han står
mitt i sitt allmaktsrike,
när han med kraften i sitt ord
har skapat himmel, hav och jord,
ja, allt som rörs och lever!
2. Och detta Herrens storverk var
fullkomligt, gott och härligt.
Men ack, en dag av lögnens far
det skövlades förfärligt!
Då blev det ont, som förr var gott,
och genom Adams fall och brott
har världen syndig blivit.
3. Men vi behöver ej förgås,
ty Gud är mänska bliven
och i hans liv och död för oss
är evig lösen given.
"Fullbordat", ropte han till slut:
så strök han hela skulden ut.
Den detta tror är salig.
4. Ja, salig såsom Adam själv
och lika ren som Eva
han tvagen är i nådens älv
och får i Kristus leva.
Så har han en befriad själ
till skänks av sin Immanuel,
sin Skapare och frände.
5. Så sjunge den som salig är
och glad i tron kan sjunga,
så sjunge hela himlens här
och varje mänskotunga
dig, Jesus, evigt lov och pris,
att du på så fullkomligt vis
från döden oss har frälsat!
VÅR HERDE, GUDS LAMM
1. Vår herde, Guds Lamm,
du fostrat oss fram
ett frälsningens år,
så led nu till Saron
de hungrande får.
Vår överstepräst,
du känner, vår Aron,
vad passar oss bäst.
2. Min törstiga mun
vid frälsningens brunn
sin svalka nu har,
din rikedoms källa
allsintet bespar;
jag ser nu hur sällt
den vill övervälla
de blomstrande fält.
3. Kom, frisk eller sjuk
till frälsningens duk,
där sitter en man
att själar sej fästa,
hur mild är ej han!
Kom, bada dej här
i nådens Betesda,
just sådan du är.
4. Här går vår monark
i blomstrande mark!
Följ med dit han går,
han själv är ju vägen
för skingrade får.
Ack, skynda dej hit,
som svalan förlägen,
att få dej en bit!
5. Min Jesus, du vet
att föra på bet,
du känner ditt får,
vad dryck och vad föda
det ständigt åtrår,
vad svalkar vår mun,
den saften som flödar
ur frälsningens brunn.
6. Så stannar vi vid
din hydda i frid,
dej lyssnar vi på,
din ljuvliga pipa
begynner att gå;
ditt kraftiga ord
låt muntra och gripa
i hjärtat din hjord.
7. Gör, eviga fröjd,
din kyrka förnöjd,
vartendaste lamm
ledsaga på fältet
till salighet fram;
i vingarnas bo,
det sällaste tältet,
låt vara vår ro.
VÅR HERRES JESU KRISTI GUD
du fostrat oss fram
ett frälsningens år,
så led nu till Saron
de hungrande får.
Vår överstepräst,
du känner, vår Aron,
vad passar oss bäst.
2. Min törstiga mun
vid frälsningens brunn
sin svalka nu har,
din rikedoms källa
allsintet bespar;
jag ser nu hur sällt
den vill övervälla
de blomstrande fält.
3. Kom, frisk eller sjuk
till frälsningens duk,
där sitter en man
att själar sej fästa,
hur mild är ej han!
Kom, bada dej här
i nådens Betesda,
just sådan du är.
4. Här går vår monark
i blomstrande mark!
Följ med dit han går,
han själv är ju vägen
för skingrade får.
Ack, skynda dej hit,
som svalan förlägen,
att få dej en bit!
5. Min Jesus, du vet
att föra på bet,
du känner ditt får,
vad dryck och vad föda
det ständigt åtrår,
vad svalkar vår mun,
den saften som flödar
ur frälsningens brunn.
6. Så stannar vi vid
din hydda i frid,
dej lyssnar vi på,
din ljuvliga pipa
begynner att gå;
ditt kraftiga ord
låt muntra och gripa
i hjärtat din hjord.
7. Gör, eviga fröjd,
din kyrka förnöjd,
vartendaste lamm
ledsaga på fältet
till salighet fram;
i vingarnas bo,
det sällaste tältet,
låt vara vår ro.
VÅR HERRES JESU KRISTI GUD
1. Vår Herres Jesu Kristi Gud
och härlighetens Fader,
vi ber dej, hör vårt barnaljud
om trons och nådens grader,
om Andens uppenbarelse,
om visdom, kunskap, helgelse,
om dina goda gåvor.
2. Förståndets öga öppna helt,
ge svaga tron din styrka,
gör hoppet fast men inte stelt,
med kärlek fyll din kyrka.
Vår grund till salighet du lagt,
så ske med oss som du har sagt,
dej vare evig ära!
3. Förbarma dej, o Jesus Krist,
oss alla helt förvandla!
Fyll med din nåd vår stora brist,
lär oss i tro att handla.
Låt nådelönen, sen vi här
en ringa timme haft besvär,
sist härligt följa. Amen!
VÄL MEJ, EVIGT VÄL
1. Väl mej, evigt väl!
Ande, liv och själ
ska dej nu och evigt vörda,
som igenlöst min förstörda
himlaarvedel.
Tack, Immanuel!
2. Efter många kval,
plågor utan tal,
som mitt eget hjärta spunnit,
har du sent omsider hunnit
bli mitt ledmotiv,
grunden för mitt liv.
3. Länge nog har jag,
skrämd, fördömd och svag
burit en odräglig börda,
velat mej i otro mörda,
tänkt att göra väl
när jag kvalt min själ.
4. Men i nådens ord
fann jag dukat bord.
Där har du av nåd förklarat,
ja, för världen uppenbarat:
ingen själ som dör,
dör för det hon bör.
5. Ty Guds nåds magnet,
hans rättfärdighet,
har i nit så högt uppstigit -
det har Anden ej förtigit -
att av Jesus blott
den full lösen fått.
6. Så besvärligt vann
världens löftesman,
blev ock förr ej aktad värdig
ell´ i andanom rättfärdig,
än han inför Gud
uppfyllt lagens bud.
7. Sådant sanningsljud
talar själve Gud,
kan ock andra ord ej fälla,
ty Guds Son fick så beställa.
Så är saken gjord.
Så är nådens ord.
8. Här har tron sin grund
var minut och stund.
Så vill Gud att det ska vara,
detta får vår själ erfara.
Mer och mindre tro
ger oss aldrig ro.
9. Milde själavän!
Tack, som mej därhän
med så mycket möda dragit,
och dej så min själ antagit.
Låt mej nu i frid
evigt bli därvid.
VÄLKOMMEN ÅTER FRÅN DE DÖDA
1. Välkommen åter från de döda,
Fridsfurste, Hjälte, Evig Far,
som ormens huvud krossat har;
nog sågs din kropp i striden blöda,
ditt hjärta brast, din mun vart kall,
av sorg vi knappt ett ord förmådde,
men som en Simson du dock rådde
och segrade uti ditt fall!
2. Se, Lejonet av Juda vinner
trots dödens udd och satans skott!
Nu har det sådant byte fått
vars like ingenstans man finner:
var enda skapad mänskosjäl
från honom ulven hade rövat,
men fåfängt nu sin styrka prövat,
ty Hjälten var Immanuel!
3. Han är uppstånden, uppenbarad
för våra ögons häpna syn.
Som solen strålande i skyn
står han helt härlig och förklarad.
O, vilken lycklig morgonstund!
Kom, bräckta rör, här får du styrka,
nu kan du på din sällhet yrka,
sen Frälsarn lagt så säker grund.
4. Upp, tungospel, upp, ärestoder,
upp, fröjdeskott från hjärtats skans!
Kom, låt oss fläta segerkrans
åt en så nådig vän och broder!
Lägg skrymtan bort! Här blir en dag
då han allt folk för domen ställer,
då intet jäv och konstgrepp gäller,
men allting skiljes efter lag.
VÄLSIGNADE DAG
1. Välsignade dag
och lustfyllda lag!
Vi njuter den tid
då eviga solen
är jorden så blid
att plantor kan få
runt iskalla polen
så grönskande stå!
2. Vi gläds också åt
den härliga låt,
allt skönt tidsfördriv
av fåglarnas kvitter,
ack, lustiga liv!
och allt som så väl
i vattnena spritter
upplivar vår själ.
3. Se ängar och fält
som Skaparn dem ställt!
Du saliga folk,
se skogen och gräsen,
de är ju hans tolk.
Han allting har gjort,
beskåda vart väsen,
båd' litet och stort.
4. Om den lovar Gud
som inte har ljud,
som tala ej kan,
vad gör då ej bruden
som älskar sin man?
Lovsjunge nu den
till bröllops är bjuden
sin käraste vän:
5. För kärlekens flod,
din pina, ditt blod,
din ångest och nöd,
din avlelse, födsel,
din marter och död,
för nådens bevis,
för solsken och skötsel,
dej, Jesus, ske pris!
ÄLSKANDE JESUS, LÄR MEJ ATT VÖRDA
1. Välkommen åter från de döda,
Fridsfurste, Hjälte, Evig Far,
som ormens huvud krossat har;
nog sågs din kropp i striden blöda,
ditt hjärta brast, din mun vart kall,
av sorg vi knappt ett ord förmådde,
men som en Simson du dock rådde
och segrade uti ditt fall!
2. Se, Lejonet av Juda vinner
trots dödens udd och satans skott!
Nu har det sådant byte fått
vars like ingenstans man finner:
var enda skapad mänskosjäl
från honom ulven hade rövat,
men fåfängt nu sin styrka prövat,
ty Hjälten var Immanuel!
3. Han är uppstånden, uppenbarad
för våra ögons häpna syn.
Som solen strålande i skyn
står han helt härlig och förklarad.
O, vilken lycklig morgonstund!
Kom, bräckta rör, här får du styrka,
nu kan du på din sällhet yrka,
sen Frälsarn lagt så säker grund.
4. Upp, tungospel, upp, ärestoder,
upp, fröjdeskott från hjärtats skans!
Kom, låt oss fläta segerkrans
åt en så nådig vän och broder!
Lägg skrymtan bort! Här blir en dag
då han allt folk för domen ställer,
då intet jäv och konstgrepp gäller,
men allting skiljes efter lag.
VÄLSIGNADE DAG
1. Välsignade dag
och lustfyllda lag!
Vi njuter den tid
då eviga solen
är jorden så blid
att plantor kan få
runt iskalla polen
så grönskande stå!
2. Vi gläds också åt
den härliga låt,
allt skönt tidsfördriv
av fåglarnas kvitter,
ack, lustiga liv!
och allt som så väl
i vattnena spritter
upplivar vår själ.
3. Se ängar och fält
som Skaparn dem ställt!
Du saliga folk,
se skogen och gräsen,
de är ju hans tolk.
Han allting har gjort,
beskåda vart väsen,
båd' litet och stort.
4. Om den lovar Gud
som inte har ljud,
som tala ej kan,
vad gör då ej bruden
som älskar sin man?
Lovsjunge nu den
till bröllops är bjuden
sin käraste vän:
5. För kärlekens flod,
din pina, ditt blod,
din ångest och nöd,
din avlelse, födsel,
din marter och död,
för nådens bevis,
för solsken och skötsel,
dej, Jesus, ske pris!
ÄLSKANDE JESUS, LÄR MEJ ATT VÖRDA
1. Älskande Jesus, lär mej att vörda
kärleken varmed du älskar din brud!
Frälsningens källa
ser jag nu välla
över oss alla, förbarmande Gud.
2. Ängslige Jesus, lär mej att vörda
ängslan i själen du känt för din brud:
halvdöd i dvala,
oss att hugsvala
låg du, vår kvalde, bedrövade Gud.
3. Fängslade Jesus, lär mej att vörda
banden, med vilka du löste din brud.
Friköpt blev trälen,
lösgiven själen
genom en bunden men allsmäktig Gud.
4. Blodige Jesus, lär mej att vörda
blodet, med vilket du tvådde din brud.
Att vi är rena
kan vi allena
tacka vår röde och blodige Gud.
5. Pinade Jesus, lär mej att vörda
smärtan och slagen du tog för din brud.
Så ifrån pina
har du de dina
räddat för evigt, vår korsfäste Gud!
6. Dödade Jesus, lär mej att vörda
kärleken varmed du älskar din brud!
Frälsningens källa
ser jag nu välla
över oss alla, förbarmande Gud.
2. Ängslige Jesus, lär mej att vörda
ängslan i själen du känt för din brud:
halvdöd i dvala,
oss att hugsvala
låg du, vår kvalde, bedrövade Gud.
3. Fängslade Jesus, lär mej att vörda
banden, med vilka du löste din brud.
Friköpt blev trälen,
lösgiven själen
genom en bunden men allsmäktig Gud.
4. Blodige Jesus, lär mej att vörda
blodet, med vilket du tvådde din brud.
Att vi är rena
kan vi allena
tacka vår röde och blodige Gud.
5. Pinade Jesus, lär mej att vörda
smärtan och slagen du tog för din brud.
Så ifrån pina
har du de dina
räddat för evigt, vår korsfäste Gud!
6. Dödade Jesus, lär mej att vörda
döden du led för din fattiga brud!
Här ser vi döden
dödad och glöden
släckt av vår döde, men levande Gud!
7. Jesus, min Jesus, lär mej att vörda brudgummehjärtat du har för din brud!
Må vi oss glädja,
evigt tillbedja
Jesus, vår Frälsare, Konung och Gud!
Här ser vi döden
dödad och glöden
släckt av vår döde, men levande Gud!
7. Jesus, min Jesus, lär mej att vörda brudgummehjärtat du har för din brud!
Må vi oss glädja,
evigt tillbedja
Jesus, vår Frälsare, Konung och Gud!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar