1700-talet
DU GJORDE VÄL SOM KOM
(ÖVER EVANGELIUM PÅ JULDAGEN)
1. "Du gjorde väl som kom!"
Ja, så Kornelius talar
när Petrus med Guds ord
hans skrämda själ hugsvalar.
Kornelius stiger ner
och tar sin vän i famn.
Oändligt kärt besök
- det var i Jesu namn!
2. Bör ej var mänskosjäl
idag de orden säga?
Kom, öppnom nu vår famn
att få vår Jesus äga!
Vi vet ju vad som skett
i evighetens råd!
Vår Frälsare är född!
Vårt släkte har fått nåd!
3. Han som ger hjärtat rymd
och lungan sammandrager
själv av den luft han gjort
nu andedräkten tager.
Han, i vars hand var dag
är räknad, mörk och klar,
han räknar själv i dag
bland mänskor sina dar.
4. Han som ger alla djur
sin kraft att kunna föda
blir född, och själv i dag
han känner livets möda.
Du gjorde väl som kom!
Din kärlek frälsar oss:
det blod, som i dig rörs,
utsläcker avgrunds bloss.
5. De späda ögonkast
som strålar kring din linda,
de skänker världen liv
och mörkrets här skall binda.
Du gjorde väl som kom!
Men, ack, min frälserman,
din vagga och ditt kors
står redan när varann!
NYSS SÅGS MED ÖPPNAD GLANS
(ÖVER EVANGELIUM PÅ ANNANDAG JUL)
1. Nyss sågs med öppnad glans
sej himlens skyar skilja,
åt jorden önskas frid
och mänskan en god vilja.
Nyss denna stolta rymd,
med nattens stilla ljus,
kringvärvde Jesu bild,
hans krubba, mull och grus.
2. Nyss fann vi honom där
i ett lycksaligt möte,
som syndarns bäste vän,
med nåden i sitt sköte.
Från änglarna i skyn
kring ljusets boning klar,
till herdens mörka skjul,
allt pris och ära bar.
3. Men ack! nu bävar allt,
nu jordens lust ofredas.
Den gyllne skyn blir svart;
se dödens täcken bredas!
Allt vimlar i förtret.
Min Gud! din röst blir hörd,
som syndens domare,
förtörnad och upprörd.
4. Ett släkte möter dej,
som fräckt din nåd förskjuter,
i säkerhetens sömn
all köttslig vällust njuter;
ett släkte, som gör våld,
ett folk i övermod,
som rusar till sitt fall
och störtar sej i blod.
5. I ögat blixt och harm,
i sinnet storm och ilar,
i andedräkten gift,
i handen spjut och pilar,
förvirring i var lem!
Allt tävlar i en hast,
vem först må i ditt kors
slå första spiken fast.
6. Man med en vidrig min
varandras axlar fattar
och vid vart blodigt styng
sej hukar ner och skrattar.
Förtvivlat äventyr! -
ack, ve er, skynda hem!
Guds sändebud er når,
och se, ni stenar dem!
7. De lovar frid med Gud
och Jesu kunskap yrkar,
bespottarn ska få nåd,
få rum i Sions kyrka:
en usel jordens träl
ska finna livets land
och livets krona få
av Jesu kärleks hand.
8. Här lockas era barn,
och kärlek barnen bringar
att samla sina liv
inunder nådens vingar;
av er ändå förkvävs
all rörelse till liv,
med löje och förakt,
med snöda tidsfördriv.
9. Rannsaka dej, min själ!
Upptänd din låga sakta:
sök Herren med din bön,
lär rätt hans nåd betrakta,
att ej ditt hus blir tomt,
eländigt och förstört,
och att ditt hesa rop
ej blir ur avgrund hört.
10. Ja, låt ditt hårda bröst
var dag bli rätt uppmjukat:
Träd till Guds nådebord:
det står ju för dej dukat!
Glöm världens gyckleri,
besinna, märk och lär:
den mera nåd har fått,
dess större ansvar bär.
ONDA BARN OCH AVGRUNDSFÅNGAR
(ÖVER EVANGELIUM PÅ PALMSÖNDAGEN)
1. Onda barn och avgrundsfångar
som med bävan i ert bröst
inom era mörka gångar
gömmer er för Herrens röst!
Vakna ur er sömn och dvala
vid så milda kärleksord:
hör att Gud med er vill tala
vid sitt eget nådebord!
2. Du som för din räkning sviktar
och din syn till korset vänt:
kom! din Gud till dej sej riktar
med sin närhets sakrament.
Slit dej lös från alla hinder
och med trons förtröstan märk
hur sej Gud med dej förbinder
nu i detta nådeverk!
3. Dej bör längre ej förfära
dundrets blixt från Sinai -
träd nu helgedomen nära,
den ska då ditt Sion bli.
Kom med hjärtat ömt, förkrossat,
be i Jesu namn din bön!
Se, ditt syndaband blir lossat
och din klädnad vit och skön!
4. Ja, men du som listigt mäter
varje steg till nästans fall,
under det att du förgäter
den dej ser och döma skall,
du som med ett bittert sinne
trotsar nåden i din nöd,
stannar du med Judas inne,
ska din måltid bli din död!
5. Är det hjärta som du döljer
dej till harm i bröstet satt,
så din broder du förföljer,
så du vredgas dag och natt?
Vill i högmod du befalla?
Är det så, till evig skam
mörkrets våg ses redan svalla
kring din själ där du går fram.
6. Kan din ondska sej inbilla
att en suck, en pressad tår,
att ett ord som ljumt och stilla
fram från dina läppar går
ska med frid till himlen höjas
och besvaras på din jord,
varför ska ditt knä då böjas?
Gå din väg från Herrens bord!
7. Tror du, då din hand du rycker
från den armes hjälp och tröst,
att du dej till Frälsarn trycker
som Johannes till hans bröst?
Ack, vad ve, vad skräck och plåga,
vad förfärligt övermod!
Svara mej på denna fråga:
kan du motta Kristi blod?
8. Dina lustar tyglöst rasar
under täta samvetsslag,
tills du ur ditt skjul med fasa
någon gång ser ljus och dag.
Dej ditt samvet slår och klämmer,
ögat brister ut i gråt,
men du glömmer snart din jämmer
på din gamla syndastråt.
9. Lögn och flärd dej så förvillar,
att, då nästans fel du ser,
du med nedrig köld dem gillar
och åt all hans ofärd ler.
Se dej om och väl betrakta,
om det är ditt hopp som gäst,
att Guds änglar ska uppvakta
dej på denna nattvardsfest.
10. Buga dej då ner till jorden,
fly fördärvets ödemark,
sök förtröstan i de orden:
Gud är i de svaga stark.
Jesus hör den fallnes böner,
må han bli din högsta skatt!
I din nattvard då du röner
livets sol i dödens natt.
SIMEON, VAD HELIG SYN
(ÖVER EVANGELIUM PÅ JUNGFRU MARIE KYRKOGÅNGSDAG ELLER KYNDELSMÄSSODAGEN)
1. Simeon, vad helig syn
som långt mer än världen gäller,
då med ögonen mot skyn
du i andakt tårar fäller
och vill Gud ditt hjärta ge!
Ser du att det börjar dagas
och att ej ditt hopp försvagas
att din Frälsare få se?
2. Ja, jag ser dej, Simeon,
där du lugnt i templet talar.
Hanna står ej långt ifrån,
hon med dej sin själ hugsvalar.
I en kärlek, ren och fast,
med sitt ämne hon sej enar:
o, vad era hjärtan menar
med vartenda ögonkast!
3. Men du, gamle Simeon,
vid din lovsång och din mässa,
mot den kulna griftevrån
böj din silvervita hjässa:
nu kan du i frid få dö!
Snart i evighetens salar
med din Gud på nytt du talar,
skild från denna sorgeö.
4. Varm och ivrig är din röst
när du i en helig dvala
vid de åtti årens höst
profetera vill och tala
om ny glans för Israel!
Hopp och tålamod dej pryder
och ett bröst som hör och lyder
och sagt världen sitt farväl!
5. Fromma Hanna, fröjda dej!
Låt din brutna stämma höras,
dina ögon bada sej,
dina läppar ljuvligt röras
och förkunna Jesu namn.
Jesu kärlek dej upptänder,
och med trons nu stärkta händer
tar du honom i din famn.
6. Vördnadsvärda, sälla par!
Syn och hjärta sej nedböjer
för det mål, dit tron er drar,
för den lust som er förnöjer,
för det barn ni skåda får.
Sist för oss den klockan klämtar
då vi vår förlossning hämtar
och Guds Son till mötes går.
VID ETT SKEN AV NATTENS STJÄRNA
(ÖVER EVANGELIUM PÅ TRETTONDEDAG JUL)
1. Vid ett sken av nattens stjärna,
som så späd i molnet brann,
genom öknen med varann
några vandringsmän sej ärnar
ner till Betlehem idag.
Mörkret hinder dem bereder,
men den eld som nu dem leder
lättar deras andedrag.
2. Ödemarkens skrän och fasa,
öknens tomhet, nöd och brist,
rövarns skymt från minsta kvist,
nattens köld och dagens brasa,
vilda djurens skall och trav,
sorgsna rop av släkt och vänner
fåfängt hindrar vise männen:
stjärnans strålar krafter gav.
3. När ur molnen hon framskjuter,
mera eldas deras fjät,
tills för Frälsarns majestät
all dess klarhet sej utgjuter
över ett eländigt skjul.
Armod tittar ur var springa,
och en åsna låg och ringa
står där bunden, trög och ful.
4. Lutad satt sej ner en kvinna,
bördig ifrån Juda län,
kring vars huvud, bröst och knän
morgonrodnaden ses brinna
mellan gyllne bloss och sken.
I sin famn hon bär Messias,
vid vars blick allt blod befrias,
mörkrets kedjor krossas re´n.
5. Värmda av så präktig låga,
så gudomlig, dyr och klar,
dessa män kan, en och var,
med ny andakt fram sej våga,
och till jorden buga sej.
Här vinns salighet och ära
av att komma barnet nära.
Världens fröjd begär de ej.
6. Sina skänker vill de bjuda
och med sträckta armar ge
myrra, guld och rökelse
åt en nyfödd kung av Juda
som Herodes vånda gör.
Stjärnan nu i högre strålar
med safirens färger prålar
och vid dagens fackla dör.
7. Skåda under sång och böner
denna krubba, detta hus!
Här uppstiger livets ljus,
världen här ny framtid röner,
hjärtat värme och beskydd.
Döden syns vid tröskeln dräpen,
mörkrets furste svart och häpen,
skyn av himlahjältar prydd.
VÅRT HJÄRTA, INVIGT TILL GUDS ÄRA
(ÖVER EVANGELIUM PÅ TREDJE SÖNDAGEN I FASTAN)
som med bävan i ert bröst
inom era mörka gångar
gömmer er för Herrens röst!
Vakna ur er sömn och dvala
vid så milda kärleksord:
hör att Gud med er vill tala
vid sitt eget nådebord!
2. Du som för din räkning sviktar
och din syn till korset vänt:
kom! din Gud till dej sej riktar
med sin närhets sakrament.
Slit dej lös från alla hinder
och med trons förtröstan märk
hur sej Gud med dej förbinder
nu i detta nådeverk!
3. Dej bör längre ej förfära
dundrets blixt från Sinai -
träd nu helgedomen nära,
den ska då ditt Sion bli.
Kom med hjärtat ömt, förkrossat,
be i Jesu namn din bön!
Se, ditt syndaband blir lossat
och din klädnad vit och skön!
4. Ja, men du som listigt mäter
varje steg till nästans fall,
under det att du förgäter
den dej ser och döma skall,
du som med ett bittert sinne
trotsar nåden i din nöd,
stannar du med Judas inne,
ska din måltid bli din död!
5. Är det hjärta som du döljer
dej till harm i bröstet satt,
så din broder du förföljer,
så du vredgas dag och natt?
Vill i högmod du befalla?
Är det så, till evig skam
mörkrets våg ses redan svalla
kring din själ där du går fram.
6. Kan din ondska sej inbilla
att en suck, en pressad tår,
att ett ord som ljumt och stilla
fram från dina läppar går
ska med frid till himlen höjas
och besvaras på din jord,
varför ska ditt knä då böjas?
Gå din väg från Herrens bord!
7. Tror du, då din hand du rycker
från den armes hjälp och tröst,
att du dej till Frälsarn trycker
som Johannes till hans bröst?
Ack, vad ve, vad skräck och plåga,
vad förfärligt övermod!
Svara mej på denna fråga:
kan du motta Kristi blod?
8. Dina lustar tyglöst rasar
under täta samvetsslag,
tills du ur ditt skjul med fasa
någon gång ser ljus och dag.
Dej ditt samvet slår och klämmer,
ögat brister ut i gråt,
men du glömmer snart din jämmer
på din gamla syndastråt.
9. Lögn och flärd dej så förvillar,
att, då nästans fel du ser,
du med nedrig köld dem gillar
och åt all hans ofärd ler.
Se dej om och väl betrakta,
om det är ditt hopp som gäst,
att Guds änglar ska uppvakta
dej på denna nattvardsfest.
10. Buga dej då ner till jorden,
fly fördärvets ödemark,
sök förtröstan i de orden:
Gud är i de svaga stark.
Jesus hör den fallnes böner,
må han bli din högsta skatt!
I din nattvard då du röner
livets sol i dödens natt.
SIMEON, VAD HELIG SYN
(ÖVER EVANGELIUM PÅ JUNGFRU MARIE KYRKOGÅNGSDAG ELLER KYNDELSMÄSSODAGEN)
som långt mer än världen gäller,
då med ögonen mot skyn
du i andakt tårar fäller
och vill Gud ditt hjärta ge!
Ser du att det börjar dagas
och att ej ditt hopp försvagas
att din Frälsare få se?
2. Ja, jag ser dej, Simeon,
där du lugnt i templet talar.
Hanna står ej långt ifrån,
hon med dej sin själ hugsvalar.
I en kärlek, ren och fast,
med sitt ämne hon sej enar:
o, vad era hjärtan menar
med vartenda ögonkast!
3. Men du, gamle Simeon,
vid din lovsång och din mässa,
mot den kulna griftevrån
böj din silvervita hjässa:
nu kan du i frid få dö!
Snart i evighetens salar
med din Gud på nytt du talar,
skild från denna sorgeö.
4. Varm och ivrig är din röst
när du i en helig dvala
vid de åtti årens höst
profetera vill och tala
om ny glans för Israel!
Hopp och tålamod dej pryder
och ett bröst som hör och lyder
och sagt världen sitt farväl!
5. Fromma Hanna, fröjda dej!
Låt din brutna stämma höras,
dina ögon bada sej,
dina läppar ljuvligt röras
och förkunna Jesu namn.
Jesu kärlek dej upptänder,
och med trons nu stärkta händer
tar du honom i din famn.
6. Vördnadsvärda, sälla par!
Syn och hjärta sej nedböjer
för det mål, dit tron er drar,
för den lust som er förnöjer,
för det barn ni skåda får.
Sist för oss den klockan klämtar
då vi vår förlossning hämtar
och Guds Son till mötes går.
VID ETT SKEN AV NATTENS STJÄRNA
(ÖVER EVANGELIUM PÅ TRETTONDEDAG JUL)
som så späd i molnet brann,
genom öknen med varann
några vandringsmän sej ärnar
ner till Betlehem idag.
Mörkret hinder dem bereder,
men den eld som nu dem leder
lättar deras andedrag.
2. Ödemarkens skrän och fasa,
öknens tomhet, nöd och brist,
rövarns skymt från minsta kvist,
nattens köld och dagens brasa,
vilda djurens skall och trav,
sorgsna rop av släkt och vänner
fåfängt hindrar vise männen:
stjärnans strålar krafter gav.
3. När ur molnen hon framskjuter,
mera eldas deras fjät,
tills för Frälsarns majestät
all dess klarhet sej utgjuter
över ett eländigt skjul.
Armod tittar ur var springa,
och en åsna låg och ringa
står där bunden, trög och ful.
4. Lutad satt sej ner en kvinna,
bördig ifrån Juda län,
kring vars huvud, bröst och knän
morgonrodnaden ses brinna
mellan gyllne bloss och sken.
I sin famn hon bär Messias,
vid vars blick allt blod befrias,
mörkrets kedjor krossas re´n.
5. Värmda av så präktig låga,
så gudomlig, dyr och klar,
dessa män kan, en och var,
med ny andakt fram sej våga,
och till jorden buga sej.
Här vinns salighet och ära
av att komma barnet nära.
Världens fröjd begär de ej.
6. Sina skänker vill de bjuda
och med sträckta armar ge
myrra, guld och rökelse
åt en nyfödd kung av Juda
som Herodes vånda gör.
Stjärnan nu i högre strålar
med safirens färger prålar
och vid dagens fackla dör.
7. Skåda under sång och böner
denna krubba, detta hus!
Här uppstiger livets ljus,
världen här ny framtid röner,
hjärtat värme och beskydd.
Döden syns vid tröskeln dräpen,
mörkrets furste svart och häpen,
skyn av himlahjältar prydd.
VÅRT HJÄRTA, INVIGT TILL GUDS ÄRA
(ÖVER EVANGELIUM PÅ TREDJE SÖNDAGEN I FASTAN)
1. Vårt hjärta, invigt till Guds ära
och till den Högstes boning satt,
för mörkrets andar dag och natt
en verkstad blir - en syndalära,
ett orent rum, en ödeplats;
det blod som kring vårt hjärta flödar
bär i var droppe tusen dödar
till detta Beelsebubs palats.
2. Den gamla svarta anden svävar
med lögn och list och hala fjät,
som spindeln på de klara nät
i sina garn sitt rov kan väva
och fräckt försvarar vad han får.
Med fruktan, högmod, ångest, iver
allt ljus han ur sin hydda driver,
så aldrig nådens sol uppgår.
3. Ja, ålderdomens kulna dagar
i samma syndaordning flyr.
Var dag tillreds en boning ny,
som mörkrets furste väl behagar,
till dess han någon gång drivs ut.
Det hjärtat som han överhopat
flyr han till dess det rent, utsopat,
ånyo blir hans rum till slut.
4. Det späda bröst, som knappt lärt andas,
inom en blick av några år
för alla stormar öppet står,
där gamla syndakval bortblandas
med nya lustars trug och lock;
än guldets glans vårt lugn berövar,
än vinet syndaträlen dövar,
än Delila och hennes flock.
5. Den onde listigt då tillåter
båd bön och sång från själ och mun,
blott det ej sker av hjärtans grund
och ögat ej botfärdigt gråter
med ödmjuk blick på nådesoln;
hans barn kan kläs i stilla seder
och ofta själv sitt barn han leder
till kyrkan och till biktestoln.
6. O Jesus, kropp och själ bevara,
att de din boning vara må,
att dina änglar där kan gå
och driva ut den svarta skara
som till fördärvet jagar oss.
Hjälp, när vårt livsslut du bestämmer,
att vi ej kastas ner i jämmer,
vid avgrunds dunder, blixt och bloss.
och till den Högstes boning satt,
för mörkrets andar dag och natt
en verkstad blir - en syndalära,
ett orent rum, en ödeplats;
det blod som kring vårt hjärta flödar
bär i var droppe tusen dödar
till detta Beelsebubs palats.
2. Den gamla svarta anden svävar
med lögn och list och hala fjät,
som spindeln på de klara nät
i sina garn sitt rov kan väva
och fräckt försvarar vad han får.
Med fruktan, högmod, ångest, iver
allt ljus han ur sin hydda driver,
så aldrig nådens sol uppgår.
3. Ja, ålderdomens kulna dagar
i samma syndaordning flyr.
Var dag tillreds en boning ny,
som mörkrets furste väl behagar,
till dess han någon gång drivs ut.
Det hjärtat som han överhopat
flyr han till dess det rent, utsopat,
ånyo blir hans rum till slut.
4. Det späda bröst, som knappt lärt andas,
inom en blick av några år
för alla stormar öppet står,
där gamla syndakval bortblandas
med nya lustars trug och lock;
än guldets glans vårt lugn berövar,
än vinet syndaträlen dövar,
än Delila och hennes flock.
5. Den onde listigt då tillåter
båd bön och sång från själ och mun,
blott det ej sker av hjärtans grund
och ögat ej botfärdigt gråter
med ödmjuk blick på nådesoln;
hans barn kan kläs i stilla seder
och ofta själv sitt barn han leder
till kyrkan och till biktestoln.
6. O Jesus, kropp och själ bevara,
att de din boning vara må,
att dina änglar där kan gå
och driva ut den svarta skara
som till fördärvet jagar oss.
Hjälp, när vårt livsslut du bestämmer,
att vi ej kastas ner i jämmer,
vid avgrunds dunder, blixt och bloss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar