Runius

JOHAN RUNIUS
1700-talet
















ALLA NI SOM ER ANFÄKTAR



1. Alla ni som er anfäktar
med den stora livets bok,
som i ångest snart försmäktar
under syndens tyngd och ok,
i Guds hand lägg nådavalet,
drunkna ej i samvetskvalet.

2. Låt nu all förtvivlan fara,
ty ni löfte fått om nåd:
Satan må förtvivlad vara,
som sej vet alls intet råd,
men ni mänskor kan er trösta,
ty ni är ju återlösta!

3. Ädla själ, du himlasmycke,
som din Gud så dyrt betalt;
du har inte kostat mycke,
utan kostat honom allt,
ty med Anden du ju döptes
och med ende Sonen köptes.

4. Skulle han då vilja mista
det han höll så dyrt och värt?
Skulle ej hans hjärta brista
för det barn som är så kärt,
att det mycket tyngre väger
än allt härligt som han äger.

5. Efter dej har Gud ju letat,
efter dej han letar än.
Gud har sej till döds arbetat,
att han dej skall få igen.
Och när du på nytt bortrymmer,
han dej söker med bekymmer.

6. Hör hur ljuvligt härom talar
allas vår Förmyndare,
märk hur sött han dej hugsvalar,
han som mottar syndare:
vill dej vid allt kärt förlikna,
att din tro skall kunna kvickna!

7. Gud nu först en herde lik är,
en som äger hundra får.
När så ett från hjorden viker
och i marken vilse går;
tänk, det enda som då fattas
mer än hela hjorden skattas!

8. Ty de nittinie fåren
lämnar han i öknen kvar,
och går strax på friska spåren
efter det han bortmist har,
gläds när han till sist det funnit,
så som den stort byte vunnit,

9. bär det hem, och dem han känner
skickar han ett bud åstad,
säger: kom nu, grannar, vänner,
hjälp mej nu att vara glad,
ty mitt får jag återfunnit,
det som hade helt försvunnit!

10. Samma sak, när en sej bättrar
blir en obeskrivlig fröjd:
fröjd att en slapp syndens fjättrar
blir det då i himlens höjd,
mer än över nittinie,
den från synden skenbart frie.

11. Vill dej denna tröst ej smaka,
ty du ej som fåret gjort,
trått och längtat strax tillbaka
till din Herde, hjord och ort,
utan varit lik en penning,
kall och livlös utan känning,

12. så vill Gud bli lik en kvinna,
som en peng av tio mist.
För att den nu återfinna
ingen flit hon spar förvisst,
ty hon tänder strax upp ljuset,
sopar och rannsakar huset.

13. Sina vänner och grannkvinnor,
när hon pengen funnit har,
hon med muntra fröjderinnor
bjuder hem och håller kvar.
Där blir sjunget, där blir klappat:
det är funnet som var tappat!

14. Sammalunda, när det händer
att en enda syndig själ
sig från synd till Gud omvänder
och besinnar så sitt väl,
skall det för Guds änglar bliva
fröjd som ingen kan beskriva.

15. Men du gör en ny invändning:
du är inget menlöst får
eller någon livlös penning;
de har inga samvetssår,
de har ingen nåd förskjutit,
men du har frivilligt brutit.

16. Ack! då är ju felen stora,
men förtvivla likväl ej:
i den son som var förlorad
har du då ditt konterfej.
Är du´n lik i syndavikten,
likna´n ock i tillförsikten!

17. Tänk hur han sej dock invävde,
tänk i vad för syndagarn,
pockad´ ut mens Fadern levde
allt sitt arv, det sorgebarn:
Fadern måste´n från sej skilja,
han drog bort mot Faderns vilja,

18. slöste bort i fjärran länder,
mitt i dagligt sus och dus,
allt det som han fått om händer
på galej och skökohus.
Efter de utvalda vinen
fick han ej ens drav med svinen.

19. Då begynte han besinna
hur i barndomshemmet var,
och sej drängarna påminna
som gick hemma hos hans far,
ej som han med tomma magar
men i ständigt goda dagar.

20. På en bön av några rader
han då strax betänker sej:
Jag har syndat, käre Fader
emot himlen och mot dej.
Barns rätt jag ej värd är längre,
låt mej gå som legodrängen.

21. Under! att han hemgå tordes,
under! att han där fick tröst,
ty ett sådant barn ju borde
med all rätt bli arvelöst,
ja, med hårda ord avspisas
och från Faderns ögon visas.

22. Men istället att förstöta´n,
fast han snöplig kom till byss,
ville likväl Fadern möta´n
båd´ med famntag och med kyss!
Gullring och de skönsta kläder
gav den frommaste bland fäder.

23. Han lät slakta och anställa
gästabud med dans och sång,
lät ej heller hos sej gälla
avundstal och dom så vrång;
det var nog: hans son var funnen,
som var död, ja, helt försvunnen!

24. Så är ock Guds hjärta sinnat
mot dem som omvänder sej.
Sådant skall du också finna´t,
det må du försäkra dej,
fast det när ditt samvet´ vaknar
tycks som Gud dej föga saknar.

25. Skulle han ej räkna fåren,
skulle han ej sakna dej,
han som räknar huvudhåren
och om dem bekymrar sej,
dina tårar noga gömmer,
ej ditt minsta steg förglömmer.

26. Lovad, prisad och välsignad
vare Gud i evighet,
att en själ som ligger dignad
sej en sådan tillflykt vet
i den öppna fadersfamnen,
den förunderliga hamnen!

27. Men vem tillhör denna trösten,
som så nådigt till oss kom?
Jo, de ångerfulla brösten,
ty man måste vända om
och ej obekymrat snava.
Bättring, bättring vill Gud hava!










KOM, HÖR OCH SE, BETÄNK OCH MÄRK



Alt. koral:



VID ALLMÄNT SKRIFTERMÅL

1. Kom, hör och se, betänk och märk
de skönsta avskedsorden,
det allra främsta nådeverk
man hört och sett på jorden,
det största under själen vet,
det hav som högst kan svalla,
den heligaste hemlighet,
det största djup av alla
vi ändlöst djupt kan kalla!

2. Vår Herre Jesus i den natt
då han till slut förråddes,
till bords med tolv apostlar satt,
som av hans omsorg nåddes.
När framför sig han plågor ser
som själ och hjärta kränker,
se, på oss alla likväl mer
än på sig själv han tänker,
ett testamente skänker.

3. Till Faderns höga majestät
han lyfter håg och händer,
tar brödet, tackar, bryter det,
sen till de tolv sig vänder
och säger: Tag och ät nu här
de sönderbrutna bröden,
vet att min sanna kropp det är,
som nu givs ut i döden
att frälsa er ur nöden!

4. Han kalken ock i samma stund
välsignar och utskiftar,
varmed han då ett nytt förbund
och testamente stiftar.
Han säger: Drick nu av mitt blod
som blir för er utgjutet,
till bot för synd och övermod
och allt som blivit brutet!
Det gäller, det beslutet.

5. Se här, min själ, är Jesu bord
till hans och din förening.
Här är också hans klara ord
och ordens rätta mening.
Låt ej i denna handlingen
förnuftet reformera,
ej heller med förvandlingen
vidskepelsen regera,
det duger intetdera.

6. Tag ordet som det ligger här,
och tro just som det lyder.
När Jesus säger att "det är",
så säg ej: "det betyder".
Nej, tro att det är samma kropp
som för dig har måst svida,
ja, samma blod som haft sitt lopp
ur hjärtesår och sida
när Gud för oss fick lida.

7. Hur detta sker, den själv bäst vet,
som makten har att råda.
Hans vishet och allsmäktighet
är goda grunder båda.
Det är ej skämt, det är ej lek
att slå med ord den munnen,
som aldrig var med något svek
och något falskt befunnen,
ja, själva sanningsbrunnen.

8. Bröd är väl bröd, så tror vi rätt,
så har ock Skriften menat,
men på ett obegripligt sätt
med Kristi kropp förenat.
Vin är väl vin, förblir ock vin,
men därmed givs tillika
Guds blod till själens medicin,
kan ej för tvivel vika.
Guds ord kan aldrig svika.

9. När vi nu börjar att förstå
vad härligt bord här dukas,
så ligger största vikten på
hur gåvan av oss brukas,
ty denna spis ovärdiga
till andligt liv åtnjuter,
men alla obotfärdiga
sig själva utesluter
och Jesu tröst förskjuter.

10. Ja, över sin tillstängda själ
Guds dom de så ses draga,
och kroppen måste likaväl
en lika dom mottaga.
Som de i synd och säkerhet
har låtit själen somna,
så lär Guds dom, som Skriften vet,
sig över dem fullkomna
då liv och själ skall domna.

11. Vem än du är, så är det bäst
att du idag proberar
i vad för själ, du nattvardsgäst,
din Gud du härbärgerar.
Är själen full med styggelse
och du ej har bekänt det,
ej ringaste uppbyggelse
av detta sakramentet
du dig här då förvänte.

12. Se, otron är bland synders tal
en mäktig regentinna,
och den som tjänar Belial
en ryslig tjänarinna.
Där hon nu är, är också han,
där kan ej köttet tämjas,
och Kristus ju omöjligt kan
med sådant följe sämjas.
Han måste därvid vämjas.

13. Och du som låtit i förtret
med hat din själ upptända,
ack, ve dig då i evighet
om du, du oomvända,
till denna kärleksmåltid går,
du går den breda gata,
ty visst är det en dödssynd svår
med Kristi kropp sig mata,
men Kristi lemmar hata?

14. Och skulle någon tänka så:
Jag vill mig nu förnya
men strax till synden återgå,
som hunden till sin spya,
jag kan väl Gud som en god vän
på några dagar hysa,
men sedan åter fritt igen
åt gammal hemsynd mysa.
Ack, därvid må man rysa!

15. Ty hos en sådan Guds bords gäst
finns ingen tro och ånger.
Av honom blir Guds Son korsfäst
på nytt och flera gånger.
Ja, han på Kristi kropp och blod
ett fasligt mord bedriver,
och för hans stolta övermod
Guds nit och domariver
hans säkra lön då bliver.

16. Men är du tryckt och ångerfull,
med samvetssår och -sveda,
och ber om nåd för Kristi skull,
vid synden känner leda,
så skall du minnas dagen lång
den stora soningsdagen,
då för all ondska på en gång
Guds ende Son blev slagen
och vredesdomen tagen.

17. Ja, kom då hit i Jesu namn!
Gud själv vill dig då hägna.
Se, Jesus står med utsträckt famn
och vill dig väl undfägna.
Räds ej för din ovärdighet,
nej, fira glad hans minne,
ty där det finns botfärdighet
i hjärtats rum därinne,
där är ett värdigt sinne.

18. Du hjärta som av lagens hot
och hammare är krossat,
tro att han tar med fröjd emot
vad han så dyrt förlossat!
Så är ju verket väl begynt
och får ej mer förhalas.
Han ger dig själv fullgiltigt mynt
varmed din skuld betalas
och fallna barn hugsvalas.

19. Att Gud din synd förlåta vill,
på det kan du nu bygga.
På det får du nu ett sigill
som aldrig Gud vill rygga.
Den helga, dyra kropp och blod
som dig idag skall räckas,
ger kropp och själ mot döden mod,
du slipper nu förskräckas,
till liv skall du uppväckas.

20. Den som med Kristus är förent
skall evigt triumfera.
Så bed, min själ, bed tidigt, sent:
O Jesus, mig regera,
att jag mig så på denna jord
kan vid din nattvard visa,
att jag vid härlighetens bord
i himmelen får spisa
och dig med glädje prisa!











KÄRLEK, BARMHÄRTIGHET 

PÅ MARIE BEBÅDELSEDAG EN ANDAKT

1. Kärlek, barmhärtighet
och himmelsk härlighet
har Gud på denna dag
visat med välbehag,
då all hans söta nåd
mitt i en tid så bråd
en ängel full av frid
tillsagt Maria blid.
Hon ju Guds ende Son,
världarnas hälsa,
ja. Guds offerlamm
skulle föda fram,
han som skulle frälsa
från död och evig skam.

2. Himlen så visat sig.
Jord, må du fröjda dig,
att trots din synd och skuld
Gud är så god och huld.
Bjud nu all synd godnatt,
sjung ditt Magnificat,
så skall en ekofröjd
höras i himlens höjd!
Gud själv med Gabriel
som här utsändes,
ja, den änglakor
som i höjden bor,
för att du omvändes
skall få en glädje stor!

3. Herre, vi fägnar oss
över ditt nådebloss,
att hela världens hus
har fått ett sådant ljus,
som i allt olycksfall
lysa och lisa skall
den som sig hålla vill
i en fast tro därtill.
Tack för den kärlek
som dig till oss dragit!
Halleluja vårt
skall nu ej bli svårt,
nu när du har tagit
det som oss tryckt så hårt! 







MAN OCH KVINNA, GUD TILL PRIS




1. Man och kvinna, Gud till pris,
danats skönt och rikt.
Gud har ock i paradis
själv dem sammanvigt.
Med den store Guden
var allt himlens hov,
Gud tillredde bruden
när brudgummen sov.
Herren vare lov!

2. Stora bröllop finns ett par,
ett där Gud var präst
och det andra där han var
själv en synlig gäst.
Nytt han allt kan dana,
här finns stort bevis:
äktenskap i Kana
blir nytt paradis!
Herren vare pris!

3. Paradis det heta skall
där vår Herre är,
äktenskapets höga kall
Gud bekräftar här.
Hör du som förnedrar
det med hån och lack:
när Gud ståndet hedrar
ler det åt ditt snack.
Herren vare tack!

4. Ni som ingår hjonelag
så som det bör ske,
och er på er hedersdag
hedrade vill se,
den som danat bruden
först av alla bjud!
När han här blev bjuden,
höjdes man och brud.
Lovad vare Gud!

5. Frukta ej för brist och nöd.
Om han gästar här
skall du finna överflöd
fast du fattig är.
Spön skall bära mandlar,
skyn skall regna mann´,
vann till vin förvandlar
Gud som konsten kan.
Lovad vare han!

6. Om sin stund låt Gud få rå,
under väntans tid
vad han säger, gör just så,
bida, bed och lid.
Han vill allt uträtta,
sörj din sorg ihjäl.
Slutet blir dock detta:
Gud har allt gjort väl!
Lova Gud, min själ!

7. Den som allt av intet gjort
kan ock starkt av svagt
och av litet göra stort
och av krokigt rakt.
Gud som ser och känner
vårt behov och brist,
skall för sina vänner
spara bäst till sist.
Gud ske lov så visst!

8. Då blir ock Guds härlighet
på oss uppenbar,
att han kan och vill och vet
vad han lovat har.
I hans rätta timma
ser vi klara fjät
och en härlig strimma
av Guds majestät.
Gud ske lov för det!

9. Tacksamhet oss Herren lär,
som så väl ger akt
på att mänskosläktet här
hålles än vid makt.
Må nu gamla, unga,
kvinnor liksom män,
var och en få sjunga
om sin äkta vän:
Gud ske lov för den!

10. Den för slikt ej tacka kan,
kvinna eller karl,
tacke då att hon och han
kom av mor och far!
Sök du först Guds rike
och vår Herre bed
giva dig din like
eller dock sin fred.
Ära Gud därmed!

11. Allt vad jämnt och udda är,
par och inte par,
allt vad nånsin maka här
har och inte har:
Älska den tillbaka
som har makar kär
och dock utan maka,
utan like är!
Lova honom här!

12. Ja, vår Gud, dig tacke folk,
folken tacke dig,
deras tunga, hjärtats tolk,
ständigt röre sig,
love dig med gamman
för vad du befallt,
mänskors barn tillsamman
tusen-, tusenfalt
prise dig för allt!