Geijer

ERIK GUSTAF GEIJER
1800-talet











DU BAR DITT KORS, O JESU MILD



1. Du bar ditt kors, o Jesus mild,

då dödens väg du trädde,

till frälsning för den värld som vild

och full av hat dej hädde.

O kärleks höjd!

Du blöder böjd

för dem som dej förföljer.

2. Du bar ditt kors. Då bar du ock

med världens skulder mina.

Och bland de otacksammas flock

som du vill nämna dina

är också jag,

fast dag från dag

din kärlek mej besöker.

3. Du bar ditt kors. Din härlighet,

som alla himlar prisar,

din makt som inga gränser vet

du avstod för att visa

att inget finns,

som inte vinns

av kärleken som lider.

4. Du bar ditt kors. Så lär ock mej,

o segerhjälte, vinna

och så på korsets väg med dej

till himlamålet hinna.

Då är min själ
förvarad väl
och lever i din kärlek.

DU SEGERN OSS FÖRKUNNAR



1. Du segern oss förkunnar,
du oss förlossat har.
Dej prise våra munnar,
o Jesus, vårt försvar.
Du dödens udd har krossat
och gravens bommar lossat
och livet fört därut.

2. Du träder fram i ära
och världen fylls av ljus.
Dess strålar tröst kan bära
till själva dödens hus.
Fröjd är i änglars boning,
på jorden fröjd, försoning
och ett odödligt hopp.

3. Ej graven oss förskräcker,
den var din bädd också.
Din milda hand oss räcker,
hur djupt vi vila må.
Den dej i livets skiften
har följt, skall ock ur griften
upptagas i din famn.

4. Så lär oss leva, lida
som du och dö din död;
låt oss din hjälp få bida,
i kampen var vårt stöd.
Blott den som delar striden
skall dela segern, friden
och himlens ro med dej.

5. När, Herre, du oss väcker
den sista morgonväkt
och du din hand utsträcker
att döma jordens släkt,
ljuvt skall din stämma klinga
och oss det budskap bringa
att ingen död mer är.






JAG VET EN HÄLSNING MERA KÄR



FÖRSTA AFTONEN I DET NYA HEMMET

Jag vet en hälsning mera kär
än, värld, vad du kan ge.
Den heter frid, Guds frid det är,
och därom vill jag be.
Kom då, o frid, dröj i mitt tjäll!
Bliv bästa, bästa gästen min!
//: Ty dagen skrider - det blir kväll,
och natten bryter in :// 



PÅ KRUBBANS STRÅ MAN LADE DEJ



1. På krubbans strå man lade dej,
o Jesus, himlens Förste, 
och människor ej kände dej, 
fastän du är den störste. 
Du bådades av stjärnors gång, 
du prisades av änglars sång; 
för världen var du ringa. 

2. Med villig håg du tog dej an 
det kall du valts att sköta. 
Man hos de fattiga dig fann, 
du alla ville möta. 
Dej låg om hjärtat, Helige, 
att ej förlora syndare 
som åt dej anförtroddes. 

3. Du mild, av hjärtat ödmjuk var; 
ditt ord gav ro i själen. 
Till alla samma tröst du bar, 
till kungen som till trälen: 
ett hopp, en tro, en evig Far, 
som hjärta för oss alla har,
förlåtelse, försoning. 

4. Du tålig var till smädlig död, 
ja, intill korsets pina. 
Du dej, Guds Lamm, åt bödlar bjöd
och flyddes av de dina. 
Men därför en gång i ditt namn 
böjs varje knä, och himlens hamn 
åt mänskor du förvärvat. 

5. För dej ej världen hade band 
och graven inte stängsel, 
förgängelsen ej hade tand 
och helvetet ej fängsel. 
Din seger evigt vittne bär, 
att den som ren och helig är, 
är också ensam mäktig. 

6. Befäst oss, Jesus, i din tro, 
din lära, ditt exempel! 
Din Ande låt i hjärtat bo 
och gör det till ditt tempel, 
så vi med dej, som du oss bjöd, 
kan be i både liv och död: 
o Fader, ske din vilja!





SÅ HÄRLIGT, GUD, DIN SOL UPPGÅR



1. Så härligt, Gud, din sol uppgår! 
Allt av din nåd sig fröjda får, 
allt i ditt ljus förnöjas. 
Du löser oss från mödans tvång, 
nu må en enig, ljuvlig sång 
till dig från jorden höjas! 
Din menighet i tro och hopp 
till dina gårdar nu går opp 
och snart i bön ska böjas. 
Du är, du är, 
o Gud, oss när! 

2. Som vällukt går från blomstrens ring, 
en ljuvlig andakt sprids omkring 
det folk som dig vill dyrka. 
Nu allt som anda har och ljud, 
må prisa dig, vår Herre Gud, 
och världen bli din kyrka! 
Ja, luft och ljus och berg och flod 
och din församlings glada mod 
i detta hämtar styrka, 
att världen har 
en Gud och Far. 

3. Ska jag då ensam vara stum? 
Nej, jag vill gå till helgat rum 
och sjunga till din ära! 
Skön är din himmel och din jord, 
men härligare är ditt ord,
din lag, din nådelära. 
Dig nalkas jag i Jesu namn: 
förlåt min skuld, mig ta i famn 
och låt mitt hjärta bära 
mig vittnesbörd, 
att jag är hörd. 

4. Vår jord och vad som är därpå 
ska störtas, himmelen förgå 
med alla stjärnors skara, 
men ej ditt ord och ditt förbund, 
som varit har till denna stund 
och ska för evigt vara. 
Nu lär mig akta på din lag, 
så på den stora sabbatsdag, 
då jag för allt ska svara, 
för Jesu skull 
du är mig huld!