Gerhardt

PAUL GERHARDT
1600-talet












DEN GYLLNE SOLENS GLANS ÖVER JORDEN




1. Den gyllne solens glans över jorden
lyser och leder, fröjd oss bereder,
ger oss sitt sköna och skimrande ljus.
Natten försvunnit och gryningen kommit,
solen nu stiger och ljuset sig sprider,
jublande upp mot Guds himmel jag ser.

2. Under så sköna ser nu mitt öga,
allt honom ärar för att oss lära
hur han sig vårdar om allt på sin jord.
Sedan de fromma till honom ska komma,
fria från bojor som håller dem fångna,
de som förtröstat och trott på hans ord.

3. Låt oss nu sjunga, Skaparen bringa
pris till hans ära, till honom bära
gåvor och offer med glädje och fröjd.
Allt han oss givit, vår Herde han blivit,
Lovet till honom ur tacksamma hjärtan
stiger nu upp emot himmelens höjd.

4. Afton och morgon han för oss sörjer,
bär och välsignar, olycka hindrar,
alltid sin hjälp och beskydd till oss ger.
Vaknar vi upp eller vilan vi njuter
är han oss nära och trofast omsluter
oss med sin nåds och barmhärtighets sken.

5. Ett jag dig beder, att du mig leder.
Från nöd och fara fräls och bevara,
låt det jag börjar med lycka bestå.
Synder och laster må bort från mig draga,
tanke och gärning, låt allt dig behaga,
giv att jag fast vid ditt budord kan stå.

6. Kors och elände, det har en ände.
Havet må brusa, vindarna susa,
snart kommer morgonens härliga ljus.
Mörkret på jorden har vikit för solen,
allt vad jag längtar i himlen mig väntar,
glädje och frid i min Faders hus.

[övers. och copyright I-L Hedin, publ. med tillstånd]












DEN SOM ÄN ÄR FRISK OCH SUND




1. Den som än är frisk och sund,  
må för sådan gåva 
böja hjärta, håg och mun 
till att Herren lova,
tacka honom natt och dag  
med en härlig visa,
som oss ger till välbehag 
sundhet, ro och lisa. 

2. För när Herren mild och god 
ger oss hälsan kära,  
och därtill förnöjsamt mod,  
vad vill man begära 
mer i denna världen här? 
Helst när vi förbidar  
evig lust och ej besvär 
vid Guds högra sida. 

3. Vore jag som Salomo rik,
en som allting äger, 
därtill tappra hjältar lik 
i triumf och seger, 
men likväl med krankhet full,  
utan bot och lisa, 
ack, hur kunde makt och gull 
mej då gott bevisa? 

4. Stode än min duk och disk 
full med sköna rätter,  
villebråd och vin och fisk,  
som en rik framsätter: 
vad för nytta hade jag 
av så kräslig föda,
om jag både natt och dag 
lede värk och sveda? 

5. Sutte jag i ståt och prakt
utan vederlike, 
hade jämväl gränslös makt 
över land och rike,  
medan sjukdom jämmerlig  
sakta kroppen fällde,
ack, vad hjälpte mina krig
och mitt furstevälde? 

6. Bättre är ett stycke bröd,  
när man vandra vågar, 
än allt guld i överflöd, 
då oss fruktan plågar.
När jag mej kan äta mätt 
utan någon krämpa, 
låter jag en ringa rätt 
all min vällust dämpa. 

7. Dyrbar dräkt ej hjälper mej 
att behärskat bära
hat och hot som hopar sej
och vill sinnet tära. 
Hellre vill jag lycklig gå 
klädd i ringa kläder, 
än med värk och ängslan stå 
prydd i präktigt läder. 

8. Men nu felas ingenting, 
frisk jag än får vara,
så att jag kan gå omkring
värmd av solen klara.
Mina ögon kan se långt, 
mina öron höra 
himlens fåglar med sin sång 
Herrens lov utföra.

9. Händer, fötter, hjärta, själ 
inget avbräck lider,
mina sysslor kan jag väl 
på bestämda tider 
så uträtta, som sej bör, 
till Guds lov och ära,  
ja, till fröjd och nytta för
mej och många kära. 

10. Är det dag, så tar jag fatt
vad mitt kall bereder,  
men när det blir kväll och natt 
som till sömns oss leder, 
vilar jag i ro och frid, 
till dess solen klara 
väcker mej i rättan tid 
upp att verksam vara. 

11. Dej, min Gud, i varje stund 
vill jag tack frambära 
för den nåd och det förbund 
du mej velat lära: 
Fast jag med min syndaskuld  
har min rätt förlisat;  
har du dock, min Fader huld, 
mej allt gott bevisat. 

12. Giv, den tid jag lever här,  
till dess hälsan ändar, 
att jag må den gåvan kär 
väl och rätt använda: 
Hjälp att min helbrägda mun, 
med min själ och tunga, 
måtte varje dag och stund 
lov och pris dej sjunga! 

13. Håll mej än vid krafter opp, 
när mej åldern trycker, 
till dess döden sist min kropp  
ner i graven rycker. 
Då skall all min bräcklighet  
bort med allt försvinna, 
och en evig härlighet 
ska jag hos dej finna!



DET GÅR ETT TYST OCH TÅLIGT LAMM




1. Det går ett tyst och tåligt lamm,
och på den tunga färden
det bära får all synd och skam,
all dom som tynger världen.
Det sänkes djupt i vanmakt ner,
dess vånda ökas mer och mer,
där offrets väg det skrider.
Det utstår outsäglig nöd,
hån, gisselslag och kval och död,
och allt det stilla lider.

2. Det lammet är Guds rena Lamm,
som löser syndens trälar,
Guds Son, som led på korsets stam
att frälsa våra själar.
O kärleks makt, som övergår
allt vad en människa förstår,
du Faderns hjärta tvingar!
O kärleks djup, o kärleks glöd,
som Sonen in i korsets död
och ned i graven bringar!

3. Han frambär, klädd i helig skrud
och krönt med törnekrona,
ett offer utan vank åt Gud,
all världen att försona.
I lydnad och i tålamod
sig själv han offrar, när hans blod
för mej och världen rinner.
Vad skall min själ då skänka dej,
Guds rena Lamm, för vad du mej
i offerdöden vinner?

4. Jag stanna vill min levnads dag
i stillhet vid din sida,
och där du är, vill också jag
i trogen kärlek bida.
Du, hjärtats ljus, ej slocknar ut,
och när min levnadstid är slut
du evigt liv mej skänker.
Min själ är din, o Jesus, kom,
kom till ditt arv, din egendom,
mer värd än själv jag tänker.

5. Min lovsång om din kärlek blid
må fylla livets stunder,
min själ dej prisa varje tid
för dina nådesunder.
Ditt namn till ära, Jesu god,
må ren och klar min levnads flod
mot evigheten strömma.
Allt vad av dej jag undfått har,
det skall mitt hjärta hålla kvar,
min ande evigt gömma.

6. Mitt trånga hjärta, vidga dej
att i ditt djup förvara
en skatt mer skön och dyr i sej
än alla stjärnor klara.
Förmer än jordens lust och prakt,
dess ära, rikedom och makt,
är skatten som jag funnit.
Min skatt är du, o Jesus god,
du offrat har ditt dyra blod,
som ock för min skull runnit.

7. Det blodet ständigt vara skall
mitt värn i strid och fara.
Mot frestelse och syndafall
det mitt beskydd skall vara,
den djupa källan till min fröjd,
min tröst, när jag av sorg är böjd,
min hugnad under färden,
min svalka, när min törst är het,
min tillflykt i min ensamhet,
när allt jag mist i världen.

8. Vad skadar mej den bittra död?
Den blir min vinst och seger.
Försmäktar jag i solens glöd,
ditt kors sin skugga ger mej.
När oro i min ande bor,
när tron bli svag och bävan stor,
du skingrar tvivlets tankar,
och när på världens vreda hav
min farkost hotar gå i kvav,
är du mitt fasta ankar.

9. När jordelivet är förbi
och för Guds tron jag träder,
jag i ditt blod har blivit fri
och tvagit mina kläder.
Därmed jag kan för Gud bestå
och in i Faderns rike gå,
och där i högtidsfröjden,
när du skall vigas vid din brud,
jag bär min krona och min skrud
till evig tid i höjden.







GUDS ANDE LEDER RÄTT OCH VÄL




1. Guds Ande leder rätt och väl
mot målet varje mänskosjäl,
som honom ej förjagar.
Den väg som till Guds himmel bär
han henne troget vandra lär
i livets alla dagar.

2. Han rustar dem med kraft och ljus
som Kristi kyrkas tempelhus
uppbygger här på jorden.
Han deras mun och hjärta rör,
Guds dolda råd dem kunnigt gör
och ger de rätta orden.

3. Vårt hjärta nådigt öppnar han,
så ordets ljus där ingå kan
som syndens natt fördriver.
Och Andens ord det säde är
som goda skördar i oss bär,
om vi vid det förbliver.

4. Vår tröst han är i all vår tid,
vårt bistånd i vår sista strid,
då hjälp ej finns hos andra.
Han leder oss i dödens dal,
så genom den till himlens sal
vi utan men kan vandra.

5. Barmhärtighetens Fader, du
för Kristi skull vill höra nu
och oss din Ande giva,
som med sin kraft hos oss vill bo
och så till kärlek, hopp och tro
vår arma själ uppliva.













HJÄRTA, LYFT DIN GLÄDJES VINGAR




1. Hjärta, lyft din glädjes vingar!
Underbar
där du far
änglasången klingar!  
Jord och himmel här vill mötas.
Hör, min vän,
hör igen:
Kristus lät sej födas!

2. Gud, vår Fader, själv oss skänkte
oss en skatt
julens natt,
mer än allt vi tänkte.
För att frälsa oss ur nöden
kom vår vän
Kärleken,
starkare än döden. 

3. Låt oss nu till krubban fara,
stora, små,
många, få,
men i samlad skara!
Ingen ska på färden frysa,
Jesu namn
som en famn
värmer och vill lysa.

4. Vad kan oss till jorden trycka,
när Guds ord
till vår jord
kom med liv och lycka?
Julen vittnar i vår möda,
som en gång
änglars sång:
Kristus lät sej födas!








I DENNA LJUVA SOMMARTID



1. I denna ljuva sommartid,
gå ut, min själ, och gläd dej vid
den store Gudens gåvor.
Se, hur i prydning jorden står,
se, hur för dej och mej hon får
så underbara håvor.

2. Av rika löv är grenen full
och jorden täckt sin svarta mull
med sköna gröna kläder.
De fagra blommors myckenhet
med större prakt och härlighet
än Salomos dig gläder.

3. Oss åkern bådar ymnig tid
och ung och gammal gläds därvid
och bör Guds mildhet prisa
som vill i överdådigt mått
oss människor så mycket gott
var dag och stund bevisa.

4. Låt, Jesus, mej nu i ditt hägn,
alltjämt av nådens milda regn
bevattnad, stå i blomma.
Din kärleks sol upplive så
min själ, att Andens frukter må
av hennes värme komma.

5. Behåll mej till ditt paradis,
och låt mej på de trognas vis
i dina gårdar grönska.
Låt mej få tjäna dig allen'
i trohet sann, i kärlek ren,
så vill jag mer ej önska.
 















JAG STÅR NU VID DIN KRUBBA HÄR





1. Jag står nu vid din krubba här,
du som är själva livet,
och fram till dej, o Jesus, bär
vad mej av dej är givet.
Ta mot min ande, själ och kropp,
mej fyll med kärlek, tro och hopp
och allt som dej behagar!

2. Förrän jag föddes såg du mej
och föddes till min frälsning,
förrän jag lärde känna dej
du gav mej löftets hälsning,
förrän du mej till mänska gjort
du utvalt mej till något stort:
att vara din för evigt!

3. Jag låg i dödens djupa natt,
men du mej ville smycka,
du kom och förde med en skatt
av ljus och liv och lycka.
Du sol som livets ljus har sänt,
du sol som tron i mej har tänt,
så skönt och milt du strålar!


4. Om, Jesus, du mej nåden ger
att evigt bli dej nära,
så vill jag redan mer och mer
dej i och med mej bära.
Ja, låt mej nu din krubba bli!
Kom, kom och fyll mej inuti
med dej och all din glädje!

För en utförligare och originaltrognare översättning, se Katarina Eliassons från 2006!







JOHANNES SÅG EN HÄRLIG SYN



Alt. koral: 


1. Johannes såg en härlig syn
högt ovan skyn,
i himlen vid Guds sida.
Han såg ett folk i högtidsskrud
stå inför Gud
och i tillbedjan bida.
Den frid och fröjd,
den sällhets höjd
det folket vann
ej köpas kan
för hela världen vida.

2. I härlighet de där trätt fram
inför Guds Lamm
med segerpalm i händer.
Den vita dräktens glans var ren
som solens sken,
när dagen ny sig tänder.
I evigt ljus
vid harpors brus
de stod nu där,
en tallös här
från alla folk och länder.

3. På frågan "varfrån kommer de,
som vi får se?"
en röst man hörde svara:
Den skaran omkring tronen är
Guds helgons här,
de trognas hjälteskara,
som efter strid
i ro och frid
i segerskrud
hos Herren Gud
får evigt bo och vara.

4. De fordom gått i jordens dal
på vägen smal,
där många tårar runnit.
Mot djävul, värld och själviskt jag
för varje dag
den heta striden brunnit.
I kval och ve
och hån och spe
de härdat ut
till livets slut
och lyckligt övervunnit.

5. De satt till Kristus all sin lit,
sin klädnad vit
i Lammets blod de tvagit.
Mot satans arga list och makt
de stått på vakt,
sej själva ej bedragit,
sett världens flärd
som inget värd,
men Kristi blod
till sin klenod
för evig tid de tagit.

6. Nu står de där inför Guds tron
i sabbatsron;
de får med helig tunga
i Herrens tempel natt och dag
vid harposlag
hans makt och nåd lovsjunga.
All klagan där
försvunnen är.
I himlens sal
ej tidens kval
och sorg dem kan betunga.

7. Gud över dem i nåd skall bo,
i salig ro,
där ingen brist dem kränker.
Han med sin kärleksfulla röst
en ljuvlig tröst
i deras hjärtan sänker.
Ej öra hört,
ej hjärta rört,
ej öga sett
vad Gud berett
och åt de sina skänker.

8. Han mättar dem med himmelsbröd,
ej hungersnöd,
ej törst de mer skall lida.
De plågas ej av solens brand;
i livets land
Gud värme själv skall sprida.
Ej köld dem når,
ej hetta svår,
ty Herren är
själv solen där
med all sin kärlek blida.

9. Och Lammet som för tronen är
dem leder där
i evigt gröna vårar
till livets klara hälsoflod
och mild och god
dem till sitt folk utkorar.
Till evig tid
de bor i frid
för synd och fall,
och Herren skall
avtorka alla tårar.

MED TACKSAM RÖST OCH TACKSAM SJÄL





1. Med tacksam röst och tacksam själ
min lovsång sjunger jag.
O Gud, du alltid gjort mig väl
och gör det än i dag.

2. Min Gud, ett vet jag som består,
när år och dagar fly.
Det är din nåd, för varje år
och varje morgon ny.

3. Vem bygger jordens vida rund
och timrar fästets höjd?
Vem sänder sol i morgonstund
och högtidsdagens fröjd?

4. Vem skickar vår och skördetid?
Vem håller i sin hand
den ädla, dyra, gyllne frid
för hem och fosterland?

5. Vem skänker under livets vår
av livets rikedom?
Vem sänder mig de goda år
då lyckan går i blom?

6. Min Gud och Fader, det är du.
Du vakat för mitt väl,
från livets början och till nu
dig vårdat om min själ.

7. Du syndabördan, tung och svår,
har sänkt i nådens hav
och hjärtesorgens bittra tår
från ögat torkat av.

8. Du breder kring min väg ditt ljus
från evighetens värld
och öppnar mig ditt fadershus
vid målet av min färd.

9. Så sjunger själen glädjesång,
dig, Herre Gud, till pris,
till dess jag sjunga får en gång
ditt lov i paradis.

SKULLE JAG MIN GUD EJ LOVA




1. Skulle jag min Gud ej lova, 
prisa högt av all min själ! 
Allt jag äger är hans gåva 
och han vill mej ständigt väl. 
Idel kärlek han mej ägnar, 
fadersgod barmhärtighet. 
Alltid han mitt bästa vet 
och i nöden väl mej hägnar. 
Allt är ovaraktigt här,
men Guds kärlek evig är. 

2. Detta fallna släkte ser han 
rusa mot en evig död. 
Då sin Son som offer ger han 
att oss rädda ur vår nöd. 
Bottenlösa kärleks flöden! 
Fanns väl någon som förstod 
djupet av den nådens flod 
som kan frälsa oss från döden?  
Allt är ovaraktigt här,
men Guds kärlek evig är.

3. Anden som hans verk förklarar 
skänker han oss i sitt ord, 
helig Ande som bevarar 
oss på denna mörka jord, 
tröstar oss och nådigt väcker 
i vårt hjärtas djup en tro 
som går löftets himlabro, 
den som döden aldrig bräcker.  
Allt är ovaraktigt här,
men Guds kärlek evig är.

4. När jag somnar, Herrens öga 
vakar trofast över mej. 
Fadersblicken från det höga 
släpper aldrig barnet, nej. 
Varje morgon när jag vaknar 
möter mej hans nåd på nytt, 
och när dagen sen har flytt 
i hans vård jag inget saknar.  
Allt är ovaraktigt här,
men Guds kärlek evig är.

5. Vart jag mej i världen vänder 
inget annat hopp jag vet. 
Gud, jag sträcker mina händer 
upp mot dej i tacksamhet. 
Fram till livets afton sena, 
Herre, ge mej nåd att jag 
varje stund och varje dag 
söker dej, o Gud, allena, 
tills i evighet jag får 
dej lovsjunga, Fader vår.












STIG UPP, MIN SJÄL, OCH LOVA




B-melodiformen:



1. Stig upp, min själ, och lova 
vår Gud för livets gåva! 
Han som sitt goda ger oss,  
med evig kärlek ser oss. 

2. I frid jag gick och la mej, 
för i sin vård han har mej. 
Fast satan mej begärde, 
Gud mej förtröstan lärde. 

3. Ja, Fader, när jag trodde
jag hos den onde bodde,
du famnen mot mej räckte,
med vingarna mej täckte.

4. Du sa: "Mitt barn, ligg stilla,
jag vill dej inget illa.
Sov gott vid nådastolen,
imorgon ser du solen."

5. Ja, Gud, du mej benådat, 
på nytt jag solen skådat; 
från nöd du mej befriat 
och liv och hopp förnyat. 

6. Jag kan ej rätt dej lova, 
men bär dock fram min gåva.  
Min rökelse jag ger dej: 
ta mot min sång, jag ber dej. 

7. Du aldrig den föraktar,
din kärlek den betraktar.
Den är vad jag förmådde,
jag längre än ej nådde.

8. Så må du själv fullända 
ditt verk i mej och sända  
den som mej alla dagar 
på vägen hem ledsagar. 

9. Min gärning nådigt skåda, 
du som så väl kan råda. 
Dess upphov, fortgång, ände, 
du till din ära vände. 

10. Välsigna mej och skydda, 
mitt hjärta ta till hydda;  
ditt ord min mat låt vara, 
till dess jag hän ska fara.



VAD INTE ENS EN KLOK OCH LÄRD




1. Vad inte ens en klok och lärd

kan helt och fullt begripa,

det låter Gud i denna värld

sitt folk var dag predika:

Att han allena Konung är,

hög över alla gudar,

och sej har uppenbarat här

för hedningar och judar

- ett väsen, tre personer.

2. Hans underbara, höga namn

är Fader, Son och Ande.

Han öppnat för envar sin famn,

vi känner nu den Sanne.

Som Abrams, Isaks, Jakobs Gud

han givit sej tillkänna,

som den som stiftat lagens bud

men också nåd vill sända

och än idag gör under.

3. Se, Fadern själv av evighet

sin Son, sin avbild, födde,

som oss till liv och salighet

på jorden led och blödde,

och Anden sedan evig tid

går ut från dessa båda.

Gud give oss sin nåd och frid,

att vi må honom skåda

i evig klarhet. Amen.

VI PRISAR DEJ, IMMANUEL



1. Vi prisar dej, Immanuel,
du livets furste, du vårt väl,
du morgonstjärna, himlalån,
du herrars Herre, Jungfruns Son!
  
2. Säg, vem från skapelsen till nu
var efterlängtad såsom du?
Profeter, folk i prövning svår
på dej har hoppats år från år.

3. Nu är du här, nu ligger du
i stallets krubba hos de tu.
Fast liten gör du livet stort,
fast naken du oss varma gjort.
  
4. I lånad bostad bärs du in
fast hela himmelen är din.
Du dricker från Marias bröst,
ger oss och henne hopp och tröst.

5. Du är vår allra bäste vän,
men många står emot dej än.
Herodes ser dej som ett hot
fast du ger frälsning, liv och bot.


6. Din styrka du ifrån dej lagt
och valt vad världen skänkt förakt.
Här på vår jord du mänska blev,
dit just vår brist och nöd dej drev.

7. I ringhet du på jorden bor,
och krubban är ju inte stor.
Nej, stallet, halmen, allt omkring
är föga mer än ingenting.

8. Men se, just detta ger mej mod
att bjuda in dej, Herre god!
Din ödmjukhet ger tröst och hopp,
nytt liv till både själ och kropp.

9. Och är jag än av synder full,
så kom du hit just för den skull.
Ja, därför du till världen kom,
att vi ska kunna vända om.

10. Om utan synd och brist jag var,
i himlen kunde du bli kvar.
Förgäves vore du ju född
om ej din avbild var förödd.

11. Så utan skygghet går jag fram
till dej som tar min synd och skam.
Du avvänt vredesdom och död, 
i fröjd du vänt min själanöd. 

12. Du är mitt huvud, jag en lem
i kroppen som du leder hem.
Och med din Andes kraft därtill
vill jag dej tjäna, som du vill.

13. Jag sjunger halleluja här
så länge jag i livet är.
Och får jag även sedan det,
så sjunger jag i evighet!


ÄR GUD I HIMLEN FÖR MIG




1. Är Gud i himlen för mig,
må allt gå mig emot,
platt ingen skada gör mig
all världens våld och hot.
Vad hjälper mot mig strida
med än så mäktig här,
om Gud är på min sida
och jag har honom kär?

2. Min tillförsikt jag grundar
på Kristus och hans blod.
Vad än i tiden stundar,
han ger mig frid och mod.
I livets svåra lägen
han är mitt fasta stöd.
Han följer mig på vägen,
han giver livets bröd.

3. En boning han bereder
åt mig i Faderns hus,
han dag från dag mig leder
och skänker livets ljus.
Den han ur domen tagit
skall ej i döden dö,
den han från synden tvagit
blir vitare än snö.

4. Hans Ande i mitt hjärta
med tröst och kraft skall bo,
fördriva sorg och smärta
och giva själen ro.
Om sig bekymmer hopa
han ger de rätta råd.
Han lär mig Abba ropa
i barnaskapets nåd.

5. När stum är hjärtats trängtan
och tungt är själens kval,
han talar ut min längtan
i outsägligt tal.
Och fuktar än med tårar
jag varje dag mitt bröd,
min Jesus mig utkorar
till frälsning ur all nöd.

6. Ej lidandet och nöden,
ej tidens lust och fröjd,
ej livet eller döden,
ej djuphet eller höjd,
ej onda makters vilja,
ej list, om än så stor,
kan från Guds kärlek skilja
den som på Kristus tror.

7. Min själ av fröjd må sjunga
och icke sörja mer,
nu jubla kan min tunga,
ty sommarsolen ler.
Min sol, du evigt klara,
min Herre Jesus kär,
kom du att uppenbara
vad i Guds himmel är.