1600-talet
HERRE GUD, FÖR DEJ JAG KLAGAR
1. Herre Gud, för dej jag klagar:
vad mej kväljer natt och dag,
vad min kropp och själ försvagar
är min fruktan för din lag!
Jag på mörkrets vägar gått
tills jag fyllt mitt syndamått.
Därför vill mej Satan stjälpa,
Herre, kan du ännu hjälpa?
2. Dygden har jag platt försummat,
laster har jag lärt med flit,
om jag något ont förnummit
har jag gärna skyndat dit.
Herrens ord har jag försmått,
i hans hus ovilligt gått.
Jag mej dåligt sällskap tagit,
goda råd ur hågen slagit.
3. Stygga laster och den lede
har nu fört mej in i nöd,
fört mej till Guds straff och vrede,
så jag fruktar evig död.
Ack, jag blinde syndaträl
som så har förstört min själ!
Domen, domen mej förskräcker,
helvetsångest i mej väcker.
4. Men att i förtvivlan klaga,
kära själ, är det ditt val?
Skall dej ångest jämt få gnaga,
skall du känna syndens kval
men ej märka någon tröst
av att du är återlöst
av Guds Son som vill oss alla
än till bot och bättring kalla?
5. Satan vill ju så bedra dej
att du Jesus glömma skall,
han vill helt och hållet ha dej
och få med dej i sitt fall.
Förr har han dej synda lärt
och i säkerhet dej snärt,
nu vill han förtvivlan lära
och allt hopp om nåd avskära.
6. Men när samvetet nu vaknar
och jag märker mina fel,
jag Guds omsorg inte saknar,
för i honom har jag del.
Är jag en förlorad son
flyr jag till Guds nådetron.
Gud min Fader god i ljuset
ser mej helst som barn i huset.
7. Döden gör mej inte häpen,
fast den faslig är i sej,
för den är av Kristus dräpen
och kan inte skada mej.
Domen fruktar jag väl stort,
eftersom jag illa gjort,
men den trösten jag ej glömmer,
att min Broder Jesus dömer.
8. Jesu blod min skuld utplånar,
Jesus för min nöd vet råd.
Jesus mej med Gud försonar,
så jag skonas och får nåd.
Jag en säker tillflykt får
genom Jesu djupa sår.
Jesus hjälper mej ur nöden,
så i livet som i döden.
O SYNDARE SOM ÄN PÅ SANDEN BYGGER
1. O syndare, som än på sanden bygger,
i syndens sömn och dödens dvala ligger,
stå upp och se dej om, det är hög tid,
ännu vill Gud dej vara huld och blid.
2. Ja, se hur milt Gud Fader dej uppväcker
och sina fadersarmar till dej sträcker!
Försumma ej att ta hans nåd emot,
fast genom sen, dock redlig syndabot.
3. När nådens tid en gång är helt försvunnen,
och du vid liv ej mera skall bli funnen,
då är för sent, ty himlens dörr är stängd
till evig tid: o, en förskräcklig längd!
4. För den skull låt ditt hjärta väl betrakta
din dödlighet, på tiden noga akta.
Betänk vad lön en kristlig levnad får,
men vilken dom de onda förestår.
5. Vad är ditt liv? En ström som snart förrinner.
Vad är din lust? En dröm som strax försvinner.
Din styrka? Stöd som faller självt omkull.
Ditt guld och gods? Till slut tre skovlar mull.
6. Din ära? Dunst. Din fägring? Maskars föda.
Din klokhet? Flärd. Din konst? En tacklös möda.
Ditt höga stånd? En inskrift på din grav.
Din lyckas tid? Ett falskt och stormigt hav.
7. Men vad är dygd? En kristlig kärleks övning.
Och vishet vad? En daglig hjärtats prövning.
Den frommes tro? Glad tillförsikt till Gud.
Hans samvetsro? Ett dagligt gästabud.
8. Vad är hans kraft? Guds Andes nåd och ledning.
Hans levnads kall? En daglig dödsberedning.
Vad är hans död? En gång till Faderns hus.
Och arvet där? Lycksalighet och ljus.
9. Betänk då vilken glädje Herren giver
den som i tro och kärlek stadig bliver:
en evig ro, en oförgänglig fröjd
som redan här i hoppet gör dej nöjd.
10. Betänk hur Gud är god som vill dej hjälpa,
hur listig Satan som dig söker stjälpa.
Fly synden som en orm, ett dödligt gift;
håll fast vid Gud och vid hans helga skrift.
11. Giv noga akt att lampan inte slocknar
och syndens moln ej över själen tjocknar.
Och faller du, stå genast upp igen
och fly till Gud som till din bästa vän.
12. Säg, Helge Fader, milderike Herre,
jag vet med mig att jag förskyllt, dess värre,
straff, onåd, död och helvete av dej,
om efter min förtjänst du dömer mig.
13. Men fastän mina synder är så stora,
fast deras mängd som sand i havet vore,
så tog din Son dem alla dock på sej.
Och hans förtjänst jag nu tillägnar mej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar